Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Förgäves söker jag efter konsekvens i fallet Gårdsten

Foto: Anette Nantell och Marcus Ålsnäs.

I P1-programmet Medierna beskrevs nyligen (7/8) hur en man som precis mist sin fru och sina tre barn i en lägenhetsbrand kunde bli offentligt uthängd som mördare. Rapporteringen om pappan i Gårdsten var, även för att vara kriminaljournalistik, ett under av morbid spekulation och en frän påminnelse om vår tids besatthet av det groteska.

Särskilt intressant med denna typ av journalistik är hur minsta detalj kan blåsas upp till en helsida där redan avslöjade detaljer upprepas för att aldrig falla ur minnet. Hur var det nu? Skar han först halsen av dem innan han satte eld på lägenheten? Varför i så fall? Var det hans ekonomiska skulder? Visst kom han från Bosnien?

Medan Flashback enligt god tradition spinner en hundrasidig tråd av teorier om vansinne och hedersmord, råkar SVT av misstag publicera mannens namn varpå GT bjuder på en intervju där en vän till pappan berättar att han först tvekade men nu tror att pappan är skyldig (21/7).

Det visar sig att vännen har fel. Pappan verkar inte vara skyldig. Efter bara några dagar sätts han på fri fot.

Läs mer: Tragedin i Gårdsten: Socialtjänsten anmäler sig själva

Karaktärsmord av detta slag är självfallet upprörande, men tyvärr verkar de inte vara ovanliga. Det jag själv har svårt att släppa med rapporteringen om lägenhetsbranden är snarare hur den avslöjar en komplett brist på konsekvens i medielogiken.

Kan inte förstå varför hänsynslöshet övergår till tassande så fort den galne mördaren försvinner ur bilden.

Kort efter att mannen släppts fri presenterar åklagaren en ny teori om att mamman begått ett ”utvidgat självmord”. Man konstaterar återigen den lilla detaljen att lägenheten börjat brinna samma morgon som mamman och de tre barnen skulle avhysas. Den som under morgonen larmade räddningstjänsten var låssmeden som kommit för att möta upp kronofogden utanför.

Här framträder en annan berättelse. Familjen var skuldsatt och hade varit i kontakt med socialtjänsten i Angered då de under senare år inte betalat hyran. I Aftonbladet får socialtjänsten frågan varför de inte hjälpt barnfamiljen med ett tillfälligt boende när de skulle bli vräkta? Denna fråga tycks hänga kvar när socialtjänsten kort därefter Lex Sarah-anmäler sig själv för utredning av “ärendehanteringen”.

Ridå.

Det är nu det märkliga händer. Spekulationsjournalistiken ebbar ut. Reportrarna släpper fallet, Flashback-förtalarna tystnar. Plötsligt tycks alla agera utifrån insikten att tragedier inträffar, att de utgör en del av den osäkerhet som det innebär att leva och att denna existentiella betingelse påbjuder varsamhet med de som drabbas.

Egentligen är detta helt och hållet berömvärt. Att exempelvis ösa skuld över en av våra mest utsatta yrkesgrupper, socialhandläggarna, tjänar inget till. Det mest sannolika är att de gjort sitt bästa för att inom ramen för personalbrist, överbelastning och repressiv lagstiftning, hjälpa familjen.

Problemet är att den sortens hänsyn inte hindrat någon hittills. En man som just blivit av med sin familj kunde utan vidare bli offentligt utmålad som mördare med alla möjliga spekulationer hängda runt halsen.

Det är här jag söker efter konsekvens. När beredvilligheten att rota runt i det individuella vansinnet är så stor förväntar jag mig även en granskning av det kollektiva vansinne som det innebär att kasta en barnfamilj på gatan. Jag förväntar mig att andra som haft att göra med socialtjänsten i Angered intervjuas. Vad har de för erfarenheter? Har liknande avhysningar skett tidigare? Kan någon åtminstone ställa en kritisk fråga till den kronofogde som förnekat alla samband mellan avhysningen och familjens död?

Och i händelse att alla följt regelverket till punkt och pricka, står vi då inte inför en ännu större skandal? Är det då inte rimligt att rikta granskningen uppåt i det byråkratiska väldet?

När socialminister Annika Strandhäll intervjuades i P1 Morgon (7/8) angående regeringens satsningar på suicidprevention fanns Gårdsten inte ens på kartan. Avhysningens förödelse tycktes lika normaliserad som kapitalismen. Och visst, den som främst är skyldig till tragedin i Gårdsten är, utifrån vad som hittills rapporterats, förstås den mor som inte längre lever. Men jag kan ändå inte förstå varför hänsynslöshet övergår till tassande så fort den galne mördaren försvinner ur bilden. Varav denna oförmåga att granska de institutionaliserade maktövergreppen med samma brutalitet som de individuella?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.