Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Sopiga serier i centrum på inrutad festival

Seriefestivalen bjuder på seriemarknad, scensamtal, seminarier, utställningar, filmvisningar och workshoppar. Foto: DN
Seriefestivalen bjuder på seriemarknad, scensamtal, seminarier, utställningar, filmvisningar och workshoppar. Foto: DN Illustration: DN

Det är en skildring av ett land täckt av sopor som jäser, ruttnar och stinker.  – Som sophämtare blir man väldigt pragmatisk, för soporna slutar aldrig att komma, säger John Backderf.

De kallas gula torpeder och är plastflaskor som långtradarchaufförer kissat i och kastat ut genom sidofönstret i farten eftersom det stressiga körschemat inte tillåter förarna att stanna för att gå på toaletten. Flaskorna täcker vägrenarna och ligger begravda i dikenas undervegetation; uppskattningsvis ligger en miljon av dessa flaskor längs vägarna bara i delstaten Ohio i USA.

På vårens första dagar tvingas sophämtarna gräva runt i gräset för att rensa bort dem så att gräsklipparna inte ska förstöras av flaskorna, eller plastpåsar av gammalt kiss, eller begagnade kondomer. En sådan scen skildras i tecknaren John Backderfs serieroman ”Sopigt”, en proletärhistoria om hans år som sophämtare, som nu kommer på svenska – i omslagstexten beskrivs det som ”Don Martin möter ’Rapport från en skurhink’”. Det är en skildring av ett land täckt av sopor som jäser, ruttnar och stinker. Det är läckande bajsblöjor, klasar av fluglarver, döda katter och hela pianon och telefonkiosker.

– Men det konstigaste jag någonsin såg kom inte med i boken: en man mördades av sin partner, han sköts medan han låg i sängen. Och madrassen, med en stor blodfläck på mitten, slängdes ut på trottoaren för oss att hämta upp, säger Backderf.

Ett persongalleri av excentriska småstadskaraktärer ställs upp i berättelsen: smygnazister, rättshaverister, knarklangare. Avfallet ger insikt i deras personligheter, och formar människosynen hos sophämtarna.

– Ganska snabbt försvinner den idealistiska åsikt man kan tänkas ha om sina medmänniskor. De är snuskhumrar, sluskar och konstiga typer hela bunten, muttrar Backderf.
Foto:
I serieromanen ”Sopigt” skildrar Backderf sin tid i avfallsbranschen.

Apropå idealism: när huvudpersonen i boken får frågan av sin kollega om man blir ”världens största miljöfanatiker” av att jobba med sopor svarar han ”Raka motsatsen. Inga idealister blir långlivade här.” Men samtidigt är boken extremt kritisk mot överkonsumtion och kan ses som en idéroman om slit- och slängsamhället, med ett appendix där soplandet USA tecknas i skrämmande siffror: på hundra år skulle landets samlade avfall, om det grävdes ner i en 120 meter djup deponi, täcka halva Los Angeles yta.

Alla oroar sig över hur världen täcks av skräp, tills de blir tillsagda att göra något åt det.

– Jag skulle säga att boken är mer observerande än kritisk. Som sophämtare blir man väldigt pragmatisk, för soporna slutar aldrig att komma. Varje vecka staplades de på trottoaren och vi tvingades hämta dem. Den större frågan om avfallshantering var upp till viktigare personer att lösa. Det gjorde de inte, och jag har inga förhoppningar om att de någonsin kommer att göra det. Alla oroar sig över hur världen täcks av skräp, tills de blir tillsagda att göra något åt det; byta livsstil, åtminstone litegrann. Och då slutar samtalet.

Backderfs svartsynta blick på människor och samhället har formats av den klaustrofobiska uppväxten i en förort till Akron, Ohio, ett industrisamhälle i det mytologiserade rostbältet i USA. Under uppväxttiden var det en spökstad i sviterna av 70-talskrisen, ett svart hål som sög fast dem som inte hade möjligheten att ge sig av. Där blev Backderf barndomsvän med nutidshistoriens mest ökände seriemördare, Jeffrey Dahmer, som legat till grund för Backderfs serieroman ”My friend Dahmer”, som hyllats av James Ellroy och Robert Crumb, och nu filmatiserats.

När Jeffrey Dahmer greps av polisen 1991 hade han våldtagit, mördat, styckat och delvis ätit 17 pojkar och män. I flera fall erkände han att han även haft sex med kropparna efter deras död. Han dömdes till sexton livstidsdomar i fängelse, men avled bara tre år senare när han slogs ihjäl av en annan fånge.

Frågan alla ställde sig blev: hur kunde Dahmer bli sådan, hur kunde han hela tiden komma undan?

Backderfs roman ger inga tydliga svar, men flera ledtrådar. I boken porträtteras en underlig pojke (”Den ensammaste kille jag någonsin mött”) som växer upp i en känslomässigt turbulent familj, under skoltiden kämpar han med sina mörka lustar och försöker döva sig med alkohol: när han dyker upp i skolan klockan kvart i åtta på morgonen är han redan snubblande stupfull.

När han greps förekom flera spekulationer kring hans tillblivelse. Är din bok ett sätt att försöka klargöra vissa saker?

– Hans tidiga liv undersöktes aldrig av medierna när allt avslöjades på nyheterna 1991. Hans hobby att dissekera överkörda djur pratades det om, men det var det enda. Det kändes som en berättelse man inte fått läsa, en stark historia. så jag behöll den för mig själv och jobbade på den i nästan 20 år.

En fråga som hela tiden dyker upp är varför ingen ingrep. Han var uppenbarligen en störd pojke i behov av hjälp. Tror du att han kunde ha ”räddats”?

Jag chockas fortfarande av hur blinda alla vuxna i hans liv var.

– Ja, det är den stora frågan. Jag tror att det bästa Dahmer kunde ha hoppats på var att bli intagen på ett mentalsjukhus och tillbringa dagarna väck på psykofarmaka. Det skulle ha blivit ett sorligt, ensamt liv, men ett som han gladeligen hade föredragit framför det levande helvete hans liv blev. Jag chockas fortfarande av hur blinda alla vuxna i hans liv var – varenda vuxen! – och på grund av det beseglades hans öde och 17 oskyldiga människor mördades brutalt.

Filmversionen av boken har nyss haft premiär på filmfestivalen i Tribeca. Hur tycker du att man har behandlat ditt material?

– Den är väldigt trogen boken. Alla viktiga scener är med, jag är väldigt nöjd med den. Särskilt Ross Lynch som spelar Dahmer är fantastisk.

John ”Derf” Backderf.

Född: 1959 i Richfield, Ohio.

Bakgrund: Känd för den politiska stripen ”The City” samt serieromanen ”My friend Dahmer”, som har blivit film med Ross Lynch i huvudrollen. Backderf har vunnit Angoulêmepriset och Robert F Kennedy journalism award.

Aktuell: Med serieromanen ”Sopigt” (Kartago). Besöker han Stockholms internationella seriefestival den 20–21 maj.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.