Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Niclas Sennerteg: Märket som visar banden mellan nazismen och svenska högerextrema

Ett litet rött halssmycke har dykt upp i debatten om Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Symbolen bär på en intressant historia om nazismens väg från Tyskland till Mellanöstern och tillbaka till dagens högerextremism, skriver författaren Niclas Sennerteg.

Modeindustrin lägger ofta beslag på symboler och ikoniska bilder som töms på innehåll, så att de för historielösa konsumenter bara blir dekorativa element. Därför händer det att individer går runt med en bild av revolutionären Che Guevara på t-shirten, fast de bara har en dimmig uppfattning om vem han var eller vad han stod för. Religiösa och ockulta symboler från jordens alla hörn ”samplas” på samma sätt av populärkulturen, till stort förtret för många troende.

Med jämna mellanrum råkar modeskapare också halka rakt in i historiska eller politiska minfält. Tidigare i år väckte Kim Kardashian upprörda reaktioner när hon visade sig i en huvtröja med den sovjetiska hammaren och skäran på, medan H & M i årets vårkollektion försökte lansera en randig pyjamas som var slående lik koncentrationslägerfångarnas uniformer – pyjamasen går dock inte längre att hitta via företagets hemsida.

Det finns dock fortfarande sfärer där symboler ofta är ”fredade” och har en stark innebörd för alla inblandade. Exempel på detta är de kriminella mc-gängens tygmärken på västarna och fängelsekunders tatueringar, som kan signalera en individs våldskapital och status.

Inom den högerextrema sektorn är medvetenheten stor om de egna symbolernas och klädkodernas betydelse, varav en del kan vara svåra att genomskåda för den utomstående. Icke desto mindre väcker det visst uppseende när en bild på ett halssmycke med en ovanlig röd symbol har dykt upp i sociala medier. Smycket råkar hänga runt halsen en av redaktörerna för den omstridda högerextrema tidningen Nya Tider – en tidning vars närvaro på Bokmässan har blivit ett rött skynke för många författare och flera bokförlag. Nya Tiders försvarare brukar hävda att all kritik beträffande antisemitiska och nazistiska kopplingar är ett rent påhitt, men smycket på bilden är knappast något som man hittar bland bijouterierna i ett ordinärt svenskt varuhus. Frågan inställer sig naturligtvis vad det är tänkt att signalera för något.

Utan att försöka läsa in för mycket i en enda liten pryl är det ändå på sin plats att skildra historien bakom den sällsamma röda symbolen, som vittnar om de nazistiska förbindelserna mellan Europa och Mellanöstern, vilka blomstrade under 1930- och 1940-talet och vars efterverkningar delvis märks ännu i dag.

Märket är partisymbolen för det ännu i dag existerande Syriska socialistiska nationalistpartiet, SSNP. Det grundades år 1932 i Libanon som en kopia av det tyska nazistpartiet. Man härmade hälsningen, symbolerna, organisationen, retoriken och så vidare. Partisången sjöngs till tonerna av ”Deutschland über alles”. Den Londonbaserade libanesiske Mellanösternforskaren Gilbert Achcar skriver i sin studie ”The arabs and the Holocaust” (2010) att ”SSNP är i nästan varje bemärkelse en levantinsk klon av nazistpartiet: i dess politiska ideologi, inklusive upplysningsmotståndet, och dess geografisk-rasistisk-nationalistiska teori med pseudovetenskaplig anstrykning såväl som i organisationsstruktur och ledarkult”.

I SSNP:s program utgjordes herrefolket av alla araber ända från Sinai till Irak, vilka skulle förenas i ett Storsyrien – något som per definition sedan 1948 innebär en utplåning av Israel. Även om partigrundaren Antoun Sadeh senare lät påskina att partiets ideologi var ”rent syrisk” och inte influerad av ”hitlerismen” eller fascismen, var han en stor beundrare av Adolf Hitler och Tredje riket. Orsaken till den yttre distanseringen var nog snarare sårad stolthet efter att han hade blivit försmådd av Tyskland då han 1935 förgäves bad om tyska vapen och militära instruktörer inför ett planerat kuppförsök i Libanon.

SSNP ingick på 1930-talet i ett spektrum av arabiska nationalistiska partier och rörelser som orienterade sig mot Hitler-Tyskland och såg det som en bundsförvant i kampen för kolonial frigörelse, framför allt för att man ansåg sig ha gemensamma fiender i kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt judarna. Det förekom i betydande kretsar en beundran för Hitler-Tysklands makt och styrka, vilket också ledde till att vissa arabiska nationalistledare anammade nazistiska idéer och attribut i sin politik.

Även i Mellanöstern var nazismen och fascismen omstridda ideologier vid den här tiden, på samma sätt som i Europa, och det var långt ifrån alla dåtida arabiska nationalister som kastade sig i armarna på nazisterna – men åtskilliga gjorde ändå det. När Tysklands aggressiva utrikespolitik under andra hälften av 1930-talet ökade de internationella spänningarna inledde nazistregimen också ett samarbete med vissa tyskvänliga arabledare, eftersom detta låg i Tysklands strategiska och ideologiska intresse.

Den mest framträdande av dessa var stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, som i vida kretsar då framstod som en stor arabisk motståndshjälte efter den blodiga men misslyckade revolten mot brittiska myndigheter och judiska bosättningar i Palestina 1936–1939. Det var för övrigt en kamp som även SSNP aktivt hade understött genom att slussa pengar, vapen och krigare till stormuftins gerillastyrkor. Även Tyskland gav vid denna tid viss finansiell hjälp till revolten för att underblåsa Mellanösternkonflikten.

Det praktiska militära samarbetet blev dock starkt begränsat under krigsåren. Det tysk-arabiska samarbetet fick i stället mer långtgående och svåröverskådliga effekter på ett helt annat område – antisemitismen. Redan på 1800-talet hade antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier som i sekler hade frodats i Europa också börjat överföras till Mellanöstern genom översättningar av antisemitiska texter till arabiska. Bland detta idégods återfinns de klassiska vanföreställningarna att judar förgiftar brunnar, begår ritualmord, hatar resten av mänskligheten och konspirerar för att ta över världen.

De antisemitiska idéerna fick alltmer fotfäste i takt med att konflikten mellan araber och judar skärptes i Palestina under årtiondena före Israels grundande. Den här ”exporten” till Mellanöstern förstärktes på ett exceptionellt sätt under en period i mitten av 1900-talet, genom Hitlertysklands propagandaapparat som via etern förde ut skräddarsydda antisemitiska budskap till en arabisk masspublik. De stämningsrapporter som sammanställdes av den brittiska militären i Mellanöstern under krigsåren visar att den tyska propagandan fick genomslag i breda folklager, enligt den amerikanske historikern Jeffrey Herfs studie ”Nazi propaganda for the Arab world” (2009).

Efter Tysklands nederlag 1945 återknöts under Kalla kriget vissa band mellan regimerna i Mellanöstern, framför allt Syrien och Egypten, och den högerextrema scenen i Europa, varvid ”exporten” av antisemitiska stereotyper till Mellanöstern fortsatte, bland annat genom nazistiska propagandister i Gamal Abdel Nassers tjänst på 1950- och 1960-talen. Dessa leddes av en av Goebbels gamla medarbetare, Johann von Leers, och hade tillgång till en av arabvärldens starkaste radiosändare, den egyptiska radiostationen Sawt al-Arab.

Ännu i dag är Mellanöstern den del av världen där klassiska antisemitiska idéer sprids mest oförfärat, ofta genom statssponsrad propaganda och föreställningarna har blivit djupt inrotade i skuggan av Mellanösternkonflikten. Ända till häromdagen var exempelvis Hamas program öppet baserat på den antisemitiska konspirationsteorin i ”Sion vises protokoll” och i Iran är förintelseförnekelse närmast en statsdoktrin.

Även SSNP ingår i detta antisemitiska brus, även om partiet med åren har blivit betydligt moderatare i sin framtoning. Trots den gamla partisymbolen i rött, svart och vitt (samma färger som i den nazistiska hakkorsflaggan) vore det fel att beskriva dagens SSNP som en ren nazikopia, för det nutida SSNP, som är uppdelat i en syrisk och en libanesisk gren, har en brokig 85-årig historia bakom sig.

Men det betyder inte att det är en harmlös politisk rörelse. Den libanesiska grenen har delvis lämnat sina rötter på högerkanten och vandrade redan på och 1960–70-talet mot vänster på den politiska skalan, även om extremnationalism och radikal antisionism, kombinerad med en stark antisemitisk retorik, fortfarande är viktiga beståndsdelar. Vare sig före eller efter denna kursändring lyckades partiet vinna de stora massorna även om dess inflytande över det politiska klimatet blev stort. Det var ett parti som lockade intellektuella, varav den mest berömde är den ofta Nobelpristippade syriske poeten Adonis, som på 1950-talet var medlem av SSNP.

Det libanesiska SSNP:s väpnade milis har länge stridit aktivt mot Israel, men dess politiska inflytande är nu för tiden litet. Den syriska grenen av SSNP hade däremot växt till en betydande politisk kraft när det förbjöds på 1950-talet. Partiet fortsatte emellertid att arbeta illegalt och legaliserades först 2005 varvid det snabbt började vinna terräng igen. Partiet stöder i dag diktatorn Assad och dess väpnade milis slåss på regimens sida i det syriska inbördeskriget – med undantag av en utbrytargrupp som i början av inbördeskriget anslöt sig till de syriska oppositionsgrupperna. SSNP har inte varit främmande för våld och dess anhängare har varit delaktiga i åtskilliga politiska mord och attentat, bland annat mot den libanesiske presidenten Bashir Gemayel 1982. En av partiets mest kända ”martyrer” är den kvinnliga självmordsbombaren Sana’a Mehaidi som år 1985 dödade två israeliska soldater och sårade flera andra. Partiet är ännu i dag uppskattat inom delar av den europeiska extremhögern.

En liten symbol kan alltså fortfarande betyda en hel del. Även om det bara är ett smycke.

Niclas Sennerteg

journalist och författare till boken ”Hakkorset och halvmånen – nazister i Mellanöstern”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.