Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Dance to dance to av Ludvig Daae på MDT i Stockholm

I Ludvig Daaes ”Dance to dance to” erbjuds besökaren en envetet och oavvisligt dansant föreställning.
I Ludvig Daaes ”Dance to dance to” erbjuds besökaren en envetet och oavvisligt dansant föreställning. Foto: Joanna Nordahl

Disco anno 1783. Lekfullt och intelligent blir det till en början när Ludvig Daae poppar till den klassiska baletten i ”Dance to dance to”. Men discorytmerna blir efter ett tag alltmer enahanda.

DANS
”Dance to dance to”
Koncept, koreografi, regi: Ludvig Daae
Dans och koreografi: Viktoria Andersson, Marcus Baldemar, Ulrika Berg. Scenografi och ljus: Daniel Åkerström-Steen. Kostym: Tove Berglund. Musik: William Rickman. Scen: MDT, Stockholm. Speltid: 1 timme.

Hur skulle den klassiska baletten ha kunnat se ut om den inte hade uppstått i spåren av den höviska hovkulturen och i stället formats av populärkulturen i allmänhet och discodansens glittrande universum i synnerhet? Den kontrafaktiska historieskrivningen iscensätter Ludvig Daae på MDT i sitt nya verk ”Dance to dance to” som påstås vara inspirerad av den mexikanska Esmeralda Vasquez mytomspunna, oavslutade verk med samma titel. En discokoreografi från 1783?

Den fiktiva ironin är möjligen övertydlig, men ligger samtidigt helt i linje med hela den timslånga koreografin som i likhet med Daaes tidigare verk sötar och saltar om vartannat: lekfullt, intellektuellt, konceptuellt. Likväl är ”Dance to dance to” från början till slut en envetet och oavvisligt dansant föreställning med den övertygande, hängivna trion Viktoria Andersson, Marcus Baldemar och Ulrika Berg på scenen, iklädda hudnära och heltäckande, underbart förfärliga, läderlatexdräkter i syndigt svart och glamouröst guld. 

Det citeras flitigt i ”Dance to dance to” som mest uppenbart hämtat rörelsenäring från just disco, men som över huvud taget präglas av det senaste halvseklets allmänna exhibitionism och slimmade kroppsideal. Man anar diverse lån, alltifrån John Travolta och Jane Fonda till Beyoncé och Justin Bieber, de två senare exempel som koreografen själv nämner som inspirationskällor, faktiskt, tror jag, bara delvis som en provokation. Liksom i tidigare verk, ”Fun, lughs, good time” och ”Hyperfruit” – som turnerar inom Dansnät under mars, bland Umeå och Linköping – återkommer Daae snarast kärleksfullt entusiastiskt till populärkulturen, i likhet med en annan av Sveriges mest intelligenta, lågmält tänkande koreografer, Malin Hellkvist Sellén.

Vad rankas högt respektive lågt i samhället. Mer exakt varför? Varför är balett finare än disco? Populärkulturens framväxt utmanar gamla, hierarkiska maktstrukturer – som ju genomsyrar klassiska balett både till form och innehåll – och kan på goda grunder ses som ett uttryck för viktiga demokratiserings- och jämlikhetsprocesser. 

Första kvarten finns mycket att le och skratta gott åt i ”Dance to Dance to”. Juckande höfter och alla förment sexiga rörelser som blir påfallande osexiga när de skärskådas i ljuset (fjärran diskotekens dunkel och rökdimmor). Men föreställningen blir tyvärr mer och mer enahanda, medan discorytmerna oavbrutet, liksom dansen, bara pumpar på. Ludvig Daaes kontrafaktiska danshistoria är smart och tankeväckande men stelnar alltför snart i en grimasch.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.