Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

William Kentridge: Thick time på Louisiana museum i Danmark

Högtsvävande utopier och uppsluppen dödsdans. William Kentridges vandringsutställning ”Thick time” har nått Louisiana museum. Ingela Lind överväldigas av en spänstigt intellektuell och djupt emotionell konst.

KONST
William Kentridge
”Thick time”
Louisiana museum, Danmark. Visas till och med 18/6.

Associationerna krafsas ned i mörkret. Sen kan jag knappt tyda vad jag skrivit: ”Uppsluppen dödsdans, trumpetstötar, galen skuggprocession, Wagner?...”

Det är andra gången jag ser sydafrikanen William Kentridges ”Thick time”. Nu på Louisiana utanför Köpenhamn. Och utställningen är lika överväldigande här som i december på Whitechapel Gallery i London. Trots att de engelska lokalerna gav mer rymd åt verken.

Vad är det då som gör Kentridge till en av samtidens största konstnärer? Och börjar han inte bli alltför självupptagen efter sitt stora globala genomslag?

Även om Kentridge i sina raspiga filmer ofta debatterar med sig själv (han spjälkar upp sig på två trätande rundnätta herrar i vit skjorta och svarta byxor) är han alltför involverad i existentiella, politiska och estetiska frågor för att ha tid att putsa på sin fasad.

Och även om större delen av hans familj flyttat från Sydafrika och han numera rör sig i den internationella teater- och operavärlden håller han sig kvar minst halva året i Johannesburg.

Ateljén kallar han ett expanderat huvud eller en trygg plats för idioti. Att kunna tänka ”idiotiskt” är centralt för William Kentridge.

I Johannesburg växte han upp med föräldrar som båda var advokater mot apartheid. Det är deras ideal han förvaltar – men inte med lagen utan med det fantastiska som metod. Ändå är grunden för hans mytiska/konstnärliga värld Johannesburgs konflikter. Han återkommer ständigt till stadens raskravaller, gruvdrift och ödsliga industrilandskap.

Men hans konst är aldrig endimensionell. Kentridge lever sig också in i kapitalistens situation och kan i sina äldre videor bli ett med den olycklige direktören Soho Eckstein som förlorar sin hustru till konstnären Felix. Båda figurerna liknar honom själv, och Sydafrika får stå för hela världen.

Med bred förankring i film, teater och bildhistoria drar Kentridge in oss i sitt koltecknade universum. Så kastar han plötsligt ut oss, spräcker inlevelsen och kräver distans. Det går undan. Han ritar, suddar ut, ritar om och filmar hela processen i en knagglig stil från filmens barndom. Kolstrecken blir katter som blir telefoner som blir megafoner. Så dränks allt av vatten och upplöses i kolmoln…

Stil och innehåll flätas ihop. Det är på en gång spänstigt intellektuellt och djupt emotionellt. Just genom teknikens ofullständighet lyckas konstnären fånga den drömmande människan, hennes misslyckanden och krockar mellan högtsvävande utopier, masslakt och död.

Att William Kentridges verk egentligen handlar om vår galet trotsiga livsvilja går upp för mig på Louisiana. Driften till liv dunkar som en obändig kraft genom de nya, väldiga verk som han projicerar likt rörliga silhuettklipp på väggarna. Här väller processioner av nedtryckta människor fram. Handikappade, utmärglade och lemlästade dansar som tokiga över ett härjat industrilandskap, trots att de släpar på badkar, kryckor, megafoner, anfrätta idoler, trasiga maskiner eller droppställningar.

De är överlevarna. Och de är vi. Det är vad han får oss att känna i en apokalyptisk tid genom några Wagnerianska allkonstverk, där musiken och koreografin kliver fram som jämbördiga partners med bilden.

Förvandling och fräckhet. Det är Kentridges hållning. Den historiska klangbotten finns alltid där, samtidigt som han leker, testar, suddar ut och återigen testar.

Jag kan inte sitta länge nog i ”The refusal of time” (2012) och ”More sweetly play the dance” (2015). Efteråt är det svårt att hålla isär dessa monumentala rumsinstallationer. Bådas silhuettfigurer demonstrerar att Platons skuggvärld inte är ett sken utan den verkliga världen. Processionerna skulle kunna vara dödsdanser. Men jag tolkar dem som livets dans.

På golvet hetsar en väldig blåsbälg som påminner om pumpande lungor. Överallt på väggarna pågår mässande teoretiska föreläsningar om historiska tekniker att fastställa tidens gång. Men plötsligt spräcks ord- och ljudvallarna av sprittande uppsluppna och helt Chaplinska otrohetsscener! På stumfilm!

Det är skvatt galet och underbart.

William Kentridge rör sig med vida associationer till andra existentiella konstnärer, från Rembrandt, Goya och Mozart till Melies, Repin, Chaplin, Beckett, Picasso… Starkast är dock hans band till de tidiga modernisterna, vars bejakande av kaos och kult av rörelse han delar. Han ömmar för deras upproriskhet och kontrasterar den ofta mot människans strävan efter kylig balans och teknisk perfektion.

Utställningen bjuder på arbeten från de senaste tretton åren. Utöver silhuetter, musikverk och teckningar vidgar sig rum på rum med svartmålade skulpturer, installationer och konkret poesi. Ord och ljud tycks bli allt viktigare för tvärkonstnären Kentridge, som vid det här laget satt upp en rad operor.

Mozarts ”Trollflöjten” golvades jag av för tolv år sedan i Bryssel. Därefter har han fortsatt med Sjostakovitj ”Näsan” och Alban Bergs ”Lulu”. Den gamla teaterrekvisitan återvinner han i ny konst. Ateljén fungerar ju som ett expanderande huvud.

”O Sentimental machine” är en sen installation (2015) som ursprungligen skapades för biennalen i Istanbul, i ett palats där Leon Trotskij bodde under flera år i exil. Återigen är Kentridges utgångspunkt det tidiga 1900-talets revolutionärer. Sunkiga möbler, mattor och armatur leder tankarna till en radikal västlig före detta borgerlighet. Videor med ryckiga montage från gamla krigsdokumentärer har fällts in i lägenhetens dörröppningar. Där sprutar Leon Trotskij fram ett politiskt brandtal om ”den nya människan”, samtidigt som Kentridge själv med skägg och lösmustasch spelar Trotskij på en frustande stumfilm. En grandios parodi på samma heliga men omänskliga maskinmänniska!

Och allt slutar förstås i slapsticks och hiskligt kaos.

Men ordet sublim använder jag ändå inte förrän jag kommer till det allra senaste verket, ”Right into her Arms”, med en uppbyggd marionettscen, på vilken en smålöjlig kabaré som i eleganta collage anspelar på Kurt Schwitters ”Ursonat” långsamt övergår i det helt betagande, blygt ekivoka kärlekslivet mellan två skjutdörrar!

Vem mer än Kentridge (och dadaisten Schwitters) kan göra stor konst av sådan strunt?

Förvandling och fräckhet. Det är Kentridges hållning. Den historiska klangbotten finns alltid där, samtidigt som han leker, testar, suddar ut och återigen testar. Utopier och politisk passion förvisso – men samtidigt en avsky för trosvisshet och revolutionärt mästrande. Mot tvärsäkerhet och förnumstighet ställer han lekfullhet, absurd humor och kärlek.

Det låter banalt. Men nyckeln till att man blir så gripen är just verkens barnslighet - mitt i allt det sofistikerade, lärda. Konstnären kastar sig in i en kärleksfull dialog med de tidiga utopisterna. Själv förblir han dock osäker och lämnar fullt av glipor och öppningar för oss besökare.

Hela utställningen är som en generös inbjudan till ett samtal med en velande, undrande och funderande William Kentridge.

Tre teman hos Kentridge

Förtrollning

Tydligast i ”Trollflöjten” i regi och scenografi av William Kentridge (Bryssel 2005). Uppsättningen var som ett fyrverkeri. Kentridges version är mycket tyngre än Ingmar Bergmans med en barockscen som påminde om fotografens mörkrum och med tvära kast mellan svart och vitt, mörker och ljus, rationalism och drömmar. Där fanns också berättelsen om den vita kolonialismen – men aldrig några pekpinnar. Bara djup inlevelse och längtan efter lek och förtrollning.

Ögat och megafonen

Kentridge är intresserad av illusioner och seende. Av hur vi betraktar världen och hur vi lurar oss själva att det vi ser och hör är sanningen. Detta understryker han med de många mekaniska apparater som hans koltecknade figurer tar till för att (förgäves) söka förstå: kikare, megafoner, hörlurar, räknemaskiner, metronomer, blåsbälgar…

Nostalgi

Varför alla dessa otidsenliga tekniker, bakelittelefoner och gamla symaskiner? Jo, de fungerar som fysiska metaforer för människors uråldriga drömmar i vår digitaliserade nutid, då sammanhangen tycks alltmer komplexa och osynliga.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.