Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Open Art 2017 i Örebro

Skandinaviens största konstbiennal har som enda tema att det inte finns något tema – förutom den genomsyrande samarbetsandan. Det är oförglömligt, tycker Jessica Kempe.

Open Art 2017

Örebro

Visas till och med 10/9

Över Köpmangatan i Örebro svävar nu konstnären Chiharu Shiotas 88 båtar gjorda av blodröda trådar. Deras glesa väv tycks både bära och kunna brista. Dubbelmeningen är hjärtskärande aktuell. På Open Arts förra utställning 2015 lät konstnären Ai Weiwei på samma plats hänga upp rader av tomt fladdrande skyddsoveraller, hans sorgliga sinnebild för den kinesiska industrins självmordsframkallande arbetsvillkor.

Med spektakulära samtidsutställningar tävlar världens städer i konststatus. Det imponerande med Örebros sjätte upplaga av Open Art (t o m 10/9) är inte främst dess stora omfattning, höga konstnärliga kvalitet och globala bredd – nu Skandinaviens största konstbiennal med hundratalet verk av sextio konstnärer från Europa, Asien och Latinamerika, främst Japan och Colombia, vid 86 hållpunkter utomhus och inomhus på bekvämt gång- och sittavstånd. Med lättöverskådlig karta, katalog och gratis entré.

Nej, Open Arts nerv går djupare än så. Energin kommer underifrån – från kommunen, lokalsamhället, eldsjälarnas uppfinningsrikedom och tron på de juryuttagna konstnärernas förmåga att öppna stadsrummen för nya synsätt. I de tematiska biennalernas tid är Open Arts enda tema att vara utan tema. Här uppstår konsten ur dialoger och samarbete. Hos traktens autoveteran lånades till sist den ärgade femtiotalsbuss som behövdes för Carlos Castros film- och objektinstallation om barnets förtvivlade minne av en brinnande bussattack. Efter visningen är sig Järnvägsgatan inte längre lik och Volvobussen inte längre en trygg folkhemssymbol.

Från nejden kom också den skrotfärdiga Audi som i Brandon Vickerds installation kört rakt uppför trappan på Klostergatan efter krocken med en nedfallande och insektslik Sputnik-satellit. Science fictionvärldens original.

På Open Art vet man inte vilken slags konst som väntar på fasader, gator och torg, i Örebro Konsthall, Art Station och på Örebro Läns Museum. I parkeringsgaraget visas fotokonst, i shoppinggallerian nomadisk städaktivism. 4 200 tillhandahållna drickbackar, en specialsvetsare och ett team av ingenjörsstudenter från Örebro universitet möjliggjorde att Francesco Braccis stora gapande tunnel ser ut att skruva sig ner i Svartån. Eller är den på väg upp? Svartåns strupe.

Mina två dagar räcker inte för ett rättvist umgänge med alla verken. För Open Art består inte av främst av konstobjekt att snabbt skåda av, utan av konstplatser att befinna sig i. Vid kajen slår jag mig ner i Leonel Vásquez flytande ljudkapell i lent böjträ. Ur en blomliknande tratt strömmar colombianska vaggvisor upp mot takets runda pantheonöppning. En moderlig hydda för vilsekomna visor och vandrare. Också vi sjunger. Det låter väldigt bra.

Snart förstår jag att det konstantropologiska insamlandet utgör ett av Open Arts kärnteman. I ”tell me”-rörelsens kölvatten kom ”give me”-rörelsen. (Eller var det tvärtom?) Ge mig ditt avlagda porslin (Adriana Affortunati), dina gamla torkade blommor (Nandita Mukand) och dina kasserade stolar och jag ska berätta om en epok. Och Örebroborna gav. Och nog är Tadashi Kawamatis omtalade stolscolosseum, ”Share chair arena” mitt på Järntorget, Open Arts hjärta. I stället för en fontän, en rund torrlagd platta omgiven av hög cirkulär vägg bestående av 5 500 bortskänkta stolar (1 500 står på tur) som varsamt fogats ihop. Invid väggarna står stolar att sätta sig på. Människor minns stolarnas produktnamn: Stefan, Henriksdal och pallen Marius med dekorativa hål i sitsen. Varje tid är en stol.

Aldrig har jag sett så många stolar, soffor och parkbänkar som i Örebros offentliga rum. Med ryggen åt shoppingen.

I Henry Allards park står parkbänkarnas jättebänk kvar från Open Art 2015. Open Art bryter inte endast ståendets diktatur i konsten. Samtidigt iscensätts konsten som rum att träda in i: historiskt, mentalt, konstnärligt och religionskritiskt. Så har Nicolaikyrkan frisinnat förvandlat sitt sidokor till en filmsal för Maria José Arjonas omvända striptease, där en kvinna under sin heltäckande svarta hijab elegant lirkar av sig den ena behån efter den andra. Vad vill hon säga? Frihet att få vara både klädd och oklädd? Eller en dråplig drift med det koloniala anspråket på kroppen under slöjan? På väggen intill hänger påpassligt ikonernas slöjklädda kvinnor böjda över sina medmänniskor.

Men Open Art innehåller så mycket mer. Som Yukihiro Taguchis animerade golvplankor på rymmen och Tania Ruiz Gutiérrez filmmontage där den gående plötsligt simmar i trottoaren. Oförglömligt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.