Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Den långa, långa resan på Kungliga operan, Stockholm

Linus Flogell som Sammeli och Sanna Gibbs som Ilon i Kungliga operans ”Den långa, långa resan”.
Linus Flogell som Sammeli och Sanna Gibbs som Ilon i Kungliga operans ”Den långa, långa resan”. Foto: Markus Gårder

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ser ”Den långa, långa resan”, om illustratören Ilon Wiklands barndom, på Kungliga operan.

Opera

”Den långa, långa resan”

Av Johan Ramström

Libretto: Sigrid Herrault, fritt efter en bok av Rose Lagercrantz. Med: Sanna Gibbs, Linus Flogell, Ingrid Tobiasson med flera. Musiker ur Kungliga Hovkapellet. Kapellmästare: Anna Christensson. Scenografi: Sören Brunes, Marika Feinsilber. Regi: Ellen Lamm. Scen: Rotundan, Kungliga operan, Stockholm. Speltid: 50 min.

 

Biopics – gestaltningar av kända personers livsöden – är en genre som blivit alltmer populär inom film och tv-serier de senaste decennierna. Det blir också allt vanligare att föremålet för en biopic är en nu levande person och inte en historisk ikon. Trenden finns även inom opera: ”Nixon in China” hade till exempel premiär 1987, flera år innan Richard Nixon gick ur tiden. Och nu har illustratören Ilon Wiklands barndom förvandlats till en kammaropera med musik av Johan Ramström.

Eftersom Ilon Wikland är mest känd som illustratör till Astrid Lindgrens barnböcker, och förlagan till ”Den långa, långa resan” är en bilderbok med samma namn, är det naturligt att denna opera riktar sig till barn. Men det är inte barndomen i sig som är det stora temat i ”Den långa, långa resan”, utan utsattheten och otryggheten som följer ett barn som tvingas lämna familj och hemland på grund av krig. De senaste årens flyktingströmmar har gjort Ilon Wiklands erfarenheter som flyktingbarn under andra världskriget kusligt angelägna även i vår tid.

Ellen Lamm är den perfekta regissören för detta verk, eftersom hon det senaste året har regisserat både kammaropera (”Föreställningen”) och barnboksbaserad teater med en handling i krigets skugga (”Det blåser på månen”). Lamm är mån om värmen men också om allvaret. Operans centrala scen är Ilons sorgesång till sin älskade hund Sammeli, och här blir det så starkt att en liten flicka i publiken kryper upp i sin mammas famn.

Det är relationen mellan Ilon och Sammeli som ger ”Den långa, långa resan” liv, övriga rollfigurer är relativt platta. I stället för att klä en sångare i hundkostym har dockmakaren Annika Arnell skapat en otroligt fin hund i naturlig storlek som barytonen Linus Flogell skickligt manövrerar samtidigt som han sjunger, men han själv är osynlig, Sanna Gibbs Ilon möter aldrig hans blick. Han är Sammelis själ, och det är denna själ som besöker Ilon i en gripande drömscen mot slutet. 

Gibbs sjunger fint och har närvaro i sitt agerande. Men trots behaglig melodik i sången och pigga toner från kammarorkestern (pianokvartett plus klarinett och slagverk) är det inte musiken som bär denna opera framåt, utan handlingen i sig (trots en något dramatikfattig första halva) tillsammans med den sorgligt bortgångne Sören Brunes minnesvärda och fiffigt använda scenografi. Med tanke på operans målgrupp känns denna balans rimlig.

”Den långa, långa resan” är barnkultur av väldigt hög kvalitet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.