Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Drömmen om Svansjön på Kungliga operan

Premiären av ”Drömmen om Svansjön” fick flyttas fram på på grund av terrorattacken. Så det var i lördags som Kungliga baletten verkligen visade vad de kunde.
Premiären av ”Drömmen om Svansjön” fick flyttas fram på på grund av terrorattacken. Så det var i lördags som Kungliga baletten verkligen visade vad de kunde. Foto: Carl Thorborg

”Drömmen om Svansjön” är en generös hyllning till dansarnas förmågor och till den klassiska balettens högflygande rörelsegrammatik, skriver DN:s Örjan Abrahamsson.

Dans

”Drömmen om Svansjön”

Libretto: Pär Isberg. Musik: Pjotr Tjajkovskij. Koreografi: Pär Isberg (med delar som bygger på originalkoreografi av Lev Ivanov och Marius Petipa). Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym och mask: Jérôme Kaplan. Ljus: Ellen Ruge. Dramaturg: Katarina Aronson. Dansare: Kungliga baletten med Desislava Stoeva, Calum Lowden och Vahe Martirosyan i huvudrollerna, elever från Kungliga svenska balettskolan. Musik: Kungliga hovkapellet.Dirigent: Wolfgang Wengenroth. Scen: Kungliga operan. Speltid: 2 tim, 35 min

 

Ridån höjs och blottar en ensam, vitklädd man i en ödslig balettsal försänkt i ett trolskt blått skimmer, sånär på solljuset som flödar in genom ett par högt belägna fönster. Rummet har en smått klaustrofobisk karaktär. Mannen betraktar tankfullt en bildskärm som visar, inte en liten blå sjö, utan ett oändligt blått hav. På bordet framför havet liksom svävar fyra små pappersballerinor.

Öppningsscenen till Pär Isbergs koreografi ”Drömmen om Svansjön” för Kungliga baletten är smart, anslående, precis. I ett enda ögonblick fångas varsamt, delikat, genialt balettens kärna. Det kan inte nog understrykas att utan den visuellt snillrika trion Lars-Åke Thessman (scenografi), Ellen Ruge (ljus), Jérôme Kaplan (kostym) skulle denna monumentala balett – med närmare femtio klassiska dansare på scen under 150 minuter – stå sig slätt. 

Pär Isberg, mest känd för den årliga julfavoriten ”Nötknäpparen”, har utgått från Tjajkovskijs sällan spelade origanaltonsättning från 1877 när han nu gör en metabalett av baletternas balett. Den ensamme mannen (Calum Lowden) är koreografen Fred/Siegfried som ska sätta upp just ”Svansjön” i ett operahus vars diktatoriska teaterchef, läckert gestaltad av Jenny Nilson, stormar in i repetitionssalen och domderar med den stackars vacklande konstnären i arbete.

Till råga på allt dissar hon premiärdansören (Vahe Martirosyan) som i stället för prinsen tilldelas rollen som ärkeskurken Rothbart. Rasande och kränkt gör han snart allt för att, i dubbel bemärkelse, torpedera föreställningen och fördärva den unga dansösen, Odette/Odile.

En inledningsvis ack så blyg viol som dock växer med uppgiften och blommar ut till en demonisk skönhet, majestätiskt gestaltad av Desislava Stoeva. Framför allt får Stoeva visa höjden av den klassiska balettens teknik, som i hennes flygande lätta, suveränt distinkta piruetter i rasande fart på en enda tåspets. Men hon är långt ifrån ensam att bravera. Tvärtom.

Först som sist är ”Drömmen om Svansjön” en generöst fullmatad hyllning till dansarna och den klassiska balettens virtuosa rörelsevokabulär. Hela kompaniet utstrålar en sällan skådad dansglädje. Så får dansarna verkligen visa vad de kan, till den grad att föreställningen bitvis kantrar och närmast blir en cirkustrickartad nummerrevy. Dansarna briljerar flirtigt inför publiken som ivrigt svarar med rungade applåder efter varje överjordiskt stilprov. Många balettklassiker präglas förvisso av snarlika uppvisningssekvenser, men Isberg driver det till sin spets. Tåspets som aldrig förr. 

Den klassiska tekniken är och förblir huvudsaken, medan sagan och livet i sagofabriken liksom skildras i förbifarten. Mest ihåligt ekar det amorösa triangeldramat. Varför den så färgstarka, potenta Odette – obs, spoiler! – i slutet väljer den intetsägande prinsen framför den spännande Rothbart är psykologiskt fullkomligt obegripligt.

Mest av allt är föreställningen underhållande ögon- och örongodis i lyxförpackning. Som lär sälja. I dansvärlden finns inget starkare varumärke än ”Svansjön”. Så ska Kungliga baletten ovanligt nog Sverigeturnera och gästa såväl Malmö opera som Göteborgsoperan med ”Drömmen om Svansjön” senare i vår.

Dirigent Wolfgang Wengenroth och Kungliga hovkapellet är på alerten, även om det måste kännas tjatigt när balettens berömda ledmotiv återkommande sockras in, åtminstone åtta gånger, i en redan översötad balett. Likväl, eller kanske just därför, stående ovationer.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.