Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför ska vi minnas Guernica och majdagarna i Barcelona

80-årsminne. Människor samlas runt Pablo Picassos klassiska målning i Guernica.
80-årsminne. Människor samlas runt Pablo Picassos klassiska målning i Guernica. Foto: Alvaro Barrientos/AP

Spanska inbördeskriget mellan 1936 och 1939 blev för många radikala och vänsterliberala amerikaner och européer en maning att ta ställning mot fascism och nazism. Henrik Berggren och Soledad Miguel minns ett historiskt månadsskifte för 80 år sedan.

Ingen reagerade när kyrkklockorna började ringa i Guernica vid halvfemtiden på eftermiddagen måndagen den 27 april 1937. Visserligen visste alla att Francos styrkor bara stod några mil från staden, som var full av kvinnor och barn på flykt undan striderna. Men att nationalisterna skulle bomba en oskyddad stad, som dessutom var Baskiens heliga huvudstad, var otänkbart.

För baskerna hade inbördeskriget till en början känts avlägset. Striderna hade varit koncentrerade till södra Spanien, där Franco belägrat huvudstaden Madrid sedan oktober 1936. Men i mitten av mars hade nationalisterna öppnat en andra front i norra Spanien för att erövra Baskien, som stödde den lagliga regeringen i Madrid eftersom den till skillnad från Franco respekterade baskernas självstyre.

Under de följande tre timmarna förvandlades Guernica till aska av den tyska Kondorlegionen, som Hitler skickat till Spanien för att hjälpa Franco. Våg efter våg av plan fällde bomber och beströk gatorna med kulspruteeld. Sikten var helt klar i det strålande vårvädret. Hur många som dog är mindre klart, en siffra som ofta nämns är 800 personer.

Så gott som alla byggnader förstördes: stadshuset, kyrkan, sjukhuset. Som genom ett under klarade sig den urgamla ek som symboliserade det baskiska självstyret. Den tyske befälhavaren Wolfram Freiherr von Richthofen (bror till Röde Baronen) konstaterade nöjt att Guernica hade jämnats med marken: ”På gatorna syns bombkratrar. Helt underbart.”

Tack vare en brittisk reporter på The Times fick omvärlden snabbt kännedom om terrorbombningen. När Pablo Picasso, berömd spansk konstnär som bodde i Paris, läste om bombningen i det franska kommunistpartiets tidning beslöt han att Guernica skulle bli temat för den väggmålning som han lovat den spanska republiken till 1937 års världsutställning.

Guernica har gett oss en bild av spanska inbördeskriget som en kamp mellan gott och ont, mellan demokrati och fascism. Men om vi förflyttar oss bara en vecka fram i tiden våren 1937 kompliceras bilden betydligt. Mellan den tredje och sjunde maj rasade ett bittert miniinbördeskrig i Kataloniens huvudstad Barcelona mellan sovjetstödda kommunister och liberaler å ena sidan och anarkister och antistalinistiska kommunister.

På samma sätt som Picasso förevigade Guernica såg den brittiske vänsterradikale författaren George Orwell till att majdagarna i Barcelona fastnade i västvärldens kollektiva medvetande. I sin klassiska reportagebok ”Hyllning till Katalonien” uttryckte Orwell, som bevittnade de förvirrade gatustriderna från taket av en biograf, sin besvikelse över vänsterns splittring, som han framför allt höll kommunisterna ansvarig för – här började hans storverk ”1984” ta form.

Orwell hade anlänt till Barcelona i december 1936 och fångats av den anarkistiskt färgade sociala revolution som ägt rum under hösten; arbetarkooperativ, röda flaggor på Ramblan, kypare som sade ”kamrat” till gästerna på restaurangerna, stängda bordeller. Men när han hade återvänt i april efter att ha varit vid fronten i drygt tre månader hade staden förändrats.

Den revolutionära andan var borta, ansåg han, och uppdelningen mellan fattig och rik var tillbaka. Under ytan bubblade det av oro och ångest, men som utlänning var det ”förbannat svårt att veta vad som pågick, vem som slogs mot vem och varför”.

Den konflikt som exploderade i Barcelona var latent i hela det republikanska Spanien sedan krigets början.

Spanska inbördeskriget inleddes i juli 1936 med en misslyckad militärkupp som delade landet i två zoner. Upprorsgeneralerna med Franco i spetsen kom att styra den ena delen av Spanien med järnhand, repressalier och massarkebuseringar av civila (över 140 000 civila dödades). Deras erövringskrig skulle ta nästan tre år.

Den andra delen av landet förblev i teorin lojal mot republikens lagliga regering, som snart kom att förlora kontrollen över den allmänna ordningen. Vänstermiliserna, som utgjordes av anarkister, vänstersocialister eller kommunister, satte i gång en social revolution där jordockupationer, kollektiviseringar, repressalier och mord på kyrkans folk och på civila ingick (över 50 000 civila dödades).

Konflikten var på många sätt inhemsk men efter bara några veckor blev den internationell. Tusentals unga män från hela världen anslöt sig till de Internationella brigaderna, som slussades från värvningskontoret i Paris till det Kominternkontrollerade träningslägret i Albacete. Omkring 500 svenskar – kommunister, syndikalister, socialdemokrater och partilösa – slogs i Spanien, bland annat i Georg Branting-kompaniet som ingick i Thälmannbataljonen.

Hitler och Mussolini hjälpte Francosidan, medan de demokratiska makterna (inklusive Sverige) ingick en så kallad noninterventionspakt som innebar att den lagliga spanska regeringen varken kunde köpa vapen eller få militärhjälp från västvärldens demokratier. Sovjetunionen levererade flygplan, stridsvagnar och militära rådgivare, men tog furstligt betalt för sina tjänster.

Ett av problemen var att den sociala revolutionen visserligen var djupgående, men saknade tydligt program. Republikens makt var decentraliserad och fragmentiserad. Det uppstod regionala styrelser (som till exempel Generalitat i Katalonien) samt lokala kommittéer som kontrollerades av fackföreningarna eller politiska vänsterorganisationer. Samarbetet mellan dessa var dåligt trots att de bestämde över så viktiga frågor som livsmedels- och industriproduktionen samt över polismakten (en parallell sådan skapad av vänstermiliserna).

På den djupt splittrade republikanska sidan fanns vänsterliberaler, socialister, anarkister, Stalintrogna kommunister, antistalinistiska kommunister samt katalanska och baskiska nationalister. De var motsatta krafter och några av dem, särskilt anarkisterna men även vänstersocialisterna, var emot den ”borgerliga” demokratin.

För de Stalintrogna kommunisterna var stödet till ”den borgerliga demokratin” i form av den republikanska regeringen en strategisk fråga. Det lilla kommunistpartiet PCE tog på sig rollen som antirevolutionärt parti som stod för ordning och auktoritet. På det sättet konkurrerade man om medelklassens sympatier med socialisterna. Sovjetunionens militärhjälp till republiken under kriget bidrog också till att PCE ökade sitt inflytande och växte till ett massparti.

Den konflikt som exploderade i Barcelona var latent i hela det republikanska Spanien sedan krigets början, mellan de som försvarade den sociala revolutionen och de som tyckte att staten måste återta makten för att kunna vinna kriget (”först kriget, sedan revolutionen”). Den katalanska regeringen, Generalitat, ville frånta anarkisterna alla deras polisära uppdrag och i synnerhet ville man kasta ut dem från telefonstationen i centrala Barcelona, där de kontrollerade alla telegram- och teleförbindelser; inte ens republikens president Azañ och Kataloniens president Companys kunde prata i telefon utan att bli avlyssnade eller avbrutna.

För många radikala och vänsterliberala amerikaner och européer blev spanska inbördeskriget en maning till att ta ställning mot fascism och nazism.

Revolten tog sin början just på telefonstationen och spreds sedan snabbt över hela staden. Väpnade styrkor från Generalitat och Stalintrogna kommunister stred mot anarkister och Stalinkritiska kommunister som till organisationen POUM. Gatustriderna pågick under fem dagar och orsakade över 200 döda och många sårade. Kompromisslösheten och det ideologiska hatet speglades i tidningar och pamfletter.

Följderna för de besegrade blev hårda. Anarkisterna försvagades och förlorade sina maktpositioner. När det gäller POUM förbjöds partiet och ett flertal ledare och medlemmar fängslades. De anklagades för att ha lett revolten och för att vara fascistiska agenter, med hjälp av falska bevis skapade av Stalinagenter. Deras ledare Andreu Nin kidnappades av Stalinagenter och flyttades i hemlighet till Alcalá de Henares (Madrid), där han förmodligen torterades tills döds. Nins märkliga och tragiska öde gestaltas mästerligt i Nathan Shachars essäsamling ”Sin egen värsta fiende”.

För många radikala och vänsterliberala amerikaner och européer blev spanska inbördeskriget en maning till att ta ställning mot fascism och nazism. Man hade maktlöst sett på hur demokratin föll i land efter land. Äntligen fanns möjligheten att göra något – det är ingen tillfällighet att landsflyktiga tyska kommunister och socialister slogs furiöst för republiken.

Men de flesta spanjorer hade nog helst sluppit välja sida. Deras öde bestämdes mer av vem som tog makten i det område där de råkade befinna sig när inbördeskriget bröt ut än av deras politiska sympatier. Och även om de tog ställning handlade det inte om internationell politik utan om en rad långvariga spanska konflikter: mellan reaktionära jordägare och förtvivlade lantarbetare, mellan katolska kyrkan och liberal sekularism, mellan regionerna och centralmakten i Madrid.

Därför är det svårt att göra något enkelt bokslut över spanska inbördeskriget. Liksom andra inbördeskrig – det finska och det amerikanska – kastar det fortfarande en lång skugga. Det som dock måste åtgärdas är den historiska obalansen när det gäller offren.

Eftersom Franco vann våren 1939 och styrde Spanien fram till 1975 tog man nogsamt reda på alla som dödats av den republikanska sidan. Men många av dem som föll offer för Francoregimen ligger fortfarande oredovisade i massgravar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.