Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Broads museum har en obscen estetik

KOMMENTAR. Los Angeles nya konstmuseum The Broad reser sig som en skir kristyrpaviljong på stadens bästa läge, längst ner på Grand Avenue bredvid Frank Gehrys futuristiska konserthus och mitt emot stadens offentliga museum för samtidskonst, MOCA.

Privata The Broad tycks snabbt ha ryckt åt sig initiativet. Till skillnad från det jämförelsevis rätt trångbodda MOCA så är entrén gratis och köerna ringlar långa på gatan utanför i stort sett när man än dyker upp, ännu ett drygt år efter öppnandet.

Märkligt egentligen. För det som väntar innanför entrén är inga sensationer. Paret Broads enorma konstsamling är koncentrerad till amerikansk efterkrigstid, mer precist till den expressiva post-pop som stod i centrum för åttiotalets groteska spekulationsbubbla. Eli och Edyth Broad var i hög grad med och drev på den processen. Även om samlingen förankras historiskt med verk av till exempel Jasper Johns och Ed Ruscha, för att följas upp i samtiden med yngre och även utomamerikanska konstnärer som Takashi Murakami, så råder ingen tvekan om var tyngdpunkten ligger.

Till The Broad går man för att se de riktigt stora dukarna och pjäserna av en gång hajpade, numera lätt bedagade storheter som Jeff Koons, Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat.

Det känns helt enkelt lite mossigt. Något säger mig att köerna utanför museet inte så mycket gäller den konst som visas, som byggnaden i sig: det monument paret Broad rest över sig själva, sin samling, sin förmögenhet.

Jag har nog aldrig sett kapitalismens religiösa dimension så ogenerat iscensatt som i The Broad, med allt det bär på av referenser till judendomens tabernakel, islams kaba och kristna relikvarier.

Det är de givetvis inte de första att göra. Nästan alla stora konstmuseer har på ett eller annat sätt sitt ursprung i stormrika privatpersoners samlingar. Just i Los Angeles finns kanske det mest grandiosa av dem alla – Getty Center. Med sitt spektakulära läge ovanför staden och kusten ramar det in oljemagnatens stora samling av klassisk europeisk konst på ett sätt som gör det omöjligt att missa likheten med den antika världens gravmonument och mausoleer.

The Broad drar den parallellen ett steg till. Byggnadens koncept beskrivs som ”the veil and the vault” – slöjan och valvet, med det ljusa ytterhöljet som en imaginär tältduk spänd över en grå, grottliknande jättebumling där själva samlingen förvaras.

Museets utställningar visas i utrymmen under och ovanför det mörka bergrummet, och trappan till den ljusa ovanvåningen skär som en tunnel genom valvet med fönsteröppningar som ger en glimt in i det allra heligaste; där de stora magasinerade dukarna vilar oåtkomliga för våra dödliga blickar.

Det är en fascinerande, men också lite kuslig, smått obscen estetik. En samtida, kunglig gravkammare? Visst, men framför allt har jag nog aldrig sett kapitalismens religiösa dimension så ogenerat iscensatt som i The Broad, med allt det bär på av referenser till judendomens tabernakel, islams kaba och kristna relikvarier. Med en yttre gest av öppenhet och generositet – det ljusa höljet, det fria inträdet – som genast upphävs i ett demonstrativt, absolut tabu.

Och med köerna på gatan som ett tecken på dess makt och beständighet. Den givna vallfartsorten i en osäker tid.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.