Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Alf Hornborg om klimatkrisen: En global minoritet förstör planeten

Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa miljökrisen, skriver Alf Hornborg. Bilden är från den starkt nedsmutsade Gula floden i Kina.
Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa miljökrisen, skriver Alf Hornborg. Bilden är från den starkt nedsmutsade Gula floden i Kina. Foto: Anette Nantell

Alf Hornborg svarar Sverker Sörlin om klimatkrisen.

Även om delar av jorden ”med stor sannolikhet” kommer att bli obeboeliga redan i slutet av det här århundradet måste vi känna ”hopp i mörkret”, skriver Sverker Sörlin (DN 7/8). Givetvis måste vi försöka känna hopp. Det är inte bara ett villkor för att uppleva att våra liv har mening, det är vår skyldighet mot framtida generationer.

Men vari består Sörlins hopp? Han verkar inse att kinesernas ”omåttliga entusiasm över hyperkonsumtion” är oförenlig med en allvarlig oro inför de klimatförändringar som konsumtionen ger upphov till – men kräver inte just denna motsättning en mer djupgående analys av de strukturer som driver sådan hyperkonsumtion? Är inte någon form av omvälvande insikt en av förutsättningarna för ett trovärdigt hopp? Jag kan inte se att Sörlin erbjuder någon sådan analys.

Jag delar inte Sörlins uppfattning att det är föråldrade ”principer från kapitalismens barndom” som är grundproblemet. Vi kan inte, som han föreslår, göra kapitalismen hållbar på samma sätt som vi har ökat kustsäkerheten i Östersjön. Jämförelsen är bisarr.

Nej, grundproblemet är kapitalismen som sådan. Och kapitalismens globala logik alstras obönhörligen av idén om en självreglerande marknad som gör att man med pengar kan byta till sig vad som helst (detta som antropologer kallar ”allmänsyftespengar”). Sedan 1700-talet har sådana pengar gjort det oklanderligt att i allt snabbare takt byta konsumtionsvaror mot de naturresurser och ekologiska sammanhang som förbrukas för att framställa dem. De låter oss nu byta regnskogar, korallrev och oljereserver mot Coca-Cola och tv-spel. Samma idé får oss att betrakta det som naturligt att livsmedel åt undernärda barn i Zambia värderas i samma valuta som den som finansspekulanterna leker med på Wall Street. Vi har alltså lärt oss ta för givet att ekosystem, människoliv och triviala tidsfördriv är utbytbara på samma marknad.

Det är, som Fredric Jameson noterade, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Endast kombinationen kris och nytänkande låter oss ana hopp.

Detta är grundproblemet. Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa det. Varken kineser eller européer lär på allvar ifrågasätta den konventionella idén om pengar – eller sin hyperkonsumtion – med mindre än att den avslöjar sin godtycklighet och sina brister. De konventionella pengarna är elefanten i rummet – de är roten till allt ont, men till synes omöjliga att ifrågasätta, eftersom implikationerna vore alltför radikala. Det är, som Fredric Jameson noterade, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Endast kombinationen kris och nytänkande låter oss ana hopp.

Det handlar inte endast om att sluta använda fossila bränslen, utan om det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka. Fossilbränsleanvändningen har genom klimatproblematiken blivit den allt överskuggande måltavlan för ekologisk samhällskritik, men den är ytterst bara det tydligaste symptomet på att den globala ekonomin hotar hela biosfären.

Läs mer: Torbjörn Tännsjö om klimatfrågan: FN måste få ökade befogenheter

Framstegsoptimisterna verkar tycka att frågan om planeten blir obeboelig är underordnad iakttagelsen att människor i Syd nu lever längre, konsumerar mera, och har bättre utbildning än sina föräldrar. Men som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz visar i sin bok ”The shock of the anthropocene” (Verso, 2015) kan vi inte förstå världssamhällets tilltagande ohållbarhet utan att se hur oupplösligt förbunden den är just med de ökande globala klyftorna. Som min kollega Andreas Malm föreslog redan 2009 borde vi i stället för antropocen tala om ”kapitalocen”.

Det är inte hela mänskligheten som förstör planeten, utan en global minoritet. De fattiga massorna i Syd har ingen glädje av demokrati i Europa. Ett kontrakt med naturen måste innehålla löftet att inte låta allmänsyftespengarna fortsätta att bryta ned biosfären.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.