Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför blev väljaren Dostojevskijs källarmänniska

Källarmänniskan gäckar pseudorationella opinionsorakel och dataanalyserande expertis världen över.
Källarmänniskan gäckar pseudorationella opinionsorakel och dataanalyserande expertis världen över. Foto: YesPhotographers / Alamy

Författaren Pankaj Mishra om populismens mekanismer.

De politiska jordskalven i vår tid – valsegern för en sexjägare och tortyrförespråkare som Donald Trump, förgudningen i Indien och Filippinerna av starka män som anklagats för massmord (Narendra Modi och Rodrigo Duterte) eller massuppslutningen i Ryssland och Turkiet för skoningslösa despoter och imperialister som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan – har påvisat en väldig, uppdämd energi.

Men de begrepp och kategorier vi vanligtvis rör oss med och som härrör från tre decennier av ekonomisk liberalism verkar inte räcka till för att förklara dagens explosion av okontrollerade krafter: plötsligt tycks till exempel de väljare som faller för demagoger som Trump vara betydligt mer formbara och oförutsägbara än vi trott.

Vi hade föreställt oss att en global ekonomi som byggde på fria marknader, konkurrens och individuell företagsamhet skulle mildra etniska och religiösa motsättningar och leda till fred och globalt välstånd, och att alla irrationella hinder för spridningen av liberal modernitet, som islamsk fundamentalism, efterhand skulle utplånas.

I dag ligger den samstämmigheten, framväxt efter kalla krigets slut, i spillror. I spåren efter historiens mest uthålliga experiment i upplyst egenintresse, maximerad lycka och frihandel har fanatism och intolerans stärkts i själva hjärtat av det moderna Väst. Väljare världen över gäckar pseudorationella opinionsorakel och dataanalyserande expertis och har börjat likna Dostojevskijs källarmänniska, den klassiska förloraren som drömmer om hämnd på samhällets vinnare.

För att förstå den nya världsoordningen måste man bortse från våra vanliga motsatspar: vänster och höger, liberal och konservativ, demokrati och diktatur, islam och modernitet. Man får återvända till den komplexa definition av mänsklig subjektivitet som skissades av Dostojevskij och sedan utvecklades i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets konst, litteratur och filosofi. För det vi kallar det mänskliga jaget är en dynamisk helhet, ständigt formad och omformad i samspelet mellan vad Freud kallade ”den psykiska apparaten” och den historiska utvecklingen av sociala och kulturella förutsättningar.

Varken radikala islamister eller Trumpanhängare är oförbätterliga fanatiker och rasister. De har inte ett fastrotat jag, opåverkat av känslor av fruktan, önskningar och förhoppningar som, i likhet med allt mänskligt, ständigt kastas om av sina egna inre motsägelser. Det är därför man inte kan förstå deras skenbart rent rasistiska eller religiösa förbittring på ett adekvat sätt bara genom att läsa Koranen eller manifest från yttersta högern. De uttolkas bäst som ett samspel mellan det ohjälpligt splittrade mänskliga jaget och den sociala, politiska och kulturella miljön.

Och det som i dag tydligt utmärker den miljön och ger upphov till plåga och konflikter i jaget är en paradox: det faktum att medan den moderna demokratins ideal aldrig varit mer allmänt omfattade så har de under den nyliberala globaliseringen blivit allt svårare, om inte omöjliga, att förverkliga. Alexis de Tocqueville noterade ett bekymmersamt komplex av känslor som slog rot under USA:s första stora revolution. Han oroade sig för att den nya världens löfte om meritokrati och ”jämlika villkor” skulle bereda marken för omåttliga ambitioner, frätande avund och ständigt missnöje. I vissa epoker skulle längtan efter jämlikhet stiga ”till raseriets höjder” och förmå många att samtycka till frihetsinskränkningar och att längta efter en stark ledare.

Och eftersom den revolution Tocqueville bevittnade nu har spritts till världens mest avlägsna hörn ser vi i dag ett universellt utbrott av fruktan och hat. Det starka suget efter jämlikhet förenas med den strävan efter välstånd som drivs fram av den globala konsumtionsekonomin, något som fördjupar spänningar och motsättningar i människors inre liv vilka sedan tar sig uttryck i offentligheten.

”För att leva i frihet”, varnade Tocqueville, ”måste man vänja sig vid ett liv fyllt av oro, förändring och fara”. Den sortens liv är skrämmande fattigt på stabilitet, trygghet, identitetskänsla och värdighet, även när det svämmar över av konsumtionsvaror. Över hela världen har det nu blivit vanligt att rationella vinst- och nyttokalkyler skapar rotlöshet, förödmjukar människor och får deras invanda liv att kännas föråldrat.

”Förändring är själva livet”, som Alvin Toffler uttryckte det i sin förutseende bok ”Framtidschocken” (1970). ”Men skenande, oordnade, ohämmade och accelererande förändringar bryter ner inte bara människans fysiska försvar utan också hennes beslutsförmåga – och sådana förändringar är livsfientliga.”

I vår tid har en utbredd upplevelse av den globala moderniteten som malström förstärkt dragningen till ressentiment, en existentiell förbittring mot andra människors liv och tillvaro, orsakad av en våldsam blandning av avund och upplevelse av förödmjukelse och maktlöshet, som när den får leva kvar och fördjupas förgiftar det civila samhället och underminerar den politiska friheten.

Vår kvantitativa besatthet av det som går att mäta och därmed kan beräknas och analyseras har alltför länge uteslutit det som inte är mätbart: subjektiva känslor.

Ressentiment är en röra av känslor som på mycket tydligt visar på det mänskliga jagets i grunden instabila förhållande till omvärlden. Jean-Jacques Rousseau hade en djup förståelse för fenomenet, även om han aldrig använde ordet. Människor i ett kommersiellt samhälle lever varken för sig själva eller för sitt land, de lever för att tillfredsställa sin fåfänga, eller amour-propre – önskan och behovet av att försäkra sig om andras erkännande, att uppskattas av dem lika mycket som man uppskattar sig själv.

Men denna fåfänga, på ett kusligt sätt exemplifierad av Donald Trumps twitterkonto, är dömd att vara evigt otillfredsställd. Den är alldeles för grund och beroende av nyckfulla opinioner. Till sist skapar den en motvilja mot det egna jaget samtidigt som den underblåser ett maktlöst hat mot andra; och den kan snabbt degenerera till en aggressiv kraft som gör att man får bekräftelse enbart genom att bli föredragen framför andra, vilkas förnedring man sedan gläds åt.

Ressentiment förökar sig i proportion till hur utbredda de demokratiska och kommersiella samhällsidealen är. Den tyske sociologen Max Scheler byggde tidigt på 1900-talet en systematisk teori om ressentiment som ett typiskt modernt fenomen, inbyggt i samhällen där en formell social jämlikhet mellan individer samexisterar med massiva ojämlikheter i makt, utbildning, status och ägande. Sådana skillnader finns nu överallt, parallellt med förstärkta och utvidgade föreställningar om värdet av individuella ambitioner och jämlikhet.

Under den nyliberala epoken blomstrade förhoppningar om rikedom, status och makt under de minst hoppingivande omständigheter. Efter det kalla krigets slut 1989 har fantasin om en möjlig jämlikhet i betydelsen att begåvning, utbildning och hårt arbete belönas med individuell rörlighet frodats trots att den strukturella ojämlikheten befästs ytterligare. Den är inte heller längre en exklusivt amerikansk illusion, och följaktligen har ressentiment spritts från att vara en rent europeisk eller amerikansk sjukdom till att bli en global epidemi.

Den utvecklas snabbare där demokratins egalitära ideal krockar med de nyliberala idéerna om rätten att skapa privata förmögenheter, där transnationella företag och personer lösgör sig från nationalstaten och där allt fler finner sig leva antingen i stater med försvagad suveränitet eller i olika sorters illa tänkta sociala och politiska kollektiv.

Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”. Det var den gyttjan, en sorts kallbrand i sociala organismer, som i Trumps seger fick ett vulkaniskt utbrott.

Så hur ska vi gå vidare? Vi kan förstås fortsätta att definiera demokratins kris genom att hålla oss till dualismerna: liberalism mot diktatur, religion mot sekularism, islam mot västlig modernitet, och så vidare. Men det är nog mer givande att betrakta demokrati som ett känslomässigt och socialt starkt laddat tillstånd som nu blivit världsomfattande instabilt. Hur som helst lär det att bli möjligt att studera inverkan av ressentiment över hela skalan av dagens olika klasser och politiska regimer, och förstå varför etnonationalistisk suprematism och kvinnohat växer i takt med social rörlighet i Indien och Turkiet likaväl som med stagnation och tillbakagång i USA och Storbritannien.

Att ett hätskt twittertroll upphöjts till världens mäktigaste man är det senaste och hittills mest hotfulla exemplet på hur ressentiment fungerar. Just nu är det svårt att föreställa sig hur man ska kunna finna ett politiskt motgift mot den olycksbådande patologi som släppts loss av Modi, Erdogan, Putin, Brexit och Trump. Men ska man börja söka efter det krävs en rikare och mer varierad bild av mänskliga erfarenheter och behov. Vår kvantitativa besatthet av det som går att mäta och därmed kan beräknas och analyseras har alltför länge uteslutit det som inte är mätbart: subjektiva känslor.

I närmare tre decennier har teknologins och bruttonationalproduktens religion och 1900-talets råa kalkyl över egenintresset dominerat i det politiska och intellektuella livet. Samtida väljares förbluffande beslut och vår förvirring inför fenomen som Trump gör det nödvändigt att vi åter börjar intressera oss för känslornas fält; dessa omvälvningar kräver inget mindre än en radikalt utvidgad förståelse av de många faktorer som alltid följer människan i hennes liv: exempelvis rädslan för att förlora värdighet och status, misstron mot förändring, lockelsen i det välkändas stabilitet.

För det ryms mer i en människa än rationell egoism, tävling och egen vinning; mer i ett samhälle än kontrakt mellan logiskt beräknande och oberoende individer och mer i politiken än opersonliga teknokrater som tänker ut hyperrationella framstegssystem med hjälp av opinionsundersökningar, enkäter, statistik, matematiska modeller och teknologi.

Och utan en sådan förståelse kommer vi fortsätta att se väljare agera som Dostojevskijs källarmänniska: ”Borde vi inte välta hela showen över ända, strö rationalismen för vindarna, låta alla dessa logaritmer fara åt helvete och åter börja leva efter vår egen, vackra, oförnuftiga vilja?”

Den liberala moderniteten har stärkt fundamentalismen och alstrat väljarskaror som drömmer om att få ge igen på systemets vinnare. Pankaj Mishra ser Dostojevskijs källarmänniska fira nya triumfer i populismens tidevarv.

Pankaj Mishra.
Pankaj Mishra.

Indisk författare och essäist. Han skriver regelbundet för Guardian, New York Times Book Review och London Review of Books. Hans senaste bok är ”Age of anger. A history of the present” (2017).

Artikeln är specialskriven för DN Kultur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.