Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj på Dramaten i Stockholm

Dramaten har gjort pjäs av Svetlana Aleksijevitjs roman.
Dramaten har gjort pjäs av Svetlana Aleksijevitjs roman.

Krigets ögonvittnen. Finstämt om olika klanger av sorg.

TEATER
”De sista vittnena”
av Svetlana Aleksijevitj
Medverkande: Kicki Bramberg, Lil Terselius, Hans Klinga, Gunnel Lindblom, Jan Waldekranz, Pierre Wilkner, Göran Martling, Margareta Byström, Sten-Johan Hedman. Regi och scenografi: Ulla Kassius. Bearbetning: Ulla Kassius och Anna Berg. Översättning: Kajsa Öberg. Scen: Tornrummet, Dramaten. Speltid: 50 minuter.

Ett tiotal ryggtavlor, täckta av gråtjocka kappor, väntar på oss i Tornrummet högst upp i Dramatenhuset. En efter en tar de av sig ytterkläderna, vänder sig om, kliver ur skuggorna i det bakre rummet och håller rättframma monologer med minnen från kriget.

Ulla Kassius föreställning för Unga Dramaten baseras på Svetlana Aleksijevitjs dokumentärprosabok ”De sista vittnena”, med vittnesmål från andra världskriget i dåvarande Sovjetunionen. De radiotekniker, postanställda och pensionärer som står framför oss var barn då, mellan 4 och 13 år gamla, och upplevde krigets fasa med egna ögon. Men det viktigaste var att inte se något, utbrister den yngste av dem och gömmer sitt ansikte i armarna.

Ögonblicket fångar det ofrivilliga berättandet i vad som skulle kunna kallas vittnesgenren, om övergrepp som ändå måste minnas, om offer som måste få ett namn. Det gick varken att blunda eller värja sig på annat sätt från kriget, ljudet av fallande bomber fick huden att strama, berättar en annan.

Svetlana Aleksijevitj gjorde intervjuerna på 80-talet, när barnen hunnit bli medelålders. Ensemblen i scenversionen, som riktar sig till barn från 11 år, är något äldre och skulle kunna vara teaterbesökarnas farmor eller morfar. Och ”De sista vittnena” har en tilltalande tillit till publiken, som får höra om svält och grymhet utan märkvärdig scenisk inramning. Men så har Kassius en rutinerad grupp skådespelare till sitt förfogande, som lyckas förmedla olika klanger av sorg.

På två bord utmed var sin scenvägg ligger utspridda bevispåsar, som snarast påminner oss om att vittnesteater inte har något att göra med domstolsförhandlingar. ”De sista vittnena” fångar i det ljuset människan bortom juridiken, vilket i krigets skugga just blir konstens uppgift. I en påse finns kastrullen som en gång innehöll en sällsynt majsgryta, i en annan ljudet från ett gömställe i skogen 1942. En tredje rymmer torkad syrén och hägg, dofter som för en flicka för alltid blivit förbundna med kriget, och skapar en oförglömlig bild av barndomens stulna skönhet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.