Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Leif Zern: När slutade teatern tänka?

Idélivet inom svensk teater har falnat och märks inte längre av i offentligheten. Leif Zern efterlyser en scenkonst som orkar bilda sig och ha intellektuella anspråk.

Det var på gymnasiet. En av våra lärare hade tagit med oss på Dramaten för att se Alf Sjöbergs uppsättning av Almqvists ”Drottningens juvelsmycke”, redan vid premiären 1957 utnämnd till teaterhistoria. Något år senare upptäckte jag, fortfarande gymnasist, att Sjöberg skulle föreläsa om Dramatenföreställningen på Stockholms högskola, öppet för allmänheten.

Jag gick dit och fick mitt livs lektion i teater, filosofi och Almqvists plats i den svenska romantiken; ja, mer än så – en idé om hur allt detta kunde hänga samman och få liv i skådespelarens arbete på scenen.

Vad angår oss Alf Sjöbergs affärer? En regissör som varit död i mer än 35 år och som ingen längre talar om. Kanske just därför. Teaterns folk och de intellektuella har aldrig levt i ett harmoniskt äktenskap. Det skulle Sjöberg tidigt få erfara. Han var på en gång uppburen och något av en driftkucku, den där man fnissar åt på rasterna.

Det ena för att hans mästerliga Shakespearetolkningar bildade tradition – det andra för att han höll föredrag på repetitionerna och drevs av idéer. Även vännerna suckade bakom ryggen på honom: ”Han behöver väl inte tänka så mycket”.

Det är sant att Sjöberg blev hög på antipsykiatern Ronald Laing och kunde snöa in på idéhistorikern Michel Foucault. Laing kom till användning i Strindbergs ”Fadren” och Foucault i synen på skådespelarens konst som ett sätt att leva sig in i dårens perspektiv, den andra sidan, det fängelseliknande samhället.

Inte tänka så mycket? Sanningen om Alf Sjöberg är att han var en i raden i det vi kallar teatermodernismen. Det var inte för att de slutade tänka som Max Reinhardt, Konstantin Stanislavskij, Erwin Piscator, Vsevolod Meyerhold, Jacques Copeau, Bertolt Brecht med flera förnyade den europeiska teatern under samma tid som Thomas Mann, James Joyce och Virginia Woolf förnyade romankonsten.

Nästa generation hette Giorgio Strehler, Peter Brook, Roger Planchon, Jerzy Grotowski, Ariane Mnouchkine, Peter Stein... Under hela efterkrigstiden har de hållit universitetet öppet. Oeniga, ofta grälande med varandra, framför allt i praktisk handling på scenen.

Jag tror inte på framsteg på konstens område, däremot på utveckling – att de ena idéerna ger upphov till de andra, att samspelet av idéer och tolkningar är viktigare än premisserna. Det är när de senare revideras som vi lär oss något.

Foto: Magnus HallgrenSuzanne Osten. Foto: Magnus Hallgren

Vi hade under flera decennier Per Verner-Carlsson, Ralf Långbacka, Suzanne Osten, Lennart Hjulström, Fred Hjelm, Peter Oskarson och ytterligare några. Göran O Eriksson var ett nav på Stockholms stadsteater. Det byggde på sammanhang och traderade kunskaper. Göran O Eriksson var översättare, hade varit kritiker och levde i nära kontakt med kontinentens idédebatt. Ja, Osten är i högsta grad fortfarande verksam, tillsammans med Galeasen och andra hårt ansträngda fria grupper.

Men i dag har idélivet falnat. Om det överlevt internt märks det inte i offentligheten. Vilket är lika illa.

Kritiken befinner sig som alla vet i samma tillstånd av fragmentisering. Om något borde förena teaterkritiker och utövare är det ett intresse för vad teater ”är”. Teatern, brukar postmodernisterna invända, har inget väsen, inget som ”är”. Det stämmer nog att den inte har ”en” sanning. På teatern, skriver Peter Brook i den älskade essäboken ”Den tomma spelplatsen”, befinner sig sanningen alltid i rörelse, ”on the move”. Men vad är det i så fall som rör sig? Jag inbillar mig att varje uppsättning och varje teaterrecension borde vara ett försök att svara på den frågan.

Det förutsätter dock överblick och korrespondenser, två bristvaror i ett samhällsklimat som jagar aktualiteter och där varje händelse punktbevakas för att lika snabbt lämnas åt sitt öde. Jämförelser är av lättbegripliga skäl inte välkomna bland teaterfolk. Det upplevs som att bli vägd i stället för sedd. Men man behöver inte jämföra för att sätta betyg. Jämförelser är teaterns grammatik, dess förmåga att bilda sammanhängande meningar av lösryckta ord och repliker.

Förklaringarna kunde bli en lång lista. Bildningsbortfallet. Skådespelarnas förvandling till varumärken. Utvecklingen från allmänna till privata intressen. Titta på mig.

Hur hamnade vi här?

Förklaringarna kunde bli en lång lista. Bildningsbortfallet. Skådespelarnas förvandling till varumärken. Utvecklingen från allmänna till privata intressen. Titta på mig. Kunskapsföraktet, se Therese Bohmans tungt vägande artikel om Sveriges Television på Expressens kultursida (8/2). En övergripande förklaring är sannolikt postmodernismens relativisering av alla konstnärliga sanningar. Man läser varje pjäs styckevis och letar efter en ”fräsch” eller ”originell” infallsvinkel.

Ofta verkar man inte läsa alls. Här följer ett recept. Ta en hygglig prick i en Shakespearepjäs och framställ honom som en syfilitisk skurk. Invänta därefter lugnt pressens hyllningar – en lysande nytolkning!

Vi är på väg till 1800-talet, melodramernas och de spektakulära effekternas århundrade, strax före teatermodernismens inbrott på 1890-talet. Det är dags att gå under jorden och att invänta gryningen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.