Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Kyle Gass Band på Gröna Lund

Kyle Gass har energi som en aerobicsinstruktör.
Kyle Gass har energi som en aerobicsinstruktör. Foto: Adrian Pehrson Rockfoto

Filmstjärnans kompis satsar på flöjt, kazoo och covers. Elin Unnes recenserar Kyle Gass Band på Gröna Lund.

3

Konsert

Kyle Gass Band

Scen: Gröna Lund, Stockholm.

 

Det säger något om hörsel kontra syn att se band som är kända för sin musik kontra band som är kända för sina filmer. På Gröna Lund har det hänt flera gånger nu. Först med Alice Cooper, en av världens mest kända rockstjärnor som spelade inför en hyfsat stor publik, följt av Coopers mindre kända sidoprojekt Hollywood Vampires, med filmstjärnan Johnny Depp som medlem och en smått hysterisk publik. Och så nu med Kyle Gass Band.

Kyle Gass drar inte den största publiken på Grönan. Tvärtom. Men när han kommer ut på scenen med nävarna fulla av mikrofon, blockflöjt och kazoo så hälsar de honom som en man. En väldigt stor man. Bandet kastar sig in i ”Manchild” och Gass bevisar att han inte ljuger när han sjunger ”I can play a mean kazoo”.

Sist Gass spelade på Gröna Lund var med bandet Tenacious D, ihop med filmstjärnan Jack Black. Han är ödmjuk på gränsen till självutplånande inför skillnaderna, ”Minns ni när vi spelade här sist?” frågar han, ”då simmade folk hit för att komma in! I kväll kommer jag att sitta där borta och sajna tischor, bara så ni vet.”

Gass jobbar hårt, han har energi som en aerobicsinstruktör, delar ut komplimanger till folk som kan hela texten i ”Getting the band together” och ser till att en späd tjej får en bra plats bland de långa killarna framme vid scenen.

När Kyle Gass Band är som bäst gör de sydstatsrock med AOR-precision. Gass spelar flera blockflöjtssolon som är så virtuosa att de får mig att helt omvärdera instrumentet som kallats ”världens mest utskällda”. Resten av tiden är de framför allt ett skickligt coverband. Och som alla coverband avgörs deras kvalitet av förmågan att välja låtar.

Att få höra Thin Lizzys ”Jailbreak” på dagen trettiofyra år efter att Phil Lynott själv spelade på Gröna Lund känns euforiskt. Att bandet klarar av en trovärdig version på ”Fresh Prince i Bel-Air”-introt är bevis på eklektisk excentricitet och fördomsfrihet. Pojkbandslåtarna är bara förvirrande.

Även om den största filmstjärnan inte är med känns konserten fortfarande filmisk: längst fram, under hela spelningen, står kopior på Wayne och Garth tillsammans med en Dee Snider hämtad från censurdebatten med Tipper Gore 1984.

”Ni vet den där scenen i ’Spinal Tap’ ”, säger Kyle Gass, ”när de spelar på en nöjespark, strax före en dockteater? Det här är inte alls samma sak. Publiken här är mycket coolare!”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.