Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Konst i Århus – Arostriennalen 2017: The garden

Århus i Danmark är europeisk kulturhuvudstad och sommarens Arostriennal har orsakat rabalder. Men Dan Jönsson ser mer av solid kvalitet och kreativ rikedom i satsningen.

KONST
Arostriennalen 2017: ”The garden”
Konstmuseet Aros med flera platser i Århus, Danmark. Visas till och med 10/9 på museet, 30/7 för offentliga projekt.

Katharina Grosses mäktiga rödvita actionmålning har rivit upp ett stort sår tvärs över den fina strandpromenaden i Århus. Träd har kapats, slänten skövlats och med de böljande ränderna som sträcker sig från parken ända ner till strandbrynet liknar det mest en haveriplats för någon okänd utomjordisk farkost. Inte underligt att verket orsakat rabalder, trots de danska nationalfärgerna.

Eller just på grund av dem – vem vet?

Århus är europeisk kulturhuvudstad och kontroverserna kring Grosses verk var nog precis vad som behövdes för att väcka lite liv i detta megaevenemang som hittills knappast stuckit någon i ögonen. Den stora konstsatsningen Arostriennalen glänser av solid kvalitet, och särskilt det som visas som platsspecifika verk i stadsrummet och längs kusten söderut blir för mig en upplevelse med starka nittiotalsvibbar. Jag går förgäves och spanar efter nya stjärnbilder på sommarhimlen, avkodar lojt samhällskritiska ironier i strandkanten och smyger generad runt bland finrestaurangens lunchgäster för att leta efter nedsänkta objekt i golvet.

Men det tar sig alltså. Arostriennalen landar mitt i de antropocena ödesfrågorna med sin trädgårdsmetafor, som helt osökt fångar upp den motsägelsefulla natursynen i en tid av teknikhybris och klimatångest. Samtidigt som miljölarmen på sätt och vis förpassar naturen till historien tycker vi oss bevittna en natur som slår tillbaka och gör slut på illusionen om att kunna kontrollera den.

Vår tids idéer om koldioxidlagring och solljusreflektorer i atmosfären – liknar de inte desperata lösningar från en övermänsklig trädgårdsmästare? Eller rent av någon sorts bisarra konstprojekt?

Den stora huvudutställningen på konstmuseet följer ett historiskt spår genom den västerländska konsten från barocken och framåt, där drömmen om den behärskade naturen speglas i paradismyter och historiemåleri, i romantiska allegorier och landartprojekt.

Höjdpunkterna radar upp sig i rum efter rum, från barockmålaren Franz Rösel von Rosenhofs kaotiska vision av ”Jorden efter syndafallet”, över Caspar David Friedrichs sublima dimbankar till norrmannen Nikolai Astrups frodiga rabarberporr. Och förstås Agnes Denes paradoxala vetefält på nedre Manhattan, sått och skördat 1982 med World trade centers skyskrapor som närmsta grannar.

Mycket ögongodis kort sagt – läckert serverat, ofta med oväntade associationer som får den i grunden spretiga mästerverksparaden att ändå bli ett levande, naturligt flöde. Det är både tilltalande och intelligent, dessutom med en logisk avslutning några våningar ner där tanketrådarna dras in i samtidens miljönoja med verk som Meg Websters spöklika grönsaksodlingar i ett flimrande, artificiellt dunkel. Eller Diana Thaters stora filminstallation med bilder från Tjernobyl: en påminnelse om att det knappast är ”naturen” som hotas av människans övergrepp. Utan vår egen civilisation.

Och det är just i civilisationskritiken den här triennalen blir som både skarpast och mest problematisk. Utanför huvudutställningen, på alternativgalleriet O Space, finns E.B. Itsos rekonstruktion av ett uppehållsrum i ett amerikanskt fängelse, där de intagna kan sitta och se på filmer med rusande vildhästar, eller vågor som slår mot en strand. Progressiv kriminalvård eller dystopisk mardröm?

Här visar också Pia Sirén ett hisnande alplandskap byggt av presenningar, och Ismar Cirkinagic sitt kusliga herbarium med växter plockade på olika massgravar i Bosnien. Men att naturen inte kommer undan politiken är lika självklart som att politiken inte undkommer naturen – eller?

Här saknar jag en hållning, en kuratorisk udd. Hur vassa dessa verk än är var för sig riskerar de att reduceras till en kritisk provkarta där enskildheterna faller varandra i talet samtidigt som frånvaron av konstnärer utanför den västerländska välfärdsbubblan irriterar. Var finns Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien? Bristen på globala perspektiv framstår som en besynnerlig, rätt slarvig fläck på ett triennalprojekt som annars imponerar med sin kreativa rikedom.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.