Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Molnens bröder på Dramaten

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander.
Sofia Pekkari och Rasmus Luthander. Foto: Sören Vilks

Segla på ett moln. Tiden upphör att existera i vackert drömspel.

”Molnens bröder”
Av Barbro Lindgren
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson. Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom. Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson. Musik: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling). Med: Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Johan Ulveson, Gunnel Fred, med flera. Scen: Dramaten, Stora scen, Stockholm. Speltid: ca 3 tim.

Det finns föreställningar som svårligen låter sig fångas, som glider en ur händerna. ”Molnens bröder” är en sådan föreställning. Här är sinnestillstånden lika undanglidande som det moln som under andra akten svävar i scenens fond. Och hur beskriva något så abstrakt som skönhet? Johan Ulvesons sorgtyngda Caleb ställs inför samma dilemma i sitt försök att beskriva himlen: ”Man får nöja sig med det lilla. Lägga ett blad i handen. Förvånas över dess fullkomlighet – om några timmar är det vissnat.”

I Barbro Lindgrens böcker, för stora som små, finns en återkommande, lika absurdistisk som existentiell grundton. Det är inte för inte småbarnsböckerna om Max avslutades med ”Titta Max grav!”, en pekbok för vuxna. Livet kan hos Lindgren sammanfattas i Samuel Becketts berömda rader om kvinnan som föder gränsle över en grav: ”Dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”.

Ändå är det sällan som Lindgrens släktskap med Beckett har tett sig så tydligt som i denna, Lars Rudolfssons iscensättning av hennes båda 70-talsromaner ”Eldvin” och ”Molnens bröder”. Här sträcker till och med ett förvuxet Godotträd sina långa lövförsedda grenar mot Dramatens guldpläterade tak. Plats och tid är en form av mentalvårdsinrättning på 20-talet, men det är framför allt en plats för en väntan på något obestämt som, precis som hos Beckett, aldrig kommer. Den enda möjligheten till förändring är döden.

I första akten är Rasmus Luthanders Eldvin drivande. Med mjuka och dansanta rörelser, lika sårbar som sär, glider han bokstavligen iväg från den verklighet som manifesteras i hans mors (Anna Björk) påträngande krav på återvändandet till en värld där till och med hans namn är ett annat.

I stället iscensätter han och broderar ut sina institutionskamraters berättelser. Med stor precision fångar Luthander fantasins hårfina gräns mellan lust och destruktivitet. Men styrkan i ”Molnens bröder” ligger inte i den enskilda prestationen. I Rudolfssons varsamma regi lyser Barbro Lindgrens hela samling aparta existenser med ett alldeles särskilt förklarat ljus. Från Johan Ulvesons och Thomas Hanzons hattförsedda Vladimir och Estragon-motsvarigheter till Sofia Pekkaris skönsjungande båtresenär och Reuben Sallmanders spastiska och bedårande halvbarn.

Här är köns- och åldersuppdelning utan betydelse. Tiden har upphört att existera och barndomen lika närvarande som någonsin pjäsens nu. Jazztrion Fire! följer och förhöjer sinnesstämningarna. Ett skri ges eko i en saxofon, det mjuka knäppandet från en kontrabas förstärker ett hjärtslag, en sång skänks mjuk inramning. I scenens fond tar den mjölkvita dimman formen av ett moln. Det är förgänglighetens skönhet i koncentrerat.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.