Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Höstsonaten” på Ooppera, Helsingfors

Anne Sofie von Otter i ”Höstsonaten”.
Anne Sofie von Otter i ”Höstsonaten”. Foto: Sakari Viika

Rungande storm. Sällan har en nyskriven opera träffat så djupt, skriver Camilla Lundberg om ”Höstsonaten” på Ooppera i Helsingfors

”Höstsonaten”

Opera av Sebastian Fagerlund

Libretto: Gunilla Hemming efter Ingmar Bergmans filmmanus. Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig. Med Anne Sofie von Otter, Erika Sunnegårdh, Tommi Hakala, Helena Juntunen. Finska nationaloperans kör och orkester. Dirigent: John Storgårds. Scen: Ooppera, Helsingfors. Speltid: 2 tim 35 min.

”Höstsonaten” som opera? Ja, varför inte. Ingmar Bergmans mor och dotter-brottning som ett nervigt kammarspel för en mezzo och en sopran till elegiska återklanger av Chopin och Bach. Skulle man kunna tänka.

Något sådant har emellertid inte föresvävat den finländske kompositören Sebastian Fagerlund. Helgens urpremiär öppnar Helsingforsoperans höstsäsong med en magnifikt rungande storm med brakande brass ur orkesterdiket. Här tonmålas med en bred orkesterpensel som inte står Richard Strauss efter; här förebådas ett gastkramande modersmord à la Elektra.

Eva heter dottern hos Bergman, tänk den hopsnörda Liv Ullmann – men glöm det. Erika Sunnegårdhs undertryckta Eva dröjer inte med att lossa tungans band. Här handlar det om en dramatisk sopranroll av Elektras dimensioner. Och liksom hos Wagner och Strauss innebär det långa, svidande sköna sånglinjer över mäktigt vällande klangmassor.

Klokt nog har Fagerlund förlagt maktkampen mellan dotter och moder till sin mörkt glödande orkester, snarare än att låta sångarna gå i vokal närkamp. Ingen sedvanlig modern skrikopera, tack för det!

Så är det också en idealisk cast Helsingforsoperan mönstrar. Anne Sofie von Otter gör en primadonneentré värdig en Ingrid Bergman och besjunger nöjt sin perfekt skurna ”byxdress från Zürich” – ett plagg knappast associerat med den varma mammagestalt som dottern Eva evigt saknar. Nej, pianistmoder Charlotte är den ständigt bekräftelsesökande artist-arketypen. Här i sina monologer speglad av en lika delar beundrande och krävande kör – ett musikaliskt och dramaturgiskt lyckat tillägg.

Däremot är den berömda pianoscenen där Charlotte krossar Eva medelst ett Chopinpreludium borta. Och Evas motstöt blir inte en aggressivt stegrande anklagelsearia, utan en hagelskur av stickiga talrepliker. Medan en ordlös, krängande koloraturvokalis har anförtrotts den stumma, svårt skadade systern (Helena Juntunen) – ett sentida eko av 1800-talsoperans nattlinnehysterikor i Ofelias efterföljd. Vilket hon på sätt och vis är redan hos Ingmar Bergman.

Än tydligare är det hur nära 1970-talets mammahatande tidsanda han befann sig – alla dessa vuxna Mah-Jong-döttrar med sina modersuppgörelser! Och var är fadern i ”Höstsonaten”? Bergman lånade nog ut en bit av sig själv både till dramats lika frånvarande far som mor.

Till detta regisserar Stéphane Braunschweig känsligt med en dämpad färg- och tonskala. Expressionismen – ja, det heter ju i manus att inga gränser finns för känslorna – får hålla sig i orkesterdiket. Men allt låter ingalunda utlevande. Långa, smärtsamt vackra partier för och av von Otter ekar lika elegiskt letargiskt som avskedet i Mahlers ”Das Lied von der Erde”.

Något som liknar nåd. Sällan har en nyskriven opera träffat så långt och djupt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.