Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Monica Wilderoth: Kraven på lönsamhet försämrar svensk scenkonst

Repetitioner av Elfriede Jelineks ”Raseri” på Borås stadsteater.
Repetitioner av Elfriede Jelineks ”Raseri” på Borås stadsteater. Foto: Peter Claesson

Monica Wilderoth om konflikten på Borås stadsteater.

Det vi nu ser hända med Borås stadsteater – kulturförvaltningen föreslog nyligen att teaterns egna produktioner ska halveras i antal och den konstnärliga ledaren har sagt upp sig i protest – återaktualiserar en större strukturell fråga om scenkonsten som jag tror att det är dags att vi vågar titta på. På riktigt.

Vad blir kvar av en konstform, vars fundament bygger på känslighet, kollektivism, lyssnande, samarbete, mod och talangen att våga göra misstag, i ett samhälle som oavbrutet manglas genom nytto- och lönsamhetskvarnen?

Läs mer: Tomas Forser: Varför vill Borås strypa sin rosade stadsteater?

De senaste fyrtio åren har kraven på teatrarnas lönsamhet skärpts. Scenerna runt om i landet har ungefär samma sätt att tackla och möta det kravet på: att sätta upp ”kassakossor” på de större scenerna, och eventuellt ”lite smalare” berättelser på de mindre. Tillvägagångssättet är i dag så vanligt att det verkar ha förvandlats till en sanning att vi måste göra så.

Resonemanget huruvida en föreställning kommer att dra in pengar till teatrarna finns därför med redan på idéstadiet. Det följer med oss in i repetitionssalarna, och anger måttet för hur högt vi vågar spänna bågen.

Läs mer: Johan Hilton: Fullt så dumma i huvudet är faktiskt inte vi medborgare

Kraven är höga. Vi ska komma till premiär oavsett vad. Och göra teater för ALLA. Och göra publiksuccé.

De produktioner som går till premiär enbart för att de inblandade slutar ifrågasätta och under stress och panik i stället försöker göra det bästa av situationen är många. Av rädsla för att publiken inte ska vilja komma börjar vi i värsta fall upprepa oss.

Förutom att de ekonomiska kraven skapar kvava rum att arbeta i blir det också syrefattiga rum för våra åskådare. 

På scenen visar vi upp historier som präglas av rädslan för att misslyckas, kvar blir i värsta fall fasader och yta. I förlängningen ser jag en otäck utveckling på de stadsunderstödda teatrarna, där vi, paradoxalt nog, i våra försök att göra anslagsgivarna nöjda och på något underligt sätt också tror oss veta vad det är publiken vill ha (?), själva öppnar upp för frågan vad vi egentligen ska ha teatern till.

Att använda teatern som plattform för att utbyta erfarenheter av hur det är att vara människa och tillåta berättelserna och porträtten att vara komplicerade förstärker och utvecklar oss som människor. Men det ger oss också en möjlighet att avveckla våra egon så att vi kan stå ödmjuka inför varandras erfarenheter, att se och lyssna utan att i första hand döma. Där har teatern sin absoluta kraft som jag ser det. 

Men en sådan teater förutsätter rum som inte domineras av prestationsångest och rädsla inför lönsamhetskrav. Trots att jag i grunden är förhoppningsfull, ser det verkligen inte ljust ut för landets teatrar just nu. Och det kommer bara att bli mörkare så länge vi mäter konstformen i produktion och effektivitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.