Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf på Uppsala stadsteater

Harry Friedländer gör ett fint porträtt av den unge prästen. Här med Emelie Wallberg.
Harry Friedländer gör ett fint porträtt av den unge prästen. Här med Emelie Wallberg. Foto: Micke Sandström

En professionell sagovärld. När Uppsala stadsteater tar sig an ”Löwensköldska ringen” blir det en imponerade uppsättning. Men, undrar DN:s Leif Zern, vart tog Selma Lagerlöfs röst vägen?

TEATER
”Löwensköldska ringen”
av Selma Lagerlöf
Dramatisering: Anna Azcárate och Camilla Blomqvist. Regi: Anna Azcárate. Scenografi och kostym: Nina Fransson. Koreografi: Camilo Ge Bresky. Skådespelare: Emil Brulin, Anna Carlsson, Lolo Elwin, med flera. Scen: Uppsala stadsteater. Längd: 3 timmar.

Selma Lagerlöf skrev dramatiskt men var noga räknat inte dramatiker. Hon var berättare. Det är förklaringen till att hon alltid utövat en stark lockelse på teaterfolk. Hennes gestalter är så levande och gripande att man vill se dem på scenen. Men hur går det till?

Västanå teater i värmländska Sunne har funnit svaret i den folkliga kultur som strömmar genom Selma Lagerlöfs språk. Alla som suttit i den så kallade Berättarladan på Rottneros vet att det liknar en ritual, med danser och dialoger i en pulserande rytm som lovar förvandling, genombrott, glädje.

Det senaste bidraget är den så kallade ”Löwensköldcykeln”, det vill säga den sent skrivna trilogin med romanerna ”Löwensköldska ringen”, ”Charlotte Löwensköld” och ”Anna Svärd”. Del två följer i sommar.

Regissören Anna Azcárate går en annan väg när hon sätter upp hela sviten på Uppsala stadsteaters stora scen, som ett drama i tre akter. Tekniskt sett en djärv utmaning med tanke på det sidantal som behöver förkortas till ett hanterligt kvällsformat.

Jag önskar att jag kunde säga vad Anna Azcárate ser hos Selma Lagerlöf, för det är ett imponerande arbete, så professionellt genomfört att man tänker West End eller Broadway. Nina Franssons mäktiga scenografi lägger tablå till tablå i en sagovärld med doft av både tidigt 1800-tal och en modernare tidskänsla. Den stora lövkronan bärs upp av en blank pelare, svart som den Dödens ängel som sänks ner från tågvinden, dit den återvänder efter fullbordat faktum.

Scenen vilar långa stunder i halvmörker, punktvist belyst av strålkastare som ställer en grupp eller en ensam skådespelare i relief mot resten av rummet. Effekten blir som så ofta med starkt över- eller sidoljus att personernas ansikten formas i skugga och ljus. En diffus distansverkan som förstärks av att det mesta av spelet är förlagt långt in på scenen.

Harry Friedländers unge präst – Karl-Artur Ekenstedt – behöver inte vänta på att ställa sig där Selma Lagerlöf har siktat in sig på det som är trilogins måltavla: mannen som bönar och ber om kvinnans kärlek utan att grubbla på vad hon behöver. Det är ett rasande porträtt, fint spelat från naiv pojkaktighet till obligatorisk självömkan.

Materialets övriga delar – de skulle räcka till ett värmländskt svar på Wagners ”Ringen” – är lika distinkt inprickade, med Emelie Wallberg i rollen som Charlotte Löwensköld, offer för Thea Sundlers svartsjuka intriger i Gloria Tapas vadmalsgråa skepnad.

Men jag hör aldrig Selma Lagerlöfs egen röst, med undantag av Gustav Levins festliga över- och underklassgubbar och Moa Siléns dalkulla, den frimodiga Anna Svärd. Idéerna är visserligen konstfulla och avlöser varandra som silhuetterna i en bilderbok. Men abstraktionsnivån hamnar i vägen för inlevelsen.

Konst för konstens egen skull, hette det förr.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.