Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ola Larsmo: ”Silberstein öppnar ett fönster i ett unket rum”

Medlem av Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen.
Medlem av Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen. Foto: Roger Turesson

”Att läsa Margit Silbersteins kolumn om Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen (DN 8/8) kändes som när någon öppnar ett fönster i ett unket rum.” Ola Larsmo skriver om Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen.

Beslutet att låta organiserade nazister delta har visserligen debatterats hett i såväl press som sociala medier. Men hon påminner oss vad det handlar om. Överlevande från nazismens folkmord lever ännu och dess skadeverkningar fortsätter också att verka in i andra och tredje led.

Läs mer: Margit Silberstein: Jag mötte en vålnad i Almedalen

Anhängare av detta folkmord gavs utrymme i Almedalen att sprida sina idéer vidare: Niklas Orrenius skrev här i DN (9/7) om hur de gavs platser intill Amnesty och organisationen JAG, som arbetar för rörelsehindrades rättigheter. Bägge valde att åka därifrån hellre än att stå intill nazister dömda för våldsbrott. Konstinstallationen med en hög skor – påminnande om skoberget de mördade i Auschwitz lämnade efter sig – vandaliserades och flera politiker stördes av nazister. Av detta såg Johan Hakelius visserligen ingenting alls (Expressen 8/7). Han kunde ju ha frågat någon som visste mer om dagens nazism.

Den som följt Nordiska motståndsrörelsens våldsturné genom Sverige de senaste åren är bekant med deras metoder. De dyker upp med eller utan demonstrationstillstånd och försöker göra ett disciplinerat intryck, samtidigt som de aktivt provocerar fram alla konfrontationer de kan. Det räcker med att någon säger emot för att våldet ska explodera.

Jag väntar mig nu ännu rakare klarspråk från Jan Björklund och Annie Lööf.

Som Silberstein påminner rör det sig om en rak kontinuitet från trettiotalet, metoderna är exakt desamma – den som vill kan påminna sig om den saken i Magnus Alkarps bok ”Fyra dagar i april” om nazistkravallerna i Uppsala 1943. Allt är sig likt, från slagorden till strategin för att åstadkomma våldskonfrontationer. Så vill man kapa så många offentliga rum som möjligt, från Almedal till Pride till Bokmässa. Det finns de som i dag ropar på förbud mot extremister av Nordiska motståndsrörelsens slag, förbud som redan finns i andra delar av Europa. Jag förstår dem, men själv är jag ännu skeptisk. Av det enkla skälet att så få demokrater ännu använt sin yttrandefrihet till att bekämpa de värderingar vi har att göra med, vilket måste ske såväl i offentligheten som i vardagen.

Det viktigaste med Silbersteins starka text är att hon gör precis det som yttrandefrihetens försvarare bör göra: sätter sig till motvärn och använder denna frihet för att försvara demokratins kärnvärden och påminner om de historiska erfarenheter Hakelius tycks vilja lägga bakom sig. Det finns inget fint sätt att säga det på; men alltför många vill i likhet med honom bortse från att vi i dag lever i ett klimat där högerpopulismen blivit rumsren och där renodlade fascister känner sig stärkta nog att flytta fram positionerna. Samtidigt tycks alltför många tongivande politiker och debattörer fortfarande tro att demokratin och dess värderingar – för den är inte värderingsfri – införts en gång för alla.

Debatten kring Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen har i hög grad handlat om just yttrandefriheten. Många har påmint om den gamla sanningen att då man tystar demokratins fiender har de vunnit en delseger och det öppna samhället förminskats. På ett plan rör det sig om självklarheter. Men det finns en paradox i att diskussionen om antidemokraters yttrandefrihet så gott som alltid stannar i rent teoretiserande, som handlade det om frågeställningar på ett seminarium. Ponera att det funnes nazister i Almedalen, vad gjorde vi då?

Min enkla åsikt är denna: den som tar sig för att försvara fascisters yttrandefrihet tar samtidigt på sig ansvaret att använda samma yttrandefrihet för att bekämpa dem, sprida kunskap om deras metoder och deras historia, helt enkelt köra upp demokratins centrala värderingar i ansiktet på dem. Men så långt brukar sällan de teoretiska resonemangen nå. Jag noterar att bland dem som delar Silbersteins text på nätet finns partiledare som Jan Björklund och Annie Lööf. Och jag väntar mig nu ännu rakare klarspråk från deras sida. Och inte bara från dem utan från oss alla.

För yttrandefriheten har blivit ett centralt begrepp för högerextremister: de älskar den så länge det handlar om deras egen. Har vi inte yttrandefrihet kanske? Den demokrat som svarar ja på den frågan är förpliktigad att också säga: ja, och det har jag med. Och jag tänker använda den till att avslöja vad du är och inte låta någon glömma det. Annars lämnar vi över yttrandefriheten till dem som avskyr den.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.