Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Lilla stora livet av Lotta Olsson och Ulf Nilsson på Riksteatern

Anita Nyman och Alfred Tobiasson.
Anita Nyman och Alfred Tobiasson. Foto: Urban Jörén

Lägenheten där Riksteaterns vetgiriga barnmusikal ”Lilla stora livet” utspelar sig är maximalt mormorsmysig med röda tapeter, stor persisk matta och otaliga golvlampor.

TEATER
”Lilla stora livet”

av Lotta Olsson och Ulf Nilsson
Regi: Olle Törnqvist. Kompositör: Frida Hyvönen. Scenografi: Johanna Mårtensson. Med: Alfred Tobiasson, Anita Nyman, Erik Petersen, Nadia Hamouchi och Cecilia Linné. Scen: Riksteatern. Speltid: 45 minuter.

Publiken får slå sig ned där det finns plats – på ottomanerna runt soffbordet, stolarna vid köksbordet eller ovanpå förvaringsskåpen. Det är en inbjudande inramning som tryggt bäddar för föreställningens stora frågor.

För det är inte sjuårige Maltes mormor, utan hennes väninna Ponti, som bor här. När Malte inte får följa med mamma och besöka mormor på sjukhuset, trots att han är orolig för att hon ska dö, får han övernatta på Pontis divan. Anita Nyman spelar henne inte direkt som en mormorstyp utan refererar fnysande till Malte som en ”sån där”, när han protesterat mot portvinet. Men vistelsen resulterar ändå i ett sinnesvidgande nattsudd.

Tankarna går till barnens fristad i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, den överbelamrade antikhandeln som även den gick i röda toner. Där förirrade sig Alexander, också nattetid förstås, och fick lära sig något om det oförklarliga.

”Lilla stora livet” söker i stället tröst – och lust – i vetenskapen. Ponti är en pensionerad busschaufför som efter ett yrkesliv i linjetrafik nu ohämmat söker nya kunskapsvägar. I ett mikroskop får Malte studera en tusensköna för att förstå någonting om livet och döden. Allting är förmedlat med Lotta Olssons och Ulf Nilssons självklart poetiska språk. Frida Hyvönens musik bidrar till den förhöjda atmosfären med ömsom sorgetoner, ömsom sväng. Skådespelarna kryssar säkert mellan publikens fötter och använder inventarierna som speldon.

Alfred Tobiasson lockar många skratt med spastisk akrobatik när Malte får en fluga innanför tröjan, i en föreställning som balanserar tänkvärt mellan insekter och kosmos, och lyckas se det stora i det lilla.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.