Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Fadren av August Strindberg på Strindbergs intima teater

Anna Pettersson och Johan Rabaeus.
Anna Pettersson och Johan Rabaeus. Foto: Hans Malm

Pratar aldrig riktigt till punkt. I Anna Petterssons version av ”Fadren” möts hon och Johan Rabaeus i en duell om klassikertolkningar. Maina Arvas ser ett teaterexperiment som hade behövt mer tid.

TEATER
”Fadren”
av August Strindberg
Regi, bearbetning, scenografi: Anna Pettersson. Musik, ljud: Gustave Lund. Ljus: Max Mitle. Med: Anna Pettersson och Johan Rabaeus. Scen: Strindbergs intima teater i samarbete med Dramaten, Stockholm. Speltid: 1 timme, 15 minuter.

Varför måste hon dö? Frågan gäckade mig redan som barn vid mina första upplevelser av vuxen scenkonst, och fortsatt konsumtion av en dramatisk kanon har inte gett någon anledning att sluta fundera. Alla dessa kvinnor som dör eller tar livet av sig på scenen eller i kulisserna. Kväll efter kväll, i nya föreställningar av samma klassiker.

Därför har flera av regissören Anna Petterssons uppsättningar kommit som en plötslig omfamning. Hon har närmat sig August Strindbergs ”Fröken Julie”, Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” och ”Vild banden” med ambivalens – hur slutar det egentligen? Måste Julie, Hedda och Hedvig dö? Genom att belysa det har hon på sätt och vis lyst upp andra osynliga kvinnoöden.

I en fin scen mot slutet i hennes nya uppsättning, ”Fadren” på Strindbergs intima teater, lutar hon huvudet mot Johan Rabaeus axel och frågar sig uppgivet hur hon ska kunna rädda alla dessa kvinnor. Och hur ska hon egentligen avsluta den här uppsättningen? Det blir rörande, särskilt som ögonblicket rymmer flera lager av dramatik och verklighet.

Pettersson spelar Laura i Strindbergs pjäs, men hon spelar också sig själv, regissören och teaterchefen. Axeln hon lutar huvudet mot är patriarkatets, i ryttmästarens gestalt, spelad av Johan Rabaeus, som även han spelar sig själv, den berömde manlige skådespelaren.

Egentligen skulle väl patriarkatet störtas men nu har Pettersson i stället bjudit in det till ett rätt så mysigt samtal i form av drygt en timmes teaterföreställning. Vi får veta att hon och Rabaeus har haft hetsiga diskussioner om att tolka och gestalta dramatik, särskilt efter hennes ”Vildanden” på Dramaten. Hur får man bäst syn på kärnan i ett klassiskt verk, genom att dekonstruera det eller spela det som det är? Dessa diskussioner varvas nu i iscensatt form med manuset till ”Fadren”, med tanken att de grälandes positioner ska speglas i Lauras och ryttmästarens roller i äktenskapskriget.

Låter det teaterbranschinternt och rörigt? Javisst. Men inte mer än en någorlunda metateatervan publik klarar av. Problemet är snarare att hopflätandet av pjäsen och diskussionen inte känns helt färdigt, och det hinner heller inte bli riktigt färdigpratat om hur klassiker egentligen ska gestaltas. En del av Anna Petterssons genialitet som regissör ligger i att hon är modig nog att tänka högt på scen, att våga experimentera utan att anse sig sitta på färdiga svar. Men det här experimentet hade kanske behövt lite mer tid. Nu känns slutet abrupt.

En tanke jag går därifrån med: kanske ger uppsättningen dem båda rätt? I de korta spelscenerna får vi glimtar av starkt samspel mellan Pettersson och Rabaeus. Det blir alltså riktigt bra när de faktiskt spelar pjäsen precis som den är – men skulle vi verkligen ha fått syn på det, på just det brännande sättet, om de inte också hade dekonstruerats och analyserat texten först?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.