Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Oförhappandes på Scalateatern

Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund.
Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund. Foto: Anna Huerta

Ronny roar på rutin. Charmigt men daterat, skriver Niklas Wahllöf om ”Oförhappandes” på Scalateatern

Humor

Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund

”Oförhappandes”

Scen: Scalateatern, Stockholm.

Speltid: 2 tim 15 min inkl. paus.

”Det är mycket som är konstigt nu.” Jo vars. Detta har väl varit satirikern Ronny Erikssons mantra sedan han för snart trettio år sedan började synas ute i stugorna i tv-program som ”Släng dig i brunnen” där han som norrländskbittert inslag med glimten i ögat charmade brallorna av halva befolkningen.

Med skicklige pianisten Benneth Fagerlund har han sedan förra året rullat runt riket med den här föreställningen, som snart fyller hundra stopp, så att Eriksson fortfarande charmar en stor publik är ingen överdrift. Om än möjligen exakt samma publik.

Eriksson kan det här, han är mästare på klurighet och tajming och helt trygg i en sångröst som låter mer som en munter bröllopstalares än en etablerad scenartists. Deras samspel är följsamt och innehållet har åldrats med kärnpubliken – inte minst den norrländska diasporan – så pass mycket att kärleken i rummet är närmast garanterad.

Men just där finns också något av ett problem.

Trots att nästan allt i ”Oförhappandes” behandlar samtiden så är delar av såväl stil som poänger, framför allt de eviga kupletterna, så daterade att publiktillväxten torde ligga på nära noll. Det sinnessvaga Moderatförslaget att sälja ut t-banestationer till kommersiella aktörer och Postnords haveri och SJ:s mardröm och Trumps hjärna och fackförbundens förfall och Paradise Hotels … ja, ni fattar. Många självklarheter om många klantskallar där ute som rejält folk (vi här i kväll, givetvis) skakar på huvet åt.

Att Stockholm får sina små slängar får Stockholm ta, men skämt som det att om man byggde en mur runt stan är frågan om det blev fler klösmärken på in- eller utsidan, har vandrat så många varv nu att inte ens en lojal gammal Eriksson-publik direkt viker sig av skratt. Inte heller åt andra aktens övervikt av ämnet äktenskapet och rajtan tajtan-låtar (med tummarna uppåt böj) om att hon är si och han är så. Och oavsett ironi och välvilja, det är inte lyckat att dra ett nummer om att gå runt på falafel- och kebabställen och käka och vara supertrevlig för att förhindra framtida terroristdåd.

Ronny Erikssons stora styrka är hans penna, inte minst den politiska. Nummer om ”vita kränkta män som kavlar upp ärmarna och sätter sig framför skärmarna” besitter pur textsnickrarkvalitet, men monologerna känns för korta och sångnumren för många och hundra grejer närmast stressat staplas på varandra. Om Ronny Eriksson bara vilade mer i färre ämnen skulle hela föreställningen få bättre schvung. Kanske till och med locka ny publik – även folk under 60 verkar ju tycka att mycket är konstigt nu.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.