Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Wanås konst 2017 och Konst, kor och kärlek på Wanås slott

Wanås konstverksamhet firar 30 år med återblickar och framåtrörelse. Årets nya utställning bjuder på dans, färgade får och nedklottrade tågvagnar i inre och yttre rörelse.

Utställningar

Wanås konst 2017

Wanås, Knislinge. Visas t o m 5/11.

”Konst, kor och kärlek på Wanås slott”

Marika & CG Wachtmeister

Bokförlaget Langenskiöld

 

Wanås slott i nordöstra Skåne har medeltida anor och är i dag ett framgångsrikt ekologiskt jordbruk med en mjölkproduktion som tillhör Europas största och ett eftersökt hängmörat nötkött. Samtidigt har stiftelsen Wanås Konst blivit ett betydande utflyktsmål med 75 000 årsbesökare som tittar på konst, vandrar i skulpturparken och picknickar vid slottsdammen.

”Konst, kor och kärlek på Wanås slott” beskriver exakt vad det handlar om – och är även titeln på makarna Marika och CG Wachtmeister nyutkomna memoarbok. Den är ett gemensamt hjärteprojekt, likt den sammanvävda utvecklingen av godsets mat- och konstproduktion, som greveparet sedan några år lämnat över till yngre generationer.

Och i helgens ljuva lövsprickning, med hav av vitsippor under parkens mäktiga gamla bokar, invigdes säsongens temautställning ”Sculpturemotion”. Samtidigt öppnade Wanås Restaurant Hotell i två intilliggande magasin från 1760-talet. Förutom utställnings-, program- och barnverksamhet, plus de populära kovisningarna, har Wanås nu 70 permanenta skulpturer, installationer och ljudverk utspridda på ägorna.

Det är lätt att bli yr i huvudet av utbudet och min rekommendation är att starta i konsthallen med ”Återblick 1987”, ett rum med modeller och arkivmaterial om hur allting började. Då var utomhusutställningen ett försök på vinst och förlust, som lockade några tusen besökare. Flertalet av de 25 konstnärerna hade placerat ut färdiga skulpturer på gräsmattan framför slottet och runt dammen, men några verk skapades med material från platsen. Efterhand har den platsspecifika skulpturen blivit Wanås signum.

Till 30-årsjubileet har den nu 91-årige Eric Lennarth återuppfört sitt bidrag ”Miljöaktiveraren”. Det är 13 lättbetongbalkar med orange ändar, som i skarp kontrast till grönskan markerar kurvan på en stig – i sig en rörelse som passar in i årets tema.

”Sculpturemotion” utforskar skulptur som uppmuntrar till rörelse, handling och deltagande. Redan med ”Dansa mig” 2014 hade Wanås ett rörelsetema, i linje med en internationell tendens där konstinstitutioner söker interaktion med publiken och sammansmältningar av konst, dans, teater och rörlig bild blivit allt vanligare.

Men så tidigt som på 1930-talet utmanades monumentet, den statiska skulpturen, av Alexander Calders dansanta mobiler, ”objet ballet”. På 60-talet kom performancen starkt, liksom det rörliga objekt, där Moderna museets ”Rörelse i konsten” var en milstolpe.

Wanås introducerar nu den internationellt kände koreografen William Forsythe och hans ”koreografiska objekt”. I konsthallen finns ett mörklagt rum med några äldre videor, där Forsythe i korta avsnitt demonstrerar hur kroppens linjer, plan och proportioner förhåller sig till rörelse i rummet.

Själv har jag aldrig tidigare tänkt på hur nära koreografi ligger krokiteckning, med studier av modeller och de volymer som uppstår med olika positioner.

I konsthallens största sal visas Forsythes ”Nowhere and everywhere at the same time”, med över 500 tyngder hängande i trådar från taket. Här måste man sakta ner, koncentrerat trippa fram mellan pendlarnas lod och finna sin egen väg. Det gör mig intensivt medveten om min kropps rörelse men också om andra i rummet, för att undvika krockar och trassel.

Gissningsvis blir detta verk en magnet för den yngsta publiken och personalen lär även få svårt att hålla styr på barnen i Éva Mags rum intill, med ett slags mental hinderbana. På väggarna sitter fästen för fötter, knän och armbågar, en symbolisk gestaltning av ångestuttrycket ”klättra på väggarna”. Här finns också en mattpiskställning, av en typ som nog många med mig klättrat på som barn.

Men av Mags verk berörs jag starkast av videon ”Ställ dig upp!”, där den ryggliggande konstnären förgäves kämpar med att resa en blytung lerkropp som hotar att kväva henne. Det är en smärtsam påminnelse om den barlast många människor bär runt på, från barndomen och/eller destruktiva relationer och missbruk.

På den mörka vinden ovanpå konsthallen visas indiskfödda Sonia Khuranas video ”Logic of birds”, del i ett projekt där hon lägger sig ner på utvalda platser runt om i världen. Här är det Barcelona och det vimlar av duvor. Förbipasserande glor på avstånd medan duvorna blir plågsamt närgångna och till slut pickar på konstnären som håller armarna över huvudet.

Khurana ligger stilla men de oundvikliga associationerna till en hemlös, utsatt person skapar rörelse i själ och hjärta. Ute i parken finns dessutom åtta plexiglassiluetter av hennes liggande kropp, som leder till en idyllisk glänta där konstnärens röst föreslår publiken att också lägga sig ner. I rätt väder och sinnesstämning kan nog det här tvärt emot bli en vilsam motståndsrörelse.

Även Forsythe har arbetat utomhus, med ett subtilt verk där ljudvågor sätter trädgrenar i rörelse och löven rasslar som när fåglar lyfter. Hans platsspecifika bidrag ”Underall” är iscensatt i ett fallfärdigt hönshus i ett undanskymt hörn av parken.

Detta ”koreografiska objekt” var inte klart när jag var där men huset står nu på en rörlig plattform och jag kan livligt föreställa mig känslan av att golvet gungar. Forsythe vill få oss ur balans för att sedan hitta den igen, något vi alla kämpar med från de första stapplande stegen ända fram till graven.

”Sculpturemotion” är ett fruktbart tema och utställningen innehåller flera minnesvärda verk. Mest visuellt anslående är Henrik Plenge Jacobsens rosafärgade får (se förstasidan), som mumsar på den saftigt gröna gräsmattan vid sidan om det vita slottet.

Man får klappa fåren och på mitt besök kom de nyfiket rusande mot staketet. Det är i sanning rörliga ”skulpturer”, som kan verka putslustiga men har historiska kopplingar till Marie-Antoinettes idealby vid lustslottet Petit Trianon i Versaille, där hon påstods ha hållit rosa, parfymerade får. Alla som kan historien vet att franska revolutionen mullrade i bakgrunden, och minns kanske också att Wanås slott var skådeplats för grymma hängningar av snapphanar under det dansk-svenska kriget på 1670-talet.

Skulpturparken har med åren vidgats mer och mer, och Carolina Falkholts ”Train of thoughts” har strandat vid en liten skogsväg utanför den gamla muren. Så långt ut i ”spenaten” misstänker jag att barnfamiljer och äldre inte orkar gå men här står nu en 22 meter lång tågvagn som Falkholt målat vit och sedan täckt med ett slingrande nätmönster. Vagnen är minst sagt surrealistisk i den skira grönskan, men resa är ju rörelse både fysiskt och psykisk, och graffiti i detta format kräver kraftfulla tag.

Wanås kan man så här efter 30 år se som ett lokomotiv för trakten, där både godset och konstcentrat nog betytt en hel del även för det lokala näringslivet. I makarna Wachtmeisters bok-slut betonas gång på gång vikten av hantverkskunnandet bland Östra Göinges småföretag, som varit vital i produktionen av många skulpturer, liksom godsets egna resurser.

Marika Bauer och CG Wachtmeister träffades redan i tonåren och utbildade sig till advokat respektive jägmästare. I dubbelbiografin berättar de växelvis, för att ge olika perspektiv på deras gemensamma livsprojekt. Men det blir en hel del överlappningar, rörigt och hoppigt med insprängda citat ur dagböcker, invigningstal och kataloger, plus inspel från två av barnen och en bror. Det blir också mängder av namn, då 300 konstnärer har passerat revy genom åren.

Men samtidigt berättar båda två så personligt och har så mycket minnen och erfarenheter att ösa ur att jag villigt läser vidare. Både om konsten och korna men också de öppenhjärtliga beskrivningarna om allt ifrån arbetsnarkomani, mat- och alkoholmissbruk, till ett barn utanför äktenskapet, maktkamp inom familjen, liksom familjemedlemmars mentalsjukdom och självmord.

Båda har extremt privilegierade bakgrunder, han som adlig och hon från en fin akademikerfamilj med konstintresse, bosatta i New York på 1960-talet. Som unga under detta samhällsomstörtande årtionde är de förstås medvetna om klasskillnader men har sina blinda fläckar.

När det blev dags för generationsskifte på Wanås fick de lämna ett välfungerande jobb- och småbarnsliv i Linköping för ett gammalmodigt gods ute på landet. Här gör CG en inte helt lyckad jämförelse med flyktingars upplevelser av uppbrott från hem, land och språk, medan Marika själv konstaterar att hennes vantrivsel och vilsenhet inte vann något gehör bland vännerna: ”ingen tycker synd om en person som flyttar till ett slott!”

Men det storartade är att makarna Wachtmeister använt sina privilegier till att generöst dela med sig och tillgängliggöra Wanås sagolika miljö för alla.

Till titelns ”konst, kor och kärlek” kunde man också lägga ”kamp”. För oavsett hur förspänt de haft det så har det krävts stenhårt arbete för att få det omoderna godset på fötter igen och konstsatsningen att fungera praktiskt såväl som ekonomiskt.

Den okonventionella kombinationen konst och kor har lett till oväntade korsbefruktningar – för konstnärer som inspirerats av ett levande jordbruk och för CG Wachtmeister som mycket tidigt vågade satsa ekologiskt, stärkt av hur konstnärer bejakar osäkra processer. Själv övertygas jag om att konst kan vara ett starkt kitt i ett förhållande och tillsammans med kor ett vinnande koncept.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.