Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så spelar Trumps rådgivare på den klassiska bilden av ondskan

Stephen Bannon.
Stephen Bannon. Foto: Andrew Harnik

Donald Trumps närmaste man, chefsstrategen Stephen Bannon hyllar mörkret och kaoset som politiska drivkrafter. I kulturhistorien finns dock många exempel på hur farligt det är att underskatta dessa krafter, skriver Hynek Pallas.

”Mörker är bra. Dick Cheney. Darth Vader. Satan. Det är makt.”

När tidningen Hollywood Reporter veckan efter det amerikanska valet publicerade en intervju med den nyvalde presidentens kampanjstrateg Steve Bannon (18/11 2016) var det särskilt ett citat som fick världen att sätta morgonkaffet i halsen.

Darth Vader? Satan?

Men så är den 63-årige Bannon, numera chefsstrateg i Vita huset, en lika ovanlig figur i den moderna maktens korridorer som Donald Trump är en ovanlig president.

Bannons biografi har stötts och blötts. Född i en katolsk arbetarklassfamilj i Virginia 1953, prestigefyllda skolor, sju år i flottan. På 1980-talet gjorde Bannon karriär på investmentbanken Goldman Sachs där han som betalning i en förhandling bad om royalties i tv-serier – bland annat den då okända ”Seinfeld”.

I dag ligger fokus på Bannons roll i Breitbart, den ”alternativa” högerns mediecentral som under hans kontroll blivit antisemitisk, rasistisk och hårt antimuslimsk. Men presidentrådgivaren har över längre tid även odlat en filmkarriär som går hand i hand med hans högerextrema åsikter.

Efter ett par spelfilmer (den första var Sean Penns ”Indian runner” 1991) började Bannon producera politiska dokumentärer. Ibland även regisserade av honom själv. Filmerna är en studie i propaganda och lögner. I ”Occupy unmasked” (2012) får vi veta att Barack Obama grundade Occupy Wall Street-rörelsen. I den senaste filmen ”Fackelbärare” stormar Duck-dynastins patriark Phil Robertson mot abort. Den fick premiär en månad före valet.

Efter en era där de flesta västerländska politiker strävat efter internationellt samförstånd och undvikit att demonisera folkgrupper är det inte konstigt att Steve Bannon förbryllar och skrämmer.

Det är alltså förståeligt att världens blickar riktas mot Steve Bannon. För ska trumpismen ses som något mer sammanhängande än presidentens morgontweets, då är det Bannons uppdrag.

Det är inte en lugnande tanke. I ett citat från 2013 kallar sig Bannon ”leninist”. ”Lenin ville krossa staten, och det är mitt mål också. Jag vill krascha allt och förstöra dagens etablissemang.” Han ser Kina och islam som överskuggande hot mot ”det judisk-kristna väst” och drömmer om krig i Sydkinesiska havet. Det var Bannon som författade presidentordern om invandrarstopp. Hatet mot muslimer är sådant att Nick Cohen (Guardian 5/2) kopplat Bannon till den nazityska juristen Carl Schmitts ideal om ledaren som enar följare genom att skapa en gemensam fiende.

Efter en era där de flesta västerländska politiker strävat efter internationellt samförstånd och undvikit att demonisera folkgrupper så är det inte konstigt att Steve Bannon förbryllar och skrämmer. Det påverkar bilden – och det är en bild som han skissar upp för oss att färglägga efter uråldriga förlagor.

Foto: Time När tidskriften Time häromveckan placerade Bannon på omslaget under rubriken ”The great manipulator” var det ett mörkt fotografi. I en klaustrofobisk komposition med fokus på huvud och händer täcks nästan tidskriftens namn. En svart kavaj smälter samman med bakgrunden. I en närläsning på nyhetssajten Forward (2/2) beskrivs hur bilden utstrålar kontroll, men också något annat. Bannons osminkade ansikte är fläckat och deformerat.

Både Bannon och Time är nog medvetna om de konnotationer som finns i föreställningen om hur fysiskt förfall kopplas till moraliskt. Filosofen Peter Carmichael har skrivit om när det ”fula och det omoraliska” förstärker varandra, och att vi läser in omoral i skönhetsfläckar. Som Forward påpekar är det inget nytt: de exemplifierar med djävulen i medeltida konst.

Men här finns ytterligare estetik som aktiveras, i valet av kulturens favoritfärgskala för totalitarism. Liksom i andra intervjuer med Bannon är det rött och svart som gäller. Skalan hittas i sovjetisk propaganda, men gjordes diktaturchic av nazisterna. I dag dominerar färgerna popkulturfascism; kompositionen kring John Hurts Leninlike ledare i filmen ”V för Vendetta” (2005) ligger nära Timesomslaget.

Den som lever i villfarelsen att Bannon inte är medveten om eller inte spelar med i detta bör läsa fortsättningen på citatet om varför mörker är bra: ”Det hjälper oss bara när de fattar fel. När de är blinda för vilka vi är och vad vi gör.”

Rollen som Bannon har fått, och som han alltså tycks omfamna, går tillbaka på arketypen för den som går emot ordningen och livnär sig på kaos. Antikrist. Ur-monstret. I boken ”Monster” (2016) påminner historikern Bo Eriksson om att monstrets roll i världshistorien är att både vaka över och överskrida gränser. Eller att provocera andra att göra det.

Det är denne som sprider irrläror, som riskerar att lösa upp limmet som håller samman universum – om så civilisationer eller familjer.

Det är ingen slump att karaktären i pjäser, romaner, filmer och sånger hamnar i kungars och kejsares hov där den armbågar sig till monarkens öra. Den kanske bästa popkulturteckningen står Mick Jagger för i The Rolling Stones ”Sympathy for the devil” från 1968 (med lån ur Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita”): Pleased to meet you/Hope you guess my name/But what’s puzzling you/Is the nature of my game.

De flesta kan gissa namnet, men det är motivet som förbryllar. Vilket är vad som gör att figuren ständigt projicieras och omtolkas. Som Jago i Shakespeares ”Othello”, som börjar hata moren Othello när denne befordrar Cassio till löjtnant över honom själv.

I essän ”Othello, Jago och moralen” (UNT 13/6 2010) skriver filosofiprofessorn Folke Tersman om hur Shakespeares drama kom till i en brytningstid. Tersman kopplar den ränksmidande Jago till den samtida Thomas Hobbes pessimistiska människosyn. Jago är förslagen och flexibel, finner psykologiska svagheter och effektiva sätt att nå sina mål. Pjäsen genom vänder han oförutsedda händelser till fördel och trasslar in karaktärer i processer han orkestrerar.

Men det intrikata är att man ur rationell synvinkel aldrig blir klar över motiven, och det är detta som gör att ondskan börjar blinka som ett stroboskop. Vem kan vilja ha ett världskrig!? Varför?! Då blir jakten på motiv – som tolkningen att Jago skulle vara homosexuell – ett sätt att försöka placera en Jago eller Bannon i en moralisk ram vi kan förstå.

Hemlig förälskelse i Othello är en sådan. Att lägga världen i ruiner är det inte.

Med filmmediet klev figuren in i en annan brytningstid. Filmen föddes med modernitet, masskommunikation, nationer och nya diktatorer. I sin studie ”From Caligari to Hitler: A psychological history of the German film” (1947) spårade filmteoretikern Siegfried Kracauer nazismens födelse i Weimarrepublikens filmer. Där blir Robert Wienes ”Dr Caligaris kabinett” (1920) allegori över dåtidens Tyskland.

Två vänner hamnar på ett tivoli i en bergsby där de möter doktor Caligari som genom hypnos kontrollerar sömngångaren Cesare. Kracauer såg Caligari förebåda tyrannen och tivolit som metafor för socialt kaos. Han drog paralleller mellan nazisternas välde och den terror och panik som sprids i filmen. När de väl ”återställer ordningen” är det i form av sadism och en vansinnig folkmassa i expressionistisk miljö. I Frankrike blev ”Caligarisme” omedelbart ett uttryck för en uppochnedvänd värld.

Bannons paranoiahetsande kunde vara hämtat ur ”Dr Caligaris kabinett”. Eller Fritz Langs ”Dr Mabuses testamente” (1933) där den hänsynslöse Mabuse använder ett syndikat för att underminera samhället. Joseph Goebbels förstod och totalförbjöd.

”Tomorrow never dies” slutar som Bondfilmer gör. Men hos Trumpadministrationen finns inga Hollywoodslut att hämta.

Även Faustmyten passar i pusslet, i alla fall den ryske regissören Aleksander Sokurovs version. Med ”Faust” (2011) avslutade Sokurov en tetralogi om hur makt korrumperar. Föregångarna handlade om Hitler (”Moloch”), Lenin (”Taurus”) och Hirohito (”Solen”).

Timeomslagets Bannon skulle passera obemärkt i denna groteska variant där Djävulen kommer i skojargestalt för att ta Fausts själ i utbyte mot upplysning om hur världen fungerar.

Det höjdes en del ögonbryn när det vid premiären för Sokurovs ”Faust” framkom att Putin stöttat den. Enligt producenten ansåg den ryske presidenten att filmen ”kunde introducera rysk mentalitet i europeisk kultur”. Jo, det ryska 1900-talet har tveklöst haft sin beskärda del av korrupt köpslagande med själar, makt och sanning – från Grigorij Rasputin till Vladislav Surkov.

Den som har läst Peter Pomerantsevs oumbärliga ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (2016) vet också att Putin nu tagit ”alternativa fakta” längre än någon annan. Förstod man det inte innan, så beskriver Pomerantsev den brytningstid vi befinner oss i. Och regelboken för denna tid – där både monstret och gränsen det vaktar är svårare att fokusera – har Bannon studerat noga.

Rädslan för denna trollande mediemogul är redan etablerad. Att skuggfigurer som Jago och Mabuse under 1900-talet smälte samman med gestaltningen av mediemakt är förståeligt: rädslan för den som kontrollerar informationen och därmed massan är befogad. I Trumps favoritfilm ”Citizen Kane” (1941) baserades huvudpersonen på tidningsmannen Randolph Hearst som förbjöd sina tidningar att skriva om Orson Welles verk.

Fast Bannon är nog mest lik Bondskurken Elliot Carver i ”Tomorrow never dies” (1997). När filmen kom såg kritikerna Rupert Murdoch i den, den toppstyrande ägaren till Fox och kvällstidningen Sun. I verkligheten var förebilden den kontroversielle Robert Maxwell. Maxwell var en svindlare och Murdoch stödde Irakinvasionen med lögner – men Carvers metod för att kasta världen i kaos var exakt samma som Bannons: en konflikt i Sydkinesiska havet och ett påföljande storkrig.

”Tomorrow never dies” slutar som Bondfilmer gör. Men hos Trumpadministrationen finns inga Hollywoodslut att hämta. Tvärtom: Bannon har rätt i att mörkret är en kappa som gör motståndaren osäker. Därför måste vi förstå var den hämtar sin näring, för att bättre kunna ställa demagogen naken.

Hynek Pallas är författare och kritiker i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.