Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kritikerrosade Andrea Tarrodi låter fåglarna sätta tonen

I förra veckan framförde Kungliga Filharmonikerna hennes musik i Royal Albert Hall i London och senaste skivan fick högsta betyg av DN:s kritiker. Möt Andrea Tarrodi – en av de hetaste tonsättarna inom den klassiska musiken.

Ringklockan är trasig och jag ska precis knacka på när jag lägger märke till en svartvit liten klisterdekal med texten ”Albatross Musikproduktion”. Fåglar spelar en viktig roll i tonsättaren Andrea Tarrodis musik. Men det är först där vid ytterdörren som det slår mig att även hennes musikförlag fått sitt namn efter en stor sjöfågel. Som i sin tur var titeln på ett av hennes allra första orkesterverk.

– Jag är ju typ fågeldamen, säger Tarrodi och skrattar. Hon syftar på en elektroakustisk komposition hon gjort som heter just ”Fågeldamen”. Stycket bygger på fågelljud och en Marlene Dietrich-sång. Inspirationen kom från en verklig historia om en kvinna i Stockholm som kidnappat elva svanar och höll dem i sin lägenhet.

Några levande svanar finns det tack och lov inte hemma hos Andrea Tarrodi. Däremot stolar klädda i fågelmönstrat tyg och fyra origamitranor i ett snöre på väggen. Sedan det där ”förstagångstestet”, treminutersstycket ”Albatross”, har det blivit såväl ”Paradisfåglar” som ”Flyttfåglar” och en stråkkvartett med titeln ”Madárdal”. Det senare är ungerska och betyder just ”fågelsång”, men vi återkommer till det. På skivspelaren ligger ett par konsertprogram från BBC Proms. Omslaget pryds av abstrakta moln och fåglar, men det senare har Tarrodi inte hunnit lägga märke till. Kvällen innan kom hon hem från London och promenadkonserten, Prom 61, där hennes orkesterverk ”Liguria” framfördes av Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo i Royal Albert Hall. En anrik lokal med en kapacitet på upp till 6 000 personer.

– Det känns nästan lite overkligt att man sitter och lyssnar på något som man själv har skrivit inför så många människor. Promskonserterna är jättepopulära, det är ju i princip fullsatt, och folk är så himla glada och trevliga. Många kom fram efteråt. Jag brukar aldrig få skriva autografer, men nu fick jag göra det. Det var väldigt speciellt.

Har du läst recensionerna?

– Jag brukar göra så att jag väntar typ tre fyra månader innan jag vågar läsa någonting. Förut brukade jag läsa direkt, men jag är jättekänslig för jag är så självkritisk. När man precis har gjort någonting är man så otroligt inne i det. Men om det har gått lite tid så kan jag ta det på ett annat sätt och läsa kritiken mer nyktert.

Det är intressant det där med förhållandet till kritiken.

– Ja, det är märkligt för jag tänker att det inte är en så stor grej och att man måste kunna ta det. Men det gäller både positiv och negativ kritik… Det är som att man är extra sårbar precis efter att man har gjort någonting. Som efter en konsert. Sedan efter ett tag sluter man sig lite inom sig själv igen och då är det lättare att ta emot vad andra tycker.

Jag är väldigt mycket för upprepning, säger Tarrodi. Om jag har ätit en glass som jag tycker om så är det den glassen jag äter i flera år framöver.

Det dånar om vågorna som rullar in mot de branta klipporna vid Cinque Terre, fem små fiskebyar vid liguriska havet i nordvästra Italien. Andrea Tarrodi har tänkt sig stycket ”Liguria” som en klanglig vandring mellan de olika byarna som var och en har sin tydligt avgränsade ljudkaraktär. Stycket från 2012 var ursprungligen ett beställningsverk av Sveriges Radio och tillkom under hennes tid som P2:s hustonsättare. Hon har länge varit ett av landets mest intressanta tonsättarnamn. Dahlkvistkvartetten har just gett ut en uppmärksammad skiva med hennes stråkkvartetter och för två år sedan kom en lika hyllad porträttskiva med orkestermusik. Tarrodi är med andra ord redo för en större internationell publik och i slutet av augusti fick ”Liguria” inleda den där konserten under BBC Proms. ”Car parking music” har tonsättaren Anders Hillborg ironiskt kallat den här sortens korta öppningsverk som han själv brukar komponera. Nyskrivna orkesterstycken är ofta runt tio minuter och antas alltså vara de klassiska konsertbesökarnas motsvarighet till den akademiska kvartetten. Stunden då folk ännu jagar parkeringsplats för att hinna in i tid till de ”riktiga” symfonierna.

Hur känns det egentligen att komponera utifrån de premisserna jämfört med exempelvis Mahlersymfonier på uppemot en och halv timme?

– Jag måste ändå säga att jag gillar att inte skriva så jättelånga stycken, säger Tarrodi. När jag började komponera var mitt problem att jag alltid skrev väldigt korta stycken. Jag hade svårt att skriva längre för jag hade väldigt mycket idéer som bara – poff! – kom på en gång. Så det jag lärde mig när jag studerade komposition var just att kunna sträcka ut de här idéerna.

När kom du på att du ville bli tonsättare?

– Det var jättetidigt, jag tror att jag kanske var sju åtta år. Det kom i samband med att jag började spela piano. Jag hittade på egna grejer nästan direkt och fick lite hjälp att skriva ner det. Sedan började jag i Adolf Fredriks musikklasser där jag lärde mig notskrift. Musikteori var verkligen mitt favoritämne!

Men hur var du i skolan annars då?

– Språk tyckte jag var jättekul för det är ganska likt. Alltså grammatik och sånt där hör ju ihop. Jag älskade att läsa latin, och satslära finns ju både inom musiken och språket. Jag var absolut inte dålig i skolan, men ganska babblig. Jag pratade väldigt mycket på lektionerna.

Andrea Tarrodi beskriver Flyttfåglar” som sitt mest personliga verk. Foto: Nicklas Thegerström
Andrea Tarrodi beskriver Flyttfåglar” som sitt mest personliga verk. Foto: Nicklas Thegerström

Underförstått har musiken alltid varit självklar i Andrea Tarrodis liv. Det fanns, som hon säger, ”mycket utrymme” hemma att sitta och spela eller måla. Pappa Christian Lindberg är världskänd trombonist, tonsättare och dirigent. Mamma är från början fagottist och numera musikförläggare. Bortsett från jobbet som publikvärd på Konserthuset när hon pluggade har hon aldrig haft annat än konstnärliga yrkesdrömmar.

– Nej, jag har ju verkligen ingen plan B och på ett sätt tror jag att det har varit bra för då har jag blivit tvungen att hålla på med det här. Om jag hade börjat jobba med något som gett lite mer stabilitet och trygghet så hade jag kanske inte vågat sedan. Men eftersom jag aldrig riktigt har haft det så är jag ganska van vid att allting är lite osäkert. Nu kan jag leva bra på det här. Sedan vet jag ju inte hur det ser ut längre fram, men jag tänker inte så mycket på det.

Jag började också frilansa väldigt tidigt och känner igen mig i det du säger. Att det finns en trygghet i att vara van vid att ha det osäkert.

– Ja, det bara är så liksom. Det påverkar ju en säkert som person både positivt och negativt. Men ibland tänker jag att livet ändå är så osäkert. Det är så mycket som kan hända så man är aldrig helt safe i alla fall och då kan man lika gärna bara kasta sig ut.

Dagen efter intervjun sitter jag på ett tåg med Andrea Tarrodis musik i lurarna och läser en artikel av författaren och kritikern Isabelle Ståhl i DN:s Boklördag. ”Jag tillhör en generation som arbetar på en prekär arbetsmarknad under osäkra villkor och som vet att varken relationer eller anställningar har någon bindningstid, vilket skapar en längtan efter kontinuitet och allvar”, skriver hon. Jag tänker på hur Andrea Tarrodi och jag tillsammans skrattat åt upptäckten att vi har en gemensam tendens att fastna i beprövade vardagsval.

– Jag är väldigt mycket för upprepning, säger Tarrodi. Om jag har ätit en glass som jag tycker om så är det den glassen jag äter i flera år framöver. Det kanske är ett sätt att försöka skapa lite trygghet. Det måste nästan vara så. Gud vad roligt!

Jag tror att mina stycken egentligen handlar mycket mer om mitt inre kaosiga känsloliv.

Små repetitiva figurer, fluktuationer och färgskiftningar är också typiska drag i Andrea Tarrodis musik som väldigt sällan innehåller drastiska förändringar. Den handlar mer om klangvärldar och en sorts inre spänningsfält. Musiken bygger upp en laddning, når sin kulmen och bedarrar snabbt igen. Som om den vore rädd att flyta utanför den givna formen, men ändå måste testa gränserna. I cellokonserten ”Highlands” ser jag framför mig hur en ensam vandrare – solisten – stretar fram i stormen på det skotska höglandet. Fiskmåsarna flyger som vanligt förbi med hjälp av en spelteknik som brukar kallas just seagull glissando. Jag har föreställt mig att Tarrodi har stenkoll på olika fågelarter och rent av funderat på att dra ut henne på en fågelskådarpromenad. Därför blir jag förvånad när jag förstår att hon inte alls har samma ornitologiska intresse som exempelvis tonsättaren Olivier Messiaen med sina kvittrande pianokompositioner i ”Catalogue d’oiseaux”.

– De fåglar som jag hör är de som är i stan eller när vi är på landet. Vi har lantställe i Roslagen. Där hör jag mycket när jag är ute och går i skogen, men jag har ingen aning om namnen och sånt. Jag är mest intresserad av ljuden. Och sedan har jag haft en cd som jag fick när jag var liten som heter ”Fågelsång i Sverige”. Där kan man se namnen på fåglarna och så har de spelat in alla läten. Den har jag lyssnat mycket på och tagit ut vad det är för intervall de sjunger. Om jag hör en fågel så tänker jag alltid: den sjunger en kvart och den sjunger en kvint.

Ett annat namn som ibland dyker upp som jämförelse är Béla Bartók, den ungerske tonsättaren som utforskade folkmusik i skarven mellan modernism och romantik. Jag tänker särskilt på Tarrodis andra stråkkvartett ”Madárdal”, där fågelsången möter ungersk/romska och svenska folkmelodier.

– Jag talar inte ungerska, men jag kunde lite grann när jag var yngre för min morfar pratade ungerska med mig och lärde mig en massa ungerska visor, berättar Andrea Tarrodi.

Hon minns med värme morfars mjuka brytning och hans kärlek till Mozarts klarinettkonsert. Morföräldrarna hade ett hus i Tranås som familjen brukade besöka på somrarna och i morfars verkstad fick hon sitta hela dagarna och pröva på att bygga instrument. Verket ”Flyttfåglar” beskriver hon som sitt mest personliga verk. Det skrevs särskilt för hennes morbror, oboisten Béla Tarrodi, och är även tillägnat morföräldrarna som flydde till Sverige under Ungernkrisen 1956 och blev kvar.

– Mormor som var 27 år kom hit själv först med en halvåring och en 3-åring. Jag har tänkt på det mycket nu när jag själv har fått barn. Jag tror att framför allt min mormor tyckte att det var väldigt jobbigt att lämna sitt land. Det tänker jag mycket på i dag också med vad som händer nu i världen. Att det är mycket trygghet som man tar för given. Det är en väldigt stor grej att behöva lämna sitt hem och allt det man har runt omkring sig.

Maken Jens Lundberg är också musiker, bandoneonist. Paret har delat lika på föräldraledigheten så att Tarrodi har kunnat fortsätta komponera fyra timmar om dagen i arbetslokalen som hon delar med några andra konstnärssjälar. Dottern heter för övrigt Sigrid, bland annat efter konstnären Sigrid Hjertén, vars liv så småningom ska bli en kortopera. På vardagsrumsväggen hänger en liten reproduktion av Hjerténs ”Ateljéinteriör”.

– Den där målningen har jag alltid haft med mig för jag tycker den är så otroligt bra. Den handlar ju om hennes olika roller som hon spelar i livet. En femme fatale, en som är mamman, en som sitter där mellan två män som pratar över hennes huvud. Jag såg originalet när det var utställning på Liljevalchs och tänkte att jag skulle vilja göra något med den någon gång.

Tv-serien ”Sopranos” hjälper tonsättaren mot skrivkramp. Foto: Nicklas Thegerström.
Tv-serien ”Sopranos” hjälper tonsättaren mot skrivkramp. Foto: Nicklas Thegerström.

Nu närmast skriver hon på en dubbelkonsert för två violiner och stråkorkester inför sin Tonsättarweekend på Stockholms konserthus i vår. Där uruppförs även pianokonserten ”Stellar clouds”.

Vad fick dig att välja rymden?

– Ofta är mina orkesterstycken lite sammankopplade med varandra. Innan det hade jag skrivit ett stycke som heter ”Ascent” och som för mig handlar om att man är på djup botten, långsamt tar sig upp till ytan och sedan svävar vidare uppåt. Det slutar väldigt högt upp i träden föreställer jag mig. Efter det skulle jag börja skriva den där pianokonserten och då var det som att jag tänkte att jag åker vidare uppåt.

Och där kommer ett annat nytt stycke in som heter ”Wildwood”.

– Just det! Det roliga är ju att det blev precis tvärt om. Jag är ganska mycket upp och ner i mitt humör och efter att ha varit så där jättehögt upp så var det som om jag fick rötter. Som om det var något som drog ner mig fast på ett positivt sätt. Det var som att känna sig som om man blev ett träd som växer ner med rötter i jorden.

Men när du talar om rötter, betyder det på något sätt sökande också?

– Nej, snarare att man blir så här jordnära, att det är någonting som tar tag i en: nu ska du stå här. Det är svårt att beskriva, men det är en skön känsla när man känner det. Och det brukar ofta vara förknippat med människor runt omkring en som betyder mycket eller någon som är nära en som man kan hålla i handen.

Skivrecension: Andrea Tarrodi: String quartets. The Dahlkvist Quartet

Senare under intervjun återkommer hon till ”Wildwood” och berättar att hon skrev stycket bara några månader efter att hon blivit förälder. En ny livssituation som fått även en ”orolig själ” att vilja vara stadig. Och om det är någonstans hennes egen trygghet finns så är det just i musiken och komponerandets möjligheter att strukturera verkligheten.

– Jag brukar prata med en av mina bästa kompisar, Molly Kien, som också är tonsättare och vi brukar fråga varandra: varför håller man på med det här? Det är så konstigt, man går runt och är såhär stressad och nervös hela tiden. Men så har vi kommit fram till att det är någonting man bara måste hålla på med för att hålla sig lite i schack. Jag tycker att det är så otroligt skönt för hjärnan att ha en plats där jag bara kan sitta och koppla ihop saker. Det är lite som att sitta med ett dockskåp eller en minivärld där man kan ha lite kontroll.

Så det är hela tiden mer visioner av naturen än den faktiska naturen i dina verk?

– Ja, jag tror att mina stycken egentligen handlar mycket mer om mitt inre kaosiga känsloliv. Jag har ju mycket djurmetaforer också. Som det här giraffstycket, ”Camelopardalis”. Det var baserat på en dröm och i den drömmen träffade jag helt enkelt en giraff som var väldigt vänlig och trevlig. Det var en sådan otrolig känsla av just det här lugnet som bara spreds i hela min kropp.

Så hur blir en giraff musik?

– Just där kopplade jag det nog mycket till känslan för det här stycket börjar väldigt sprittande. Sedan följer ett utbrott och ur det kommer ett fagottsolo. Det blev giraffen för mig, som om den sjunger en lugnande vaggvisa.

Ser du konkreta bilder framför dig när du komponerar?

– Det är nog faktiskt mer abstrakta. Folk brukar ofta fråga om det är programmusik, om det är historier och så, men jag skulle inte riktigt säga att det är det. Ibland kan jag ändå få tag i någonting som är mer konkret och då brukar jag ofta koppla det till stycket, kanske genom titeln. Även om man inte behöver tänka på en giraff när man lyssnar så kan det kanske ge en ingång till musiken.

Läs också: Smärtsamt och svindlande födelseögonblick av Tarrodi

Läs också: Tre kvinnliga tonsättare som dras till befriande stigande i musiken

Något som ofta nämns är Andrea Tarrodis utpräglade form- och färgkänsla. Det är förstås svårt att säga om det senare har att göra med att hon är synestetiker, ett neurologiskt tillstånd som gör att klanger – och i Tarrodis fall även siffror och veckodagar – kopplas samman med specifika färger. Men att hon har en ovanligt rik palett är påtagligt. Som i det prunkande porträttet ”Paradisfåglar”, ursprungligen skrivet för stråkorkester och senare omarbetat för Västerås Sinfonietta med oväntat realistiskt resultat.

– Det var väldigt kul, för en violinist i orkestern hade en undulat hemma som var väldigt asocial. Men sedan när hon stod och övade på de där fågelljuden så hade den kommit flygande och satt sig på hennes stråke. Det är den bästa recensionen man kan få!

Andrea Tarrodi

Ålder: Fyller 36 år i oktober.

Bor: På Kungsholmen med make och dotter, snart 2 år.

Född: I Stockholm. Äldst av fyra syskon.

Kompositionsutbildning: Musikhögskolan i Piteå och Stockholm samt musikkonservatoriet i Perugia.

Karriärtoppar: Delad förstaplats i Uppsala tonsättartävling 2010 med orkesterstycket ”Zephyros”. P2:s hustonsättare 2011-2013 och Västerås Sinfoniettas tonsättarprofil 2013-2014. ”Liguria” framfört på BBC Proms 2017.

Stickspår: Spelar i countrybandet Molly Moses & the Country Cousins med tonsättarkollegan Molly Kien, sin lillasyster och sin kusin. ”Så att man inte hamnar för långt bort från musikantgrejen.”

Har gett ut singer/songwriter-skivan ”Nya visor” under pseudonymen Jolo Andersson och satt upp ”Lilla gumman och storebror – en kabaré om makt och maktlöshet” med Per Egland på Fylkingen.

Stora läsupplevelser: ”Buddenbrooks” av Thomas Mann och ”Blonde” av Joyce Carol Oates

Serie mot skrivkramp: ”Sopranos”

Borde höras mer: Lili Boulanger

3 musikaliska inspiratörer:

1. Odetta. ”Egentligen vet jag inte om hon har så mycket med min musik att göra. Men Odetta som person och sångerska. Det är någonting med hennes röst som är så inspirerande.”

2. Kate Bush. ”Jag började lyssna på Kate Bush rätt sent, i 20-årsåldern. Det är så otroligt spännande och bra musik som är väldigt nära konstmusik och klassiskt. Hon borde verkligen få Polarpriset tycker jag.”

3. Claude Debussy. ”Det är någonting med hur han använde pianot och skapade klangvärldar snarare än melodi och komp. Klangen är central i hans musik och det påminner väldigt mycket om måleri.”

Om artikeln

Text: Johanna Paulsson

Om intervjun: Vi träffas hemma hos Andrea Tarrodi. Hon bjuder på kaffe i blå espressokoppar ur Iittalaserien Taika. Den med ugglan och andra magiska (fågel)motiv.

Foto: Nicklas Thegerström

Om fotograferingen: Till tonerna av Bessie Smith, en av Andreas favoritsångerskor, och i sällskap av 15 uppstoppade fåglar intog vi DN:s studio.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.