Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Oskar Korsárs ”Dagarna går” på Fullersta gård, Huddinge.

Lyhörd retrospektiv. Oskar Korsárs mångbottnade ärende klarnar på Fullersta gård, skriver Jessica Kempe.

Utställning
”Dagarna går”

Oskar Korsár
Fullersta gård, Huddinge. Visas t o m 5/11.

 

Vem är den sällsamma flickkvinnan i Oskar Korsárs bildvärld? I sexton år har hon under olika namn och med skiftande förehavanden rört sig genom hans tecknade roman ”Never ending summer” (2001), tuschteckningar och skulpturer. Hennes storörade och långbenta karaktär har prisats och fascinerat på Moderna museet och Waldemarsudde i Stockholm, på utställningar utomlands i New York och Köpenhamn. Hon inspirerade också till Kents skivomslag ”Du & jag döden”, 2005.

På den lyhört initierade Korsár-utställningen på Fullersta gård i Huddinge framstår flickkvinnans ärende allt klarare. I fem salar och i ett trettiotal verk visas det bästa av Oskar Korsár från Konstfackstidens linjära illustrationer (1998–2000), genom teckningssviternas nervigt framkallande tuschstreck, till de senaste årens arkaiska skulpturer.

Något händer i mötet mellan Korsárs mytiska flickkvinna och Fullersta gårds 1700- och 1800-talsrum med eklöv och ångande urnor på kakelugnarna. Här föreställer hans ledsagarinna inte endast en samtida och frigjord lillasyster till återfödelsegudinnorna som Ishtar, till Pippi Långstrump, E T och skulptören Giacomettis uttunnade frigångare.

Hon representerar mer än så i teckningar som ”Lonely tunes” och ”With light as companion”. När hon med breda tänder, jättelånga fingrar och randiga bikinibyxor spelar piano i sällskap med konstnärerna Alice Neel och James Ensor, sin döskalle och rosenkudde, Snobben och djävulen – gestaltar hennes väsen inte längre bara en karaktär.

I mina ögon är hon samtidigt en bubblande behållare för allt och alla – för kulturen och naturen, döden och livet.

För föreställer inte Oskar Korsárs flickkvinna också ett orubbligt träd? I den patinerade bronsskulpturen ”Eva” från 2011 är hennes armar grenlika, händerna kvistaktiga och kroppen en stam. Ett tema långt från det förmodade anorektiska.

Det är en säregen skulptur, som likt tuschteckningarna tycks modellerad inifrån och ut. I handen bär Eva äpplet och vid fötterna slår ormen följe. Edens träd, orm och kvinna i vänlig förening.

I en annan och lika mäktig bronsskulptur från 2008 klarnar flickkvinnans hemhörighet. Med en stor rosett i håret, vandringsstav i handen, tre armbandsur på handlederna, en svart fågel vid sin sida och öron stora som paraboler är hon på väg mot världens mitt. ”Resa till jordens medelpunkt” heter verket.

Kanske är det blandningen av naturalism, expressionism, serietradition och graffiti som gör Korsárs flickkvinna så levande och närvarande. Hon är djupt mänsklig. När jag ser in i hennes avsmalnade och forskande ögon kommer jag att tänka på författaren Elena Ferrantes karaktär Lila i den berömda Neapelsviten. Lila som är konstnären, men inte blir konstnär. Hon som ”verkade ha en egen betydelse för allt, så att allt förlorade sin betydelse.”

I Oskar Korsárs teckning ”Bonjour Neglect” framstår hans kvinnogestalt just så: som en sinnebild för människans skapande fantasi. I handen bär hon en plastpåse med en boll i. Det kan också vara en sten.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.