Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Miroslaw Balka: ”CROSSOVER/S” i Hangar Bicocca i Milano

Skulptur av Mirsolaw Balka.
Skulptur av Mirsolaw Balka. Foto: Attilio Maranzano

Existentiell tryckkammare rör alla sinnen, skriver Magnus Bons om Miroslaw Balkas utställning.

Miroslaw Balka

Hangar Bicocca, Milano. Visas tom 30/7.

Miroslaw Balkas utställning i Hangar Bicocca är en existentiell tryckkammare. Väldig i formatet men intim i upplevelsen. De punktbelysta verken är glest utplacerade i däcktillverkaren Pirellis tidigare fabrikshangar i Milanos utkant. Balkas objekt dyker upp som lanternor i den annars helt nedsläckta lokalen och som besökare kommer man dem nästan plågsamt nära.

Balka räknas som en av samtidens viktigaste skulptörer genom sin direkta kombination av materia och minne, där Förintelsen är en genomgående referens. Hans stundtals outhärdliga intimitet är också en följd av att han arbetar med så reducerade material – verken är liksom avskalade intill märgen. Tyvärr försvinner uttrycket delvis i det rådande mörkret, och det är svårt att riktigt se verken.

Det utställningen vinner på att vara så becksvart är att jag snarare möter verken på en fysisk nivå. De genar förbi mitt medvetande och omvandlas till en kroppslig erfarenhet. Balka aktiverar också fler sinnen är bara synen, som lukt, hörsel och känsel.

En värmeslinga är infälld i det tunga draperi som inleder utställningen. Den känns som en rest av kroppsvärmen från de som tagit i ridån före mig. När jag passerar genom en av Balkas korridorer av stålgaller blåser kraftiga fläktar ovanifrån och mot magen. I en annan smal gång är träväggarna insmorda med sötaktigt doftande tvål. Ett tredje verk är ett lågt vippbräde som fyller den enorma salen med en hög smäll när min och andras kroppstyngd får träskivan att tippa över. En oregelbunden puls som markerar och intensifierar rummets aktivitet.

Verken är ett slags nollpunkter, och ibland återvändsgränder, som för en tillbaka till sig själv. Antingen utsträckta på golvet eller hängande i luften bildar de horisontella eller vertikala linjer; om än av pumpande vatten, tunna trådar eller stålfjädrar. En projicerad gul rand rör sig oroande uppåt och nedåt, som om den läser av mina rörelser.

Balka pekar ut var och ens unika position i världen. Han tar mått på vår storlek, samtidigt gränslös och avgränsad. Utställningen, liksom hela Balkas konstnärskap, ger också plats för alla frånvarande och döda. Den laddas med energin från de som inte längre är här.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.