Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Stenjätten av Jan Käll

Slaget vid Poltava på Ringsbergsscenen i Växjö.
Slaget vid Poltava på Ringsbergsscenen i Växjö. Foto: Lina Alriksson

Bondkomik. ”Stenjätten” skildrar den folkliga kampen mot makten

Teater

”Stenjätten”

Av Jan Käll

Regi: Richard Turpin. Scenografi: Zofi Nilsson. Scenografiidé: Sören Brunes. Kostym: Ulrika van Gelder. Kompositör: Stefan Johansson. Medverkande: SaraTurpin, Greger Lindquist, Anna Maria Käll, Lilja Fredrikson, Bengt Dahlberg, Olof Bergström. Scen: Regionteatern Blekinge Kronoberg. Speltid ca 2 tim 20 min.

 

Scenografiidén är Sören Brunes, hans sista, väl förvaltad av Zofi Nilsson. På Ringsbergsscenen i Växjö består ridån av triangelformade träluckor i olika färg: vitt som himlen en mulen dag, rött som stugväggen, brunt som skit och jord, grönt för skog och gröda. Mitt på scenen en stor, tung sten.

De exakt ihoppassade luckorna vrids upp på Brunes- eller Ikea-vis och öppnar för den småländska självbilden: en myrstack av verktyg och verksamheter, högafflar, yxor, spett, bössor och ett intressant mångskjutande armborst. Här pågår tumult. Sex skådespelare gör en hel befolkning – krumma figurer i potatisfärgade paltor och praktiska mjölkerskeförkläden med gravidmagen inbyggd, springer om varandra och grälar på eftertrycklig dialekt.

Vi är i Dackefejden, smålänningarnas uppror mot Gustav Vasa 1542-43 och den stackare som kommer med budkavlen fastnar mellan de stridande: blir hängd om han lämnar den vidare och ihjälstucken om han inte gör det, eller om det var tvärtom.

Det går undan. Körsångerna och musiken mellan scenerna låter som Fria Pro och är vagt historiskt färgade, vi passerar freden i Brömsebro och till en lustig marschmenuett också nederlaget i Poltava. De praktiska och vackra vida rockarna med Karl XII-knappar och stora fickor växlar epok med hjälp av löskragar och manschetter. Biskop Tegnér själv gör en oblyg figur på scenen, Vilhelm Mobergs ande sticker in näsan och drar sig förskräckt tillbaka.

Glöm honom. Glöm historieboken. Glöm 1900-talets arbetarspel. Det är trots allt Jan Käll och Richard Turpin som ligger bakom spektaklet. Vi som sett deras tidigare verk vet att de saknar respekt för all anständighet.

Tänk i stället Åsa-Nisse, Knallhatten, Tjalle Tvärvigg. Krumbent, illvilligt, amoraliskt utkantsfolk. Det går ohejdat grovt till på scenen, det pinkas, kräks och skits om vartannat och underlivsskämten haglar.

Pjäsens ena tema är ”stenjätten”, ett ingenjörsverktyg av Polhemstyp som man vinschar upp tunga stenblock med, här symbol för smålandsslitet och den envisa motsträvigheten (ingen vill använda nymodigheten...).

Det andra, helt dominerande och med påtaglig njutning iscensatta temat är de många olika snaskiga sätt som smålänningar i gemen genom århundradena har rövknullats av den svenska centralmakten.

Där är det inte över än, vilket föreställningen kallt konstaterar. På något vis talar den, med allt sitt grotesk-burleska och sin grova bondkomik, rakt till den så kallade tysta majoriteten och nuddar utan vare sig fördömande eller gillande seriösa överlevnadsfrågor frågor om det politiskt korrekta och om ett folkligt självförsvar mot landsbygdens utarmning och avsöndring. Det görs inte med en estetik jag föredrar eller ett manus jag riktigt fattar, och inte är det så väldigt roligt hela tiden. Men när allt är sagt och gjort förstår jag precis vad de menar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.