Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

P O Enquist: ”Det finns en lockelse i tystnaden”

P O Enquist är en av Sveriges mest spelade dramatiker – också internationellt. Nu har 13 av hans hyllade pjäser samlats i bokform. ”Jag var en jävla amatör när jag började skriva dramatik”, säger han till DN:s Malin Ullgren.

Glasögonen är tejpade med två sorters tejp. Kontrasten är svår att bortse från. En av Sveriges mest hyllade författare, rikligt belönad också i pengar för sitt skrivande – och så dessa tejpade skalmar, i stället för nya, hela glasögon?

Tejpen går inte att tolka helt bestämt.

Är han snål? Frågan får sitt svar, så småningom.

Två nyutkomna böcker med P O Enquists samlade pjäser, skrivna mellan 1975 och 2008, ligger vid kaffekopparna – hans svart med socker.

– Man blir ödmjuk inför sig själv, ler han, självironiskt, och gör en gest mot böckerna. Stolt är inte ordet. Men jag tittar på dem och tänker att vad mycket skit det skrivs för teatern. Inte att det där är skit, men mycket annat som sätts upp.

– Däremot var jag en jävla amatör när jag började skriva dramatik, alla dessa instruktioner i texterna, exakta beskrivningar av vad gestalterna gör. Det var lilla Lena Nyman som lärde mig att sluta upp med det där. Jag hade fått komma in till teatern, åkt från Uppsala för att se ”Tribadernas natt” växa fram på Dramaten. Mycket spännande. Lena spelade Marie David och jag såg i hennes manus att hon hade strukit över ordet ”paus”. Jag frågade henne varför: ”Det stör mig”, svarade hon, ”Pauserna är mitt jobb”.

Foto: Eva Tedesjö

”Tribadernas natt” från 1975 var P O Enquists debut som dramatiker, ett triangeldrama mellan August Strindberg och hustrun och skådespelaren Siri von Essen och så Siris vän och kanske älskarinna Marie David. Pjässamlingen ”Dramatik” är uppdelad i två volymer ”Kammarspelen” och ”De politiska”. Förstås glider de in i varandra, kammarspelens kärlek blir politik och de politiska pjäserna handlar om relationer och besattheter.

Där vi sitter i ett rum på Norstedts förlag, tar vi en runda kring det politiska. Jag nämner att hans ställningstagande mot EMU spelade roll för hur jag själv röstade. Jag säger det inte, men han representerade på något sätt djupet i socialdemokratin. Kanske någon grumlig tanke om att han som konstnär stod en ideologisk själ närmare. Eller var det ännu grumligare, mer romantiskt? En bild av författaren som förkunnare och siare?

– Vi fick ju rätt om EMU, eller hur? Det vi upplever i politiken nu, med splittringen i EU, det är ju enastående livsfarligt. Men jag kastar mig inte längre över datorn när något händer. Till hösten fyller jag 83 år och jag är på sätt och vis latare. Inte fegare, för jag tycker inte att man blir illa behandlad i debatter i medierna, det är inget att vara rädd för.

” Jag har så förfärligt lågt blodtryck. Och så tänker jag att ’det är väl fan om de ser mig trilla här, då tror de förstås att nu har han börjat supa igen’. Vilket jag inte har. Jag har varit nykter i 27 år.”

I Expressen skrev han och vännen Anders Ehnmark varsin text om EMU 2003, Ehnmark för, Enquist mot, de gamla vännerna ställda mot varandra, men i dialog. Skrivit dialog tillsammans, från olika platser, hade de ju gjort förut: så kom pjäsen ”Chez Nous” till, genom att de postade dialogbitar fram och tillbaka till varandra 1976.

Enquist berättar om reaktionerna efter ”Chez Nous”, en pjäs som handlade om medieskandaler, grävande journalistik och om fiffel på högsta nivå. Det blev bråkigt, till exempel hotade MoDo-direktören Matts Carlgren med stämning. Men författaren var härdad efter ”Legionärerna” (1968), romanen om baltutlämningen, då han blev dödshotad och bokstavligen fick skit i brevlådan.

– Har jag knarr på rösten, kan du höra mig ordentligt?

Lite knarr, inte mycket.

– Du tycker att jag har en väl modulerad stämma?

Haha, ja, du har en behaglig röst. Till och med så att det låter på den som om du kan sjunga fint?

– Nej för i helvete. Det kan jag inte. Men jag har ju... får jag tillägga något? Jag var lätt bekymrad inför det här samtalet, av tekniska skäl. Därför att jag, som vi har pratat om i telefon, har cancer. Och det har till att börja med rensat bort nästan ett år av mitt liv, bakåt. Jag käkar några konstiga tabletter som ska hålla de små cancercellerna i schack, och det gör de också, jag får beröm av läkarna. Men jag blir vansinnigt trött av medicinen. Jag orkar nästan ingenting och jag tycker att jag knarrar när jag talar.

– Till råga på allt har jag förlorat min hund. Pelle fick cancer och är död sedan en vecka. Han hade nog haft tumörerna längre än jag. Han gick före mig.

Är du rädd?

– Nej. Inte ett spår. Men jag är otroligt irriterad över att jag inte får något gjort. Om jag sitter framför tv-apparaten och CNN står på som vanligt med den stora Trump-showen från andra sidan världen, så somnar jag på en minut. Somnar och vaknar. Det förintar en meningsfull dag. Jag vet inte om det är medicinerna eller sjukdomen i sig, jag tror inte att man kan skilja på det.

– Det allra besvärligaste är balansproblemet. När jag går på gatan i Vaxholm har jag väldigt svårt att hålla balansen eftersom jag har så lågt blodtryck, förfärligt lågt blodtryck. Och så tänker jag att ”det är väl fan om de ser mig trilla här, då tror de förstås att ’nu har han börjat supa igen’”. Vilket jag inte har. Jag har varit nykter i 27 år.

Tror du att folk tänker så? Jag har inte uppfattat att ditt drickande har varit särskilt känt förrän du skrev om det i ”Ett annat liv” 2008?

– Absolut inte känt alls. Det hade att göra med att jag bodde utomlands. Ett år i Berlin och så accelererade det, två år i Los Angeles, tre år i Paris, 15 år i Köpenhamn. Det var på många sätt ett fantastiskt spännande liv jag hade i dessa städer. Men drack gjorde jag, och det var okänt.

Utom för dina närmaste.

– Ja, de visste det i allra högsta grad. Att skriva ”Ett annat liv” var egentligen inte särskilt svårt. Men det får ju inte svälla och bli hela ens liv.

Berättelsen om dig?

– Nej, det vore en väldigt konstig berättelse, för i större delen av mitt liv har jag varit nykter. Jag gjorde ett kirurgiskt snitt, som är mycket svårt att göra, men mycket bra om man lyckas. Jag hade försökt sluta tre fyra gånger dessförinnan.

Du menar kirurgiskt snitt som en bild, att du bara slutade rakt av, utan någon särskild metod eller behandling?

– Ja, det var ju ingen kniv inblandad, usch! Men i alla fall, då är det är ju också lite märkligt att läsa de här 13 pjäserna. För i stort sett så tror jag att de omfattar den period när jag drack, utom de allra sista texterna. Det finns pjäser i samlingen där jag kan se att det är fråga om just den tiden, fastän väldigt inlindat, övertäckt: ”P O, jag ser vad du tänker på.” Så är det till exempel i ”Bildmakarna”.

Det dolda är något centralt i P O Enquists universum av romaner, pjäser, av essäer – det som kanske finns nästan synligt bakom en hinna av till exempel is. Eller – det som är så smärtsamt eller laddat att det uppstår en hel berättelse kring själva döljandet. Från teatern har Enquist lärt sig begreppet cachera, att täcka över det viktigaste i texten med något helt annat.

Det står en hel del om smärtpunkter i pjäserna, om det dolda en författare ständigt kretsar kring. När det gäller Strindberg har du skrivit om en våldtäkt han kan ha gjort sig skyldig till, hos Lagerlöf är det pappan…

– Ja visst. Och nu tror du att jag ska själv berätta allt… Jag inser att jag letar efter något och jag kommer nog aldrig att hitta det. Men det är ganska spännande att följa med i sitt eget letande. I den sekund du slår till med ett ”Så var det!” är du förlorad, då sitter du på pottkanten. Man kommer aldrig loss. Människan har inte detektivgåtans lösning, men sökandet efter hennes spricka är meningsfullt. Och gör sig bra på teaterscenen.

Pjäsen ”Bildmakarna”, som uruppfördes i Ingmar Bergmans regi på Dramaten 1998, skildrar ett möte mellan framför allt Selma Lagerlöf och Tora Teje. Hos Enquist ser de varandra, i erfarenheten av att ha haft supande fäder.

– Lagerlöf-forskarna hoppade upp och sa ”Nej, det där är inte sant, hon älskade sin pappa!” Men det finns massor av material på Kungliga biblioteket där man kan se att hon inte alls älskade honom. Eller så gjorde hon det, men det fanns i alla fall ett stort alkoholproblem dem emellan.

– Med Selma är det ju så att om man har sett det, att hennes pappa var grav alkoholist och att det plågade henne oerhört, då ser man det överallt. I varenda jävla bok kan man se symptom på medberoendeproblematiken.

I ”Bildmakarna” skriver du utifrån det svikna barnets perspektiv, inte från alkoholistens. Det är Selmas förtvivlan över fadern som talar, hennes raseri och äckel över den han är som alkoholist.

– Det är lite både och, både ur barnets och den drickandes perspektiv. Jag har ju också barn som plågades oerhört av det här. Min dotter bodde hos mig i Paris under en period när det var som värst och det var mycket svårt för henne.

Vad ser du mer när du läser dina pjäser från de här åren? Vem är mannen som skriver texterna?

– Ibland undrar jag var jag hade nosen egentligen. Det stämmer ju att ”Eclipsen”, som också brukar kallas ”Till Fedra”, är väldigt konkret feministisk. Och då var jag ju ännu inte gift med Gunilla (Thorgren, författare och journalist, med ett förflutet i Grupp 8, reds anm), jag hade inte nosen inriktad åt det hållet.

Per Svensson skriver i sitt förord till pjässamlingarna att din feminism är medfödd.

– Nej, inte riktigt medfödd. Men snudd på. Jag är ju uppfostrad av min mor, folkskollärarinnan, men hon var inte bara folkskollärarinna, änka, ensamstående – hon var också en tuff tjej. Hon var byns ordförande i nykterhetsrörelsen Blå bandet, hon ordnade körer som hon själv ofta sjöng solo i, hon hade en mycket vacker röst. De sade att hon höll byn i sin järnhand. Så blev jag uppfostrad. Med stor kärlek. Utan att det tog sig alltför stora yttre för-… du ser. Ibland tappar jag orden.

”Jag har gott omdöme. Jag vet när jag producerar skit. När jag har skrivit något som inte är autentiskt.”

 

Jag förstår vad du menar. Det var inte så att hon sprang efter dig med utbredda armar och ropade ”mammas älskade lilla pojke!”

– Nej, det förekom inte. Men hon älskade mig. För mig var det fullständigt naturligt att hon var ordförande i byn. Så var det också runtomkring oss. Männen gick hemifrån klockan sex på morgonen och kom hem vid sju, de var i utkanten av det som skedde. Kvinnorna styrde ekonomin, uppfostran, allt som hade med barnens liv att göra. Alla kvinnor var starka kvinnor – när jag berättar om det här för Gunilla säger hon ”Fan, kom inte och kör med det här igen!” Men jag pratade med Sara om det en gång (Lidman, uppvuxen inte långt från Enquist i Västerbotten, reds anm) och hon kände igen det precis. Det var kvinnorna som bestämde. En i varje hus.

– Jag har i varje fall aldrig varit rädd för starka kvinnor. Och det kan man nog se i pjäserna.

Ja, där finns i alla händelser kvinnor i huvudrollerna, antingen de är starka eller svaga eller dominanta eller tilltryckta.

– Ärligt talat så är det nog enklare att utgå från en kvinna när man ska gestalta en stark människa som krackelerar.

Lättare än med en man?

– Ja, det är det jag menar, även om jag kanske inte tänkte på det när jag skrev de här porträtten. Monumentet som spricker och som inte är gjutet i ett stycke. Så försöker man få syn på den lilla, lilla sprickan och då kan det bli intressant. Väldigt få av mina pjäser är förhandsplanerade. Och så har de ändå glidit in i samma fåra.

Foto: Eva Tedesjö

Något som återkommer, både i till exempel romanen ”Nedstörtad ängel” och i pjäsen ”Blanche och Marie”, är frågan ”Vad är kärlek?” – och om man alls får ställa frågan. Varför kommer den igen?

P O Enquist börjar besvara frågan med ett stilla konstaterande:

– ”Nedstörtad ängel” – det var den enda roman jag skrev under 80-talet.

När han säger så, vet jag att jag har hört honom yttra precis de orden förut. Det var för många år sedan, fler än tio kanske, som jag presenterade mig på en Expressen-tillställning. Det vore inte så konstigt om jag hälsade, tänkte jag, när vi nu ändå skrev i samma tidning. Jag ville förstås smickra honom och så sade jag något om ”Nedstörtad ängel”, som jag tyckte så mycket om och hade läst så noggrant inför ett uppsatsskrivande. Men på beundrares vis ville jag själv bli bekräftad, helst det, mer än att glädja författaren. Alltså blev jag besviken, faktiskt missnöjd, när allt Enquist svarade var ”’Nedstörtad ängel’? Det var den enda roman jag skrev under 80-talet.”

Inte ovänlig, men så mycket mer allvarlig än jag själv i stunden. Senare förstod jag just detta, att den representerar ett tungt 80-tal – ett ”mirakel” kallar han romanen i ”Ett annat liv”.

– Det är lättare att svara om du frågar utifrån något konkret i en pjäs.

Kärleksfrågan följer ett mönster i texterna. Någon undrar ”Vad är kärlek?”, någon annan svarar argt att ”Det kan man väl inte veta”, eller ”Det är inte mätbart”. Så svarar den första igen att man måste få försöka, att ställa frågan är mänskligt. Där finns en strid.

– Jag inser redan nu att jag inte har ett svar.

Ändå försöker han svara, och svaret kommer i en sorts dialogform, med P O Enquist i rollerna tre:

– Vad är den hemliga underström som driver människan framåt, om vi ser på tillvaron som en stor flod? Någon svarar: ”Det är makten.” En troende säger ”Frälsningen, det är drömmen om frälsning, det är kärleken i Gud”. Och efter ett tag säger en tredje: ”Men den stora hemliga strömningen är ju kärleken”. ”Ja, vad är då kärleken?”, frågar de andra. ”Till exempel erotiken. ”Ja, men den är ju dold djupt under ytskiktet?” ”Ja. Och? Just därför är den så mäktig.”

–  Det är denna makt i det dolda som skapar den oerhörda skräcken för erotiken. Därför att den är mest lockande och därför blir farligast och mäktigast. Man kan inte dölja sig i Jesus, i Gud eller i makten i allmänhet, därför att det är den erotiska kärleken som är den avgörande underströmmen.

–  Men ju mer du grubblar över det där, desto oklarare blir det. Och desto viktigare.

I ”Ett annat liv” skriver Enquist också om sin 80-talsroman att ”Han vill plötsligt nedskriva en kärleksroman, eftersom han tror sig förstå allt om kärleken. För första gången. Det blir då helt naturligt en roman om ett monster.” Den där ironiska skruven finns också i pjäserna och i romanerna, liksom då och då under intervjun. Inte sällan skämt som parerar risken att bli bedömd eller misstänkt för något, även om skämten också, åtminstone för mig, vilar tryggt i att hans författarskap är så oerhört uppskattat. Till exempel säger han apropå att kärleksfrågan ställs likartat i olika texter: ”Förlåt att jag upprepar mig så förbannat! Jag lovar att aldrig mer skriva så.”

Men han vet ju – upprepningen, bilderna och tankarna som återkommer är stjärnor i ett Enquistskt universum av berättelser – starka stjärnor som lyser på nya sätt, med ny styrka i verk efter verk.

Din hund Pelle – varför hade han ett namn som var så likt ditt?

– Jag fick inte ha hund när jag var liten, inte katt heller, för den delen. Vi gjorde ett kort försök med katt, men katten sket på spisen, och då åkte den ut. Så jag bestämde mig som barn för att jag skulle ha en hund senare, och att hunden skulle heta Pelle. På det sättet har jag levt med hunden Pelle i hela mitt liv. Fram till häromveckan när Pelle dog. Nu är vår andra hund Ludde ensam kvar, och det är ett problem. Han står i hallen och tittar förebrående på oss, väntar och undrar var Pelle är.

– Men jag har aldrig kallats för Pelle, aldrig någonsin, bara P O. Mamma sade Per Ola.

Är du trött?

– Nej, för helvete, jag kan sitta här i fyra timmar! Bara prata om mig själv, det är ju fantastiskt. Men vad svårt det är att höra sig själv säga att man har gjort bra saker. Då kommer bondeådran och säger ”Tyst, nu är du stor på dig!” Ändå har jag faktiskt skrivit några romaner som är inihelvete bra. Framför allt för att de är skrivna på olika sätt, vilket är mycket svårt att få till i ett författarskap. Jag har tagit våldsamma chanser. Ibland har chansningarna inneburit väldigt bra böcker med väldigt dåliga avsnitt i. Och det finns stora glapp i min utgivning, eftersom jag har supit bort tidsrymder. Från ”Musikanternas uttåg” tog det sju år till ”Nedstörtad ängel”.

Har du några avbrutna projekt?

– Jag var på väg att skriva en roman om utvandringen från Sverige till Brasilien och Argentina. Från 1973 höll jag på med research i två år. Det blev tusentals sidor. Jävligt dåliga sidor! Det är ett mycket nerlagt projekt. Jag har gott omdöme. Jag vet när jag producerar skit. När jag har skrivit något som inte är autentiskt.

– Nu orkar jag inte skriva så mycket längre. Några korta mejl, ibland lite längre mejl. Jag träffar inte rätt tangenter. Det låter nästan komiskt, men för en som är van att skriva… inte roligt. Jag tror aldrig att jag kan…

– Ärligt talat. Det finns ju en väldig lockelse i tystnaden, i stillheten.

Till slut – det finns ett svar på gåtan om de tejpade glasögonen: De är inte trasiga. De är tejpade för att skalmarna ska sitta kvar på plats bakom öronen och inte glida: en fråga om friktion.

– Trodde du att jag var en snål pojke från Hjoggböle, för snål för att köpa nya?!

PO Enquist om tre favorit­platser på sommaren
  1. Skogen. ”Man går där och vispar undan ormarna.”
  2. Sjön. ”Att cykla runt Vellen i Värmland, som ligger och solar sig på gränsen mellan Norge och Sverige.”
  3. Biblioteket i Charlottenberg. ”Ett jävla bra bibliotek, tio kilometer från vårt hus i Värmland. Man beställer böcker och får precis vad som helst på två dagar. Tomt och skönt.”
    Per Olov Enquist
    • Född 1934 i Hjoggböle, Västerbotten. Läste i Uppsala under 1950-talet, tog senare en fil lic i litteraturhistoria, om Thorsten Jonssons författarskap.
    • Bor i Vaxholm och har en skrivarlägenhet på Söder i Stockholm.
    • Gift med Gunilla Thorgren och har två barn från tidigare äktenskap.
    • Debuterade som romanförfattare 1961, med ”Kristallögat” – som han själv kallar ”mesig”. Genombrottet kom tre år senare med ”Magnetisörens femte vinter”. ”Legionärerna. En bok om baltutlämningen” innebar ett internationellt genombrott.
    • Utöver den långa raden romaner har P O Enquist skrivit journalistik, kritik, dramatik, film- och tv-manus, essäer. Genom åren har han tilldelats en rad litterära priser, som Augustpriset två gånger om, och Nordiska rådets litteraturpris. Han är en av landets mest spelade dramatiker, också utomlands.
    • Norstedts har just gett ut hans samlade dramatik, ”Dramatik I och II”, med förord av Per Svensson.
    Kommentera artikeln
    I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.