Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”I vissa tider talar tystnaden bäst”

Lev Rubinstein är en av den ryska oppositionens starkaste röster. Hans senaste bok på svenska är ”Ryska dagsedlar”, Ersatz 2015.
Lev Rubinstein är en av den ryska oppositionens starkaste röster. Hans senaste bok på svenska är ”Ryska dagsedlar”, Ersatz 2015. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Över hela världen tycks tonfallet i det offentliga samtalet bli alltmer hätskt och hatiskt. Ryske Lev Rubinstein skriver om rätten att tiga i en högljudd tid.

Dagen efter att det ryska planet på väg till Syrien hade störtat i havet på juldagen gjorde jag följande uppdatering på Facebook: ”Jag hör en röst som ur en polisfilm: ’Ni har rätt att tiga.’ I dag har jag beslutat mig för att utnyttja den rätten. Och alla som är intresserade av min åsikt uppmanar jag att göra sammalunda.”

Varför? Därför att jag kände ett brännande behov av att tiga. Tiga, för att inte delta i det tygellösa och ohämmade odlandet av hat. Tiga, eftersom det finns situationer när varje uttalat ord bara förvärrar det onda. När varje kommentar uppfattas som skenhelig, vulgär eller nedrig – oavsett vad personen egentligen vill säga.

Det här flygplanet är ett fall för sig. Och allt som sades och skrevs dagarna efter den tragiska händelsen är också ett fall för sig. Därför att förutom den permanenta gruppen av skrikhalsar som deltog i samtalet – som jag visserligen har svårt att kalla ett samtal – deltog människor som berörts direkt av katastrofen. Därför att många förlorade släktingar, anhöriga, vänner eller bekanta. Därför att varje försök (från bägge sidor) att politisera det skedda av många milt sagt uppfattades som otillständigt.

Det är därför tonen i debatten har varit så uppskruvad, till och med mot fonden av dagens allmänt utbredda nervositet, det är därför formuleringarna har varit så tvära.

Ja, historien med flygplanet är en särskild historia. Men den är inte ovanlig för vår tid. Till och med inom den ryska kulturvärlden var vi tvungna att ta ställning till en av de viktigaste och mest grundläggande principerna – till rätten att yttra sig, oavsett hur avskyvärt yttrandet kan uppfattas.

Det här är inget nytt för oss. Men det är en situation som märks så mycket tydligare i det nya medielandskapet.

Uttalad galenskap är inte ett brott, inte ens en synd. Det är bara social sjukdom, som ibland tar formen av en epidemi. Det är inget att bli upprörd över. Åtminstone inte så länge denna galenskap inte övergår i en aggressiv fas. Av erfarenhet vet vi dock att övergången till en aggressiv fas är så gott som oundviklig. När riktningen väl är utstakad är det sällan diskussionen håller sig inom det civiliserade samhällets normer – den överskrider dem nästan alltid.

Man märker tydligt att det ”kulturella samfundet”, till och med den del som förenas av en likartad uppfattning om rätt och fel, om vackert och fult, omedvetet men ständigt letar efter nya orsaker, nya stimuli för splittring, för konflikter, för tuppfäktningar, för spottloskor och nyp.

Om det inte handlar om politik så handlar det om konst. Om det inte handlar om konst handlar det om hälsan. Om det inte handlar om hälsan handlar det om skolan. Om det inte handlar om skolan handlar det om vädret. Om det inte handlar om vädret handlar det om ens egna eller andras familjetvister. Om det inte handlar om familjetvister så handlar det om händelser eller personer ur ett fjärran förflutet. Och nu hade vi alltså flygkatastrofen, nu skulle man slå fast vem som var vän eller fiende.

Hela vår samhällsorganism är i dag fylld till varje cell med aggressivitet och en ömsesidig, inte alltid formulerad ilska mot varandra. Och det märks särskilt tydligt i sociala medier. Aggressivitet och skräck. Skräck och aggressivitet. De råder överallt, oavsett ämnet för dagen.

”Varför är folk i Ryssland så arga på dem som har emigrerat?” läste jag nyligen i ingressen till någon kolumn. Det hade kanske varit intressant att läsa fortsättningen. Men jag slutade läsa därför att jag redan vet svaret. Svaret lyder ungefär så här: ”Folk i Ryssland är arga i största allmänhet.”

Någon kanske invänder att det är genom konflikter man kommer fram till sanningen. Man kommer naturligtvis inte fram till någon sanning, eller ens början till en sanning. Det som föds, eller inte ens föds utan bara stärks, är en kronisk, ömsesidig förbittring, som snabbt övergår i hat, vars rötter sträcker sig gud vet hur långt.

Någon ställer frågan: ”Varför är makten så rädd för...?” Det är inte viktigt vad makten är rädd för. Makten är rädd, det är allt. Det är förklaringen till maktens sätt att agera, till att det ofta framstår som så vettlöst, absurt eller groteskt.

Folk blir förbittrade på varandra på grund av en dold känsla av maktlöshet, en psykisk ofrihet, en utsiktslöshet när det gäller att ändra något i samhället, en skräck för framtiden som är dimmig och konturlös.

I ett sådant så kallat samtal provocerar varje replik, även den mest oskyldiga, förnuftiga eller välavvägda, till en allmän skandal.

Själv upplever jag mig inte ha någon rätt att döma någon annan på grund av hans eller hennes svaghet, inkonsekvens eller obeslutsamhet. Jag är inte övertygad om att jag själv är fullständigt befriad från dessa inte särskilt nobla egenskaper. Men även om jag vore det – än sedan?

Själv är jag övertygad om att rätten att yttra sig är första prioritet. Vår relation till det som yttras är andra prioritet.

Själv upplever jag det inte som rätt eller produktivt att vara strängare mot andra än mot sig själv. Jag tror inte på att man ska döma andras ord och agerande utgående från sin egen uppfattning om hur man själv hade sagt eller gjort i den situationen.

Jag tror att varje människa själv bör sätta gränser för sitt sociala agerande och göra allt för att respektera dessa gränser.

På ryska finns uttrycket: ”Samla tankarna.” Om man ska samla sina tankar måste man ibland tiga. Helt enkelt vara tyst. Ibland är det nyttigt att tiga. Ibland är det vältaligt. Ibland är det betydelsefullt.

Bakgrund.

Den 25 december störtade ett ryskt militärt passagerarplan på väg mot Syrien i Svarta havet. Ombord fanns Röda arméns kör som på nyårsafton skulle ha sjungit för den ryska armén, bland annat piloterna som bombat Aleppo. Alla 92 passagerare omkom. Olyckan utlöste en debatt efter att författaren Arkadij Babtjenko skrev att han inte tyckte synd om dem som dog. Han skrev därefter i DN Kultur om hur han hade blivit förföljd på grund sin åsikt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.