Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Tonen i Indien har hårdnat mot bokaktuella Roy

De indiska tidningarna är försiktigt positiva till Arundhati Roys återkomst till skönlitteraturen efter 20 år.
De indiska tidningarna är försiktigt positiva till Arundhati Roys återkomst till skönlitteraturen efter 20 år. Foto: imago stock

Efter succén med ”De små tingens gud” skrev Arundhati Roy debattböcker. Nu är hon tillbaka som skönlitterär författare. I Indien har hon stundtals klassats som nationens fiende.

Många hade gett upp hoppet om att Arundhati Roy någonsin skulle skriva en roman till. Efter den Bookerprisbelönade ”De små tingens gud” 1997 lämnade hon litteraturen och försvann in i politisk aktivism. Så kändes det i alla fall för oss som fascinerades av debutens myllrande magiska realism där allt var så sagolikt levande att till och med flugorna som surrade runt i sydindiska Keralas ”fruktiga” luft lyftes upp ur sin anonymitet där de slog sig bedövade mot klara fönsterrutor och dog ”trögt förbryllade i solen”. I Roys värld hade alla – även den minsta insekt – en själ.

Men själv tycker hon att författarens ”magiska öga” bara är ett annat sett att se på verkligheten. ”Jag fabulerar inte. Skönlitteratur är en sorts sanning som förmodligen är sannare än någonting du skriver med evidensbaserade fakta”, säger hon i en intervju i indiska nyhetsmagasinet Outlook.

I den nya romanen, ”The Ministry of utmost happiness” (på svenska i september), tar hon avstamp i Indiens samtidshistoria. De indiska tidningar som hunnit recensera är försiktigt positiva. Men Indian Express tycker att hennes dramatisering av nyhetshändelser stundtals blir tråkigt likt ett tidningsreportage. Och författaren Tabish Khair, som recenserar för The Hindu, menar att romanen lider brist på gestaltning. Ändå, skriver Khair, har Roys nya en förmåga att trollbinda – och så jämför han hennes ”undervisande och argumenterande” stil med Nobelpristagaren V S Naipul.

Den regerande hinduhögern protesterar inte när toleransen hotas.

I tio år skrev hon på nya boken. Att det tog så lång tid hängde samman med att allt det andra – de politiska essäerna och debattartiklarna – inte kunde vänta. Enligt Roy är den viktigaste skillnaden mellan journalistik och skönlitteratur att den ena genren handlar om brådska och den andra om evigheten. Till slut fick hon tid för evigheten.

Hennes aktivism mot kärnvapen och dammbyggen och för separatister i Kashmir och den maoistiska gerillan i östra Indien har delat nationen i två läger. För vissa är hon den modiga och empatiska människorättsaktivisten, för andra vänsterextremisten vars illasinnade mål är att skjuta det kapitalistiska systemet i sank.

Sedan Indien för tre år sedan fick en regering som leds av ett hinduhögerparti har tonen hårdnat. Roy har av vissa klassats som nationens fiende. Senaste mediestormen började med en tweet från Bollywoodskådisen Paresh Rawal, tillika parlamentsledamot för regeringspartiet, som föreslog att man borde binda fast Arundhati Roy vid en arméjeep och sedan köra in i horderna av stenkastande demonstranter i politiskt oroliga Kashmir. Skådespelaren menade med sin absurda logik att det inte var ett hat- utan ett fredsbudskap, eftersom stenkastarna därmed skulle lugna ner sig, eftersom de ju inte vill skada en sympatisör.

En av huvupersonerna i den nya romanen är hijra, ett indiskt begrepp för transsexuella män. Han/hon hamnar mitt i pogromerna på muslimer i delstaten Gujarat 2002 och flyttar därefter, svårt traumatiserad, till en muslimsk kyrkogård i Old Delhi, för att öppna ett pensionat för Indiens mobbade olycksbarn: oberörbara hinduer, muslimer, transpersoner och missbrukare.

Typiskt Roy. Om man följt hennes aktivism de senaste två decennierna förstår man att hon är gästen på festen som förstör den goda stämningen. Börsen boomar, staten är sekulariserad, valen är hyfsat demokratiska. Men kastsystemet vägrar ge vika, muslimer och ursprungsfolk upplever diskriminering och den regerande hinduhögern protesterar inte när toleransen hotas. Eller som Arundhati Roy säger: ”Det som folk tror är frihet är i själva verket slaveri”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.