Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

“Walker Evans: A Vernacular Style” på Centre Pompidou i Paris

Med blick för historiens fotnoter. Fotografen Walker Evans skildrade moderniseringens marginaler och blev en av de stora gestaltarna av USA. Sara Danius skriver om en mäktig retrospektiv på Centre Pompidou i Paris.

Walker Evans

Centre Pompidou

Till och med 14/8

För en tid sedan träffade jag en amerikansk professor i konsthistoria, herr Snyder. Han är en distingerad person som hunnit med en del. Han berättade att han en gång arbetat som fotograf. Ville jag ha ett signerat ex av hans porträtt av Janis Joplin?

Han berättade också att han träffat fotografen Walker Evans som äldre. Evans hade aldrig mycket pengar, trots sin ryktbarhet, men han var noggrann med sin klädsel. Han bar en Chesterfieldrock med sammetskrage, noterade Snyder, tillsammans med handgjorda skor. Allt var från anno dazumal.

När Evans hängt av sig rocken kom han på att han ville ta ut något ur ena fickan. Han stoppade ned handen och fick upp det han letat efter.

Då ramlar två pocketböcker ur rockfickan. Snyder hinner snappa upp författarna. Den ena Gustave Flaubert. Den andra Honoré de Balzac. Bägge på franska.

Många fotografer har inlett sina karriärer med en dröm om att kunna försörja sig på att teckna och måla.

Så var det inte med Walker Evans (1903–1975), en av USA:s största fotografer. Han ville skriva.

Foto: Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of ArtBild av Main Street, Saratoga Springs. New York, 1931. Foto: Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art

På universitetet läste han franskspråkig och engelsk litteratur, sedan hoppade han av.

Våren 1926 – han var då 23 – for han som så många andra amerikaner till Frankrike. Han tillbringade ett drygt år i Paris och studerade fransk civilisation på Collège de France och Sorbonne. Han upptäckte Charles Baudelaire, likaså Balzac och Flaubert. Han kände redan till dem, men nu blev det allvar. Han bekände sig till Baudelaires anda (rännstenens Homeros, som en klok person sade) och Flauberts metod (den envisa utforskningen av det synliga), och kom att översätta Baudelaire, André Gide och Blaise Cendrars till engelska. Livet igenom höll han fast vid sitt intresse för litteratur.

När han återvände till USA i början av sommaren 1927 hade han tagit starkt intryck av den modernistiska fotografikonsten i Tyskland och Frankrike. Han började själv plåta. Man ser inflytandet från modernismen i bilder som ”Manhattan” (1928), ”New York City Street Corner” (1929) och ”Wall Street Window” (1929).

Inte många fotografer hade hittat till den djupa södern innan han kom dit, åtminstone inte med hans uttalade ärende – att berätta om historiens fotnoter.

Evans experimenterar med perspektivet och undersöker det synliga i sig, som en grafiskt lockande höghusfasad med svarta fönster eller en kullerstensbelagd gata sedd uppifrån. Människorna är inte intressanta i sig, mest en del av det synligas former. Bilderna kunde ha tagits av László Moholy-Nagy.

Samtidigt upptäckte han Eugène Atgets bilder av det gamla Paris kring sekelskiftet 1900. Så uppstod hans intresse för bildens motsvarighet till ”le vernaculaire”, folkspråket. Det är också Parisutställningens stora tema.

Att Evans stötte på Atget berodde på Berenice Abbott (1898–1991), som också hade tillbringat en längre tid i Paris där hon hade haft avsevärda framgångar som porträttfotograf. Hon var smart nog att rädda stora delar av Atgets kvarlåtenskap undan glömskan. Om man kan sin fotohistoria vet man att Berenice Abbott själv kom att bli en storslagen fotograf, en av de främsta skildrarna av moderniseringen av New York, i synnerhet under 1930-talet, och var en mästare på att hitta de djärva perspektiven på hela världens vardagsrum – som bara kunde växa på höjden.

Evans gick en annan väg. Han skildrade moderniseringens avskräde och kartlade de utblottades land. Han vistades visserligen också på Manhattan och i Brooklyn – tänk bara på ”Wash Day, New York City” från 1930, en bild av klädesplagg som torkar på tvättlinor och slår lättjefullt i vinden. Det är en estetiskt tilltalande framställning, en anslående studie i linjeföring. Samtidigt står man framför en allegorisk gestaltning av den tvättade byken, i synnerhet om man vet att börskraschens konsekvenser nyligen fattat grepp om USA.

Men det som gjort Walker Evans till en av de stora gestaltarna av USA är att han sökte upp de små orterna i marginalen, som Hale County i sydstaten Alabama. Inte många fotografer hade hittat till den djupa södern innan han kom dit, åtminstone inte med hans uttalade ärende – att berätta om historiens fotnoter. Han hade föresatt sig att avbilda den lilla människan i samhällets utkanter, fattiga, tiggare, uteliggare, hamnarbetare, bomullsplockare, handikappade. Såväl svarta som vita, såväl vuxna som barn.

Själva symbolen för Evans intresse för historiens fotnoter är hans porträtt av Allie Mae Burroughs, hustru till en bomullsplockare i Hale County och mor till många barn. Allie Mae Burroughs står lutad mot det enkla huset där hon bor med sin familj. Träfasaden blir till hennes fond och plankornas ådring återspeglas i hennes ansikte och hals. Hon har ännu inga grå hår, men ansiktet är redan åldrat av umbäranden. Det är som om den grovhyvlade fonden smälter samman med den porträtterade kvinnan. Samtidigt framstår Allie Mae Burroughs som de fattigas madonna, bevarad för evigheten av en fotograf från Saint-Louis, Missouri.

Just nu pågår en mäktig retrospektiv över Walker Evans på Centre Pompidou i Paris. Det är den första utställningen i Frankrike som skildrar hela hans karriär, från essäerna han skrev på franska under sina studier i Paris – rättade av en fransklärare som, ehuru synnerligen entusiastisk, såg sig tvungen att inskärpa att grammatiken måste förbättras – över resorna till Kuba och sydstaterna till 1970-talets blekta Polaridbilder.

Foto: Walker Evans, The J. Paul Getty MuseumFoto: Walker Evans, The J. Paul Getty Museum

Mer än 400 bilder ställs ut, tillsammans med en unik filmintervju med Evans själv (släpig röst, cig i handen, skorna på bordet) och en bandinspelning från 1975 med Allie May Burroughs. Här finns också delar av hans omfattande samlingar med vykort, skyltar och affischer, påbörjade långt innan popkonsten ens var påtänkt.

Man får också en god uppfattning om hur Evans arbetade med sina uppdrag för magasinet Fortune. Flera gulnade tidskriftsuppslag har satts upp på väggarna, med texter av honom själv eller av kända författare. 1945, samma år andra världskriget slutade, fick Evans heltidsanställning som fotograf för Fortune. Han var den förste att få en sådan tjänst.

De allra flesta bilder som gjort att Evans gått till historien är resultat av uppdrag han hade för myndigheter som Farm Security Administration och tidskrifter som Fortune. Hans kanske mest berömda fotografier – som bilderna av misären hos jordbrukarfamiljer – hittar man i boken ”Let Us Now Praise Famous Men”, som han gav ut 1941 tillsammans med författaren James Agee, som skrev texten.

Men ett undantag finns, en bildserie som inte kom till på grund av en beställare. Jag tänker på Evans fotografier från New Yorks tunnelbana. Frågan är om projektet inte också är hans mest egensinniga. Det är hursomhelst det mest originella.

Walker Evans fotografiska ideal låg nära bildautomatens estetik, den där apparaten som knappast finns längre. Man stoppade in mynt i ett inkast på sidan, klev in och satte sig, rättade till pallens höjd, satte sig igen, tryckte på sätt igång-knappen och blev fotograferad fyra gånger. Det snabba resultatet blev i regel så gott att det platsade i ett pass.

Något åt det hållet föreställde sig Evans att han ville göra. Han tog med sig en småformatskamera på sina tunnelbanefärder, monterad på insidan av rocken, så att linsen nätt och jämnt tittade ut genom ett knapphål. Utlösare hade han också sett till att arrangera.

På det sättet kunde han färdas som vilken resenär som helst och förbli anonym, lika opersonlig som fotoautomaten. I tre år, mellan 1938 och 1941, sysselsatte han sig med projektet.

Evans var inte den förste att fotografera folk i tunnelbanan. En föregångare hette Edmund Teske (1911-1996), som tog bilder av passagerare på Chicagos L-train. Evans bilder utmärker sig ändå. Han plåtade bara i tunnlarna eller när tåget gjorde uppehåll på en underjordisk station, varför exteriören alltid var mörk i hans bildrum. Ändå var det ljust. Vagnarna belystes inifrån av det varma skenet från glödlampor som hängde i ledningar fastsatta i taket och som avtecknade sig som små solar i fönsterglasen. Ljuskällorna, placerade högt upp, belyste passagerarna med ett förlåtande ljus.

Och här satt de. Barn och vuxna. Gamla och unga. Män och kvinnor. Vita och svarta. Obildade och bildade. Välbesuttna och fattiga. Evans placerade sig mitt emot, ungefär en meter bort, som man gör i tunnelbanan i New York. Det blev av naturliga skäl porträtt i halvfigur. En efter en avbildades passagerarna, ibland ensamma, ibland i grupper om två eller tre, alla ovetande om att de iakttogs av en fotograf och hans diskreta kameraöga.

Namnlösa var de, namnlösa förblev de. En del läste tidningen, en del satt och sov, en del satt och stirrade ut i intet. Nästan alla bar hatt, det var kallt, och var iförda plagg av varmt ylle. Alla försågs med en naturlig ram i form av fönstren bakom dem.

Någon kliver av, någon kliver på, alltmedan tåget arbetar sig vidare från station till station. Människor på väg i underjorden. Svartvita snapshots av den gudomliga komedin. Mer metafysik än så kan man knappast frambringa.

Så gott som alla passagerare var uttryckslösa, med några undantag. Det är ju så man säger om någon som är försjunken i sig själv. Fast så snart man betraktar sig själv, liksom utifrån, eller för den delen känner sig iakttagen, bryts förtrollningen. Det var just detta sköra ögonblick Evans ville fånga, de där snabba stunderna i en slamrande mörk tunnel.

Och man behöver bara fundera några varv till så förstår man vad Evans var ute efter att återge i bild. Någon kliver av, någon kliver på, alltmedan tåget arbetar sig vidare från station till station. Människor på väg i underjorden. Svartvita snapshots av den gudomliga komedin. Mer metafysik än så kan man knappast frambringa.

Evans ser samtidigt till att vi kan urskilja tidningsrubrikerna i resenärernas händer och skyltarna ovanför deras huvuden. Vi blir ständigt återförda till verklighetens handfasthet. ”7TH AVE. LOCAL / SOUTH FERRY / 145TH ST. LENOX AVE.”

Sista fotografiet i sviten visar en blind man som spelar dragspel stående i en tunnelbanevagn. En mugg hänger och dinglar, fästad i instrumentet. Det ser man i boken som blev följden av projektet, Many are Called. Herr Snyder, uppvuxen i Brooklyn, minns själv den blinde med dragspelet – han såg honom ofta som barn när han åkte med den gamla tunnelbanelinjen mellan Brooklyn och Manhattan.

Vi kom snabbt överens om innebörden, herr Snyder och jag. Han hade grubblat på Evans projekt, jag också. Vi enades om att Balzac inte kunde ha gjort det bättre, inte Flaubert heller. För där står han ju, Walker Evans motsvarighet till Charon själv, färjekarlen som ser till att transportera människorna över floden Styx till de dödas rike. Allt han kräver är en liten peng.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.