Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Livläkarens besök av P O Enquist på Hipp, Malmö stadsteater

Karin Lithman som drottning Caroline Mathilde och Henrik Svalander som livläkaren Struensee.
Karin Lithman som drottning Caroline Mathilde och Henrik Svalander som livläkaren Struensee. Foto: Emmalisa Pauly

Livläkare i finstämd, tänkvärd och genomtänkt tappning.

TEATER
”Livläkarens besök” av P O Enquist i Johanna Garpes och Erik Norbergs dramatisering
Regi: Johanna Garpe. Scenografi: Per A Jonsson. Kostym: Nina Sandström. Med: Henrik Svalander, Karin Lithman, Johannes Wanselow, Fredrik Gunnarson, Håkan Paaske, Bill Hugg, Li Brådhe, Lukas Orwin m fl. Scen: Hipp, Malmö stadsteater. Speltid: 2 timmar, 4 minuter.

Om det inte lät som en lögn skulle jag säga att Johanna Garpes iscensättning av ”Livläkarens besök” är en ”fine-tuned machine”. Hon satte upp scenversionen av P O Enquists roman redan förra våren på Stockholms stadsteater och den nya uppsättningen på Hipp i Malmö ger ett tätt, trimmat och genomtänkt intryck.

Vi står fortfarande på tröskeln till den moderna tiden, med nya samhällsvisioner och pinfärska idéer om frihet och jämlikhet – och en ännu olöst konflikt mellan romantik och upplysning. Vi följer fortfarande tyske Struensees uppgång och fall, när han under några år på 1760- och 1770-talen blir danske kung Christian VII:s livläkare och av allt att döma landets egentlige regent.

1700-talskostymerna frasar och blänker även på Hipp, men det klirrar dessutom illavarslande i finkristallen och det knarrar bakom Per A Jonssons ärgade, krackelerade fond som får representera ett historiskt undantagstillstånd där den gamla adelsmakten för ett ögonblick förlorar fotfästet samtidigt som ”de obetydliga” rycker åt sig initiativet.

Till de senare hör Henrik Svalanders gänglige Struensee – som försöker realisera upplysningens förnuftstankar med hjälp av en galen kung – men också Fredrik Gunnarsons anemiske Guldberg, som utpekas till Struensees huvudmotståndare av Li Brådhes skräckkabinett till änkedrottning.

Kung Christian själv abdikerar från första till sista repliken, men Johannes Wanselow kämpar sig ändå frustande, olycklig och högst närvarande till en huvudroll i första akten, och Karin Lithmans Caroline Mathilde växer genom relationen med Struensee och framstår till slut som mest förfaren i ”det stora spelet”. Kärleken ser i ett idylliskt barfotaögonblick ut att segra, men det räcker ändå inte till när reformerna blivit så många att det börjar likna en revolution och de gamla makthavarna bestämmer sig för att ”befria Danmark från förtryckaren Struensee” och återinföra det förtryck han försökt avskaffa.

En genomtänkt och tänkvärd iscensättning, och som sagt: en ”fine-tuned machine”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.