Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Bernardas hus” på Södra teatern

Marie-Thérèse Sarrazin, Cecilia Järbrink, Aino Hakala, Mira Zuckermann, Dawn Jani Birley, Rebecca Drammeh i Tyst teaters uppsättning av ”Bernardas hus”.
Marie-Thérèse Sarrazin, Cecilia Järbrink, Aino Hakala, Mira Zuckermann, Dawn Jani Birley, Rebecca Drammeh i Tyst teaters uppsättning av ”Bernardas hus”. Foto: Urban Jörén

Frånvaron av det talade språket skapar ett påtagligt tryck i Tyst teaters ”Bernardas hus”. Ingegärd Waaranperä ser en bländande gestaltning av skräcken för fascismen.

Teater

”Bernardas hus”

Fritt efter Federico García Lorca

Regi: Josette Bushell-Mingo. Översättning: Jens Nordenhök. Scenografi: Lotta Nilsson. Ljusd: Charlie Åström. Koreografi: Sofia Lindgren. Med: Mira Zuckermann, Mette Marqvardsen, Dawn Jani Birley, Rebecca Drammeh, Aino Hakala, Cecilia Järbrink, Marie-Thérèse Sarrazin. Scen: Södra teatern, Stockholm, därefter turné med Riksteatern. Speltid: ca 1 tim.

Att döma av den vackra scenbilden av Lotta Nilsson, som i Charlie Åströms ljus aktivt deltar i spelet, har Tyst teater fått mer resurser i år, eller vunnit på lotteri. Stolar hänger på väggarna i det medelhavsgula rummet. Skuggmönstret från gaskronan i taket ger väggar som av spets, eller galler. Överallt högt sittande fönster som kvinnorna sträcker sig mot för en skymt av friaren Pepe som anas där ute.

Sedan husfadern dött ska hans änka och fem döttrar leva här i åtta år, instängda, i kyskhet. Bernarda, modern, vaktar, taktfast patrullerande med sin käpp. Döttrarna är upproriska, lider av hettan i rummet och i sina kroppar, tär på varandra.

Lorcas pjäs handlar om stäckt sexualitet som kroppslig och själslig plåga. Ett kvävande också av skapandet, poesin, musiken.

Anna Pettersson gestaltade i sin starkt fysiska Stadsteaterföreställning i våras denna urkraft genom att släppa fram de instängda kvinnornas avgrundsvrål.

I Tyst teaters version tillkommer en nivå. Frånvaron av talat språk gör trycket så högt i kvinnorna att man får direkta kvävningskänslor av att titta på.

Men uttryck finns. Teckenspråket bländar och förlöser: vassa fingrar spretar, armar sträcks ut till vad som ser ut som deras dubbla längd. Hjärtslitande naiva gester krockar med obscena – starkt, roligt, bildande.

Ändå räcker inte tecknen till (liksom inte talet hos Anna Pettersson). Där teckenspråket stöter i väggen kommer vrålet från djupet av det törstande könet och den fängslade människan. Hos Tyst teater understryks också skräcken för de omgivande fascistiska strömningarna som hotar kvinnorna just för att de är döva, funktionshindrade.

Josette Bushell-Mingo och hennes skickliga ensemble med Mira Zuckermanns Bernarda i centrum gör ett av världsdramatikens storverk tillgängligt för en icke-hörande publik, vilket är strålande. Men föreställningen kan även med behållning ses av hörande. Inte minst tack vare Marie-Thérèse Sarrazin, en storartad talande tolk åt alla rollerna samtidigt som hon utan att skarvarna ens märks spelar Poncia, husets trotjänarinna.

I bägge funktionerna är hon den hörande publikens öra och allas vår kvinnliga, ibland humoristiskt medkännande blick på berättelsen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.