Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Susan Faludi: ”Det känns som om vi är på väg in i mörkret”

Den amerikanska journalisten Susan Faludi har skrivit en bok om sin far, som genomgick en könskorrigering. I detta öde möts judiskhet, machoideal och vår tids fascism i USA och Ungern. DN:s Martin Gelin möter Faludi hemma i Maine, för ett samtal om identitet och de amerikanska männens vrede.

På valnatten den 8 november förra året bjöd Susan Faludi hem sina vänner till en valvaka. Stämningen var god när kvällen började. En väninna och hennes 14-åriga dotter följde valresultaten i matchande, ljusblå t-shirtar från Hillary Clintons kampanj, med texten ”I’m with her”. Alla var överens om att det skulle bli en natt av historiska triumfer för feminismen i USA. Efter 43 män i Vita Huset var sannolikheten, enligt prognoserna, mellan 80 och 99 procent att en kvinna nu skulle bli president.

Nästa morgon vaknade Faludi med en kyl full av oöppnad prosecco och ett USA som verkade oåterkalleligt förändrat.

Själv var hon bedrövad, snarare än överraskad. Det finns få personer i det här landet som förberett sig för en president som Donald Trump under en längre period än just Susan Faludi.

I tre decennier har hon skrivit böcker som skildrar de reaktionära impulser som alltid tycks lura bakom hörnet när det sker liberala framsteg i USA. Under hela sitt yrkesliv har hon skrivit om de faktorer som mobiliserade Trumps väljare. Hon är en av USA:s mest berömda feministiska författare, men har ägnat större delen av sin karriär åt tålmodiga intervjuer med antifeminister. I tre böcker och otaliga reportage och essäer har hon skildrat konservativa män som längtar tillbaka till 1950-talets familjedynamik, republikaner som lagstiftar mot kvinnors lika löner, collegekillar som skryter om sexuella övergrepp. Under presidentvalet förra året vällde hela världens samlade presskår fram över USA i ett ivrigt försök att förstå sig på Den Arga Vita Mannen. Faludi hade redan ägnat tre böcker åt denna man: ”Backlash”, ”Ställd” och ”Den amerikanska mardrömmen”.

Hennes nya bok, ”Mörkrummet” är mer personlig. Det är en berättelse om hennes pappa, som växte upp som István i Ungern, blev Steven när han flyttade till USA och till sist, efter en relativt billig könsoperation i Thailand på ålderns höst, tog namnet Stéfanie.

Allt började med ett mejl för 13 år sedan. Hon hade knappt hört något från honom på 25 år då det damp ner ett meddelande där han skrev: ”Kära Susan. Jag har intressanta nyheter. Jag har kommit fram till att jag är trött på att imitera en aggressiv machoman som jag aldrig har varit på insidan.”

Det blev början på en tolv år lång resa, en jakt på identitet, som skildras i boken.

Berättelsen sträcker sig över 70 år. Från pappans uppväxt i mellankrigstidens Ungern, via en färja från Göteborg tvärs över Atlanten, till Brasilien, innan han slår sig ner i en villaförort utanför New York på 1950-talet.

Pappan framstår under större delen av boken som våldsam och obehaglig. Under uppväxten levde Susan och mamman i ständig skräck för hans vredesutbrott. När mamman, som lämnat en relativt framgångsrik karriär som tidningsförläggare, förklarar att hon blivit erbjuden ett halvtidsjobb på en lokaltidning reser sig pappan upp från köksbordet, häver ner middagsservisen på golvet och vrålar ”Nej! Inget jobb!” Efter en plågsam skilsmässa hälsar han på, trots besöksförbud, och bryter sig in i huset med ett baseballträ för att misshandla mammas nya kille.

Under arbetet med boken brottades hon med två olika ambitioner: dels det journalistiska uppdraget att göra en rättvis och intressant bok om pappans eget besynnerliga liv, dels att hon som dotter ville läka såren med pappa: ”Projektet tog avstamp i bitterhet, i vreden hos en dotter vars förälder hade försvunnit från hennes liv”, skriver Faludi.

– Jag hade tagit mammas sida i skilsmässan och hade knappt haft kontakt med pappa under alla dessa år. När vi väl sågs påmindes jag oftast om att han var en manipulativ mobbare. Det var svårt att skilja på mina olika roller som dotter, som journalist och som feminist. Men mina djupaste rötter var ändå som dotter. Jag hade nog inte varit tillräckligt modig för att bibehålla en så nära kontakt med pappa under de här åren om det inte vore för att jag kunde ta skydd bakom min identitet som journalist. Det kändes ofta som om mitt anteckningsblock var ett slags sköld som jag kunde skydda mig med. Journalistiken blev mitt verktyg för att stå ut med honom, säger hon.

Vi träffas i Maine, där Faludi sedan ett par år tillbaka undervisar på Bowdoin College, strax utanför Portland. Det är en solig vinterdag och vi slösar bort en lång eftermiddag, som förvandlas till kväll, med en konversation om hennes pappa, hennes tidigare böcker och världsläget i stort. När jag läste hennes nya bok blev jag nästan irriterad för att den var så bra, eftersom jag hade hoppats tillbringa större delen av vår intervju med att prata om hennes tidigare böcker. Men ”Mörkrummet” är samtidigt en bok som väver samman alla de teman hon skrivit om tidigare. Den handlar om familj och identitet, om feminism och kvinnohat, om den amerikanska villaförortens homogena konservatism och Ungerns roll i Förintelsen. Hennes pappa tycks ha levt sitt liv under falska identiteter. Som jude i Ungern under andra världskriget överlevde han genom att låtsas vara kristen. I den amerikanska villaförorten tog han på sig en lika fejkad roll som råbarkad familjefar.

– Han kände sig fängslad i olika identiteter hela sitt liv, att vara jude i ett land där man ständigt blir påmind om det, att vara den här familjefadern i villaförorten som sätter på sig en fedora och tar pendeltåget till jobbet varje morgon klockan fem. Det var en lika påklistrad identitet och den gav henne ingen trygghet. Jag tror att USA alltid kändes som en tvångströja för henne.

Efter könskorrigeringen flyttade Stéfanie tillbaka till uppväxtens Ungern. Under flera år gjorde Susan Faludi regelbundna resor till Budapest för att hälsa på. Det var en tid som sammanföll med högerpopulismens framfart i Ungern. Faludi kunde på nära håll följa hur regeringspartiet Fidesz förvandlades från ett liberalt mittenparti till ett auktoritärt parti på högerkanten. Samtidigt växte det högerextrema Jobbik, där flera medlemmar öppet kallade sig nazister. På Budapests avenyer såg hon högerextrema medborgargarden tåga fram. Antisemitiska trakasserier blev en del av vardagen. En Raoul Wallenberg-staty kläddes med blodiga grisfötter. En pride-parad bombarderades av ruttna grönsaker, ballonger fyllda med avföring och högerextremister som vrålade ”Skicka bögarna ner i floden! Och sen judarna!”

För Faludi fanns det under resorna till Budapest en viss lättnad i vetskapen om att hon alltid kunde flyga hem till USA, där Obama var president och där landet tycktes röra sig sakta men säkert mot mer tolerans och öppenhet.

I stället gjorde USA sällskap med Ungern som det land där den auktoritära högerpopulismen varit allra mest framgångsrik. Donald Trump och Ungerns premiärminister Viktor Orbán har nu blivit den reaktionära nyhögerns globala ledare, på varsin sida Atlanten. Faludi ser tydliga paralleller mellan dessa två politiska rörelser.

– Det handlar så mycket om identitet och tillhörighet. En undersökning av Jobbiks anhängare visade att den främsta orsaken de nämnde för att stödja Jobbik var ”sökandet efter en identitet”.

Jag besökte själv Budapest för tre år sedan, för ett reportage om en konferens arrangerad av amerikanska högerextremister. Där berättade de amerikanska högerextremisterna att de avundades sina europeiska vänner, som levde i länder ”där det var mer accepterat med nationalism”, som de uttryckte det. Många av de yngre besökarna på konferensen var aktiva i det europeiska nätverk av unga högernationalister som kallar sig Generation Identity. Det var vita män som kände sig bestulna på sin identitet som vita män. När Donald Trumps valkampanj tog fart, sommaren 2015, var det slående hur mycket hans retorik påminde om dessa europeiska röster. Trump hade knappast studerat europeiska ungdomspartier, men han hade en instinkt för hur de här värderingarna fått genomslag även i USA.

När män ställer upp i presidentval framställer­ de sig som trygga familjefäder som kan beskydda oss. För starka kvinnor finns det ingen sådan bild att utgå ifrån.

Enligt Faludi bär högerpopulisterna i såväl USA som Ungern på samma nostalgiska idé om ett storslaget land som förändrats av krafter bortom deras kontroll. I Ungerns fall hänvisar man gärna till Trianonfördraget efter första världskriget, då landet förlorade mer än hälften av sin landyta och befolkning. I USA finns en långvarig längtan tillbaka till tiden före inbördeskriget, inte bara i sydstaterna utan bland vita amerikaner i hela landet. Historikern Garry Wills har sagt att USA:s moderna politik bör betraktas som ”Söderns revansch för inbördeskriget”.

– En parallell mellan USA och Ungern som ofta slagit mig är den här nostalgin. Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer ett land som har gått förlorat, en livsstil som har försvunnit. Det är ett slags självömkande martyrskap, som jag tror är väldigt farligt. Sen finns det andra paralleller som är mer uppenbara. Båda länderna har präglats av en otyglad kapitalism, där folk som tillverkar saker inte längre upplever att de har något värde. Det har blivit väldigt svårt för en man från arbetarklassen att leva med något slags värdighet. Båda länderna har gjort kraftiga nedskärningar i välfärdsprogram, skolor och sociala skyddsnät.

I den nya boken citerar Faludi den ungerska nationalsången ”Himnusz”, vars djupa pessimism kunde vara hämtad från ett kampanjtal av Trump: ”Detta folk har lidit, i det förflutna och i framtiden”.

– Historien upprepar sig aldrig exakt likadant. Folk blir manipulerade med andra metoder i dag. Varken Trump eller Orbán kommer att ha uniformerade massmöten. Men de får redan samma effekt på sociala medier, de driver upp samma entusiasm där.

Enligt Faludi stirrar vi oss blinda på Orbán och Trump som personer, när det i själva verket är deras anhängare som är intressanta. Det folkliga stödet för deras idéer bottnar i en långvarig känslan av att ”deras” land håller på att tas ifrån dem. För Faludi är det här välbekant.

År 1999, under kulmen av det konservativa motståndet mot Bill och Hillary Clinton, gav Faludi ut ”Ställd”, en reportagebok om USA:s arga vita män. I dag framstår boken som den mest nyanserade skildring som gjorts av de väljare som två decennier senare skulle göra Trump till president. ”Ställd” var en av mina egna inspirationskällor när jag tillbringade tre år med att göra research om det konservativa USA, för min bok ”Den amerikanska högern”. När jag läser om ”Ställd” under den här vintern känns det som att läsa om Trumps valkampanj.

– Jo, det finns gott om paralleller mellan männen jag träffade i ”Ställd” och Trumps väljare. De pratar om att beväpna sig. De säger att vita män håller på att förlora alla sina rättigheter. De ser på Hillary Clinton som en korrupt mördare. Den stora skillnaden är att då fanns det ingen manipulativ ledare som Trump som kunde utnyttja det.

I en essä för tidningen The Baffler förra året återvände Faludi till en av männen hon träffade i ”Ställd”, Mike McNulty i Colorado. Han ägnade deras möte åt att övningsskjuta sin pistol mot en måltavla med en bild på Hillary Clinton. ”I 20 år har Arga Vita Män väntat på någon att leda dem. Donald Trump är bara det senaste exemplet på en rad plutokrater och mediepersonligheter som imiterar generaler och arbetarklasshjältar, attackerar invandrare och pratar om vapenrättigheter. Under hela den här perioden har Hillary Clinton förblivit Mörkrets Prinsessa för dessa män. Hon blir källan till den vita mannens samtliga problem och besvikelser”, skrev Faludi.

– Jag såg en undersökning nyligen som visade att 65 procent av republikanerna tycker att USA har blivit för ”mjukt och feminint”. De upplever det som att USA försöker bestraffa dem, för att de är män. Så mycket av den vrede som kommer ur klassklyftor här kodas om till kvinnohat. Vi har ju en myt i USA att klass inte existerar, så i stället tar män ut sin ilska på andra grupper. Republikanerna har, sedan Reagan, skyllt alla vita mäns problem på kvinnor och minoriteter, snarare än på till exempel avindustrialiseringen eller republikanernas egen ekonomiska politik. De har upprepat samma budskap sedan 1980-talet. Nu har det slagit rot.

Så vad är lösningen?

– På lång sikt tror jag att den enda effektiva sättet att ta itu med det här är att skapa bättre utbildningssystem, ett starkare socialt skyddsnät och bättre arbetstillfällen för alla dessa så kallade arga vita män, så att de kan göra något mer meningsfullt med sina liv än att häva ur sig hat på internet.

I Faludis första bok ”Backlash” skildras den konservativa motreaktionen som följde 1960- och 70-talets framsteg för kvinnors rättigheter. Under Hillary Clintons valkampanj såg hon en liknande backlash mot feminismen ta form i USA. Hon nämner en undersökning från Harvard som visade att Clinton utsattes för mer negativ nyhetsrapportering än någon annan presidentkandidat har gjort sedan man började mäta sådant.

– Folk sade ”Åh, jag tycker bara inte om henne”. Det pratades om att det var något diffust med Hillary som gjorde henne omöjlig att gilla. Men den här idén om att hon var korrupt och ruvade på mörka hemligheter, det är en myt som spridits om varje kvinna som har sådana ambitioner. Det finns fortfarande ingen annan arketyp för kvinnor med makt än häxor. När män ställer upp i presidentval så framställer de sig som trygga familjefäder som kan beskydda oss. För starka kvinnor finns det ingen sådan bild att utgå ifrån. När du skriver Hillary Clintons namn på Google är alla förslag som kommer upp fruktansvärda nidbilder av henne. Det finns en utbredd rädsla för att ge kvinnor mer makt.

Efter valet har vissa i den amerikanska vänstern sagt att demokraterna borde släppa ”identitetspolitiken”. Faludi ser det som fel väg att gå, i en tid då till och med republikanerna omfamnar en identitetspolitik för vita män. Men hon tycker att debatten om rättvisefrågor i medier och på universitet bör breddas till att prata mer om klass.

– På universiteten skryter man om mångfalden bland studenterna, men man har precis samma andel fattiga studenter som för 50 år sedan, några ynka procent. Det är inte riktig mångfald. Vi har pratat så mycket om intersektionalitet de senaste decennierna, vilket ska betyda att vi pratar mer om hur kön och ras och klass samverkar. Men klass har liksom försvunnit från samtalet här. I stället har vi fått all den här ”Lean in”-feminismen om att satsa på dig själv, individualism och självförverkligande.

Valvakan hemma hos Susan Faludi i november slutade med att hennes väninnas 14-åriga dotter Kristiana fick en panikattack. Hon kollapsade gråtande på golvet i Faludis vardagsrum, klädd i sin ”I’m with her”-tröja. När hennes mamma försökte trösta henne svarade dottern: ”Jag önskar att jag vore gammal. Jag måste växa upp med det här. Ni har åtminstone redan haft ett liv. Det här kommer att bli mitt liv”.

Hur går man vidare efter en sådan natt?

– Tungt drickande, skämtar Faludi, innan hon blir mer allvarlig.

– Det känns som en väldigt mörk tid, kanske för att vi befinner oss mitt i den. Jag minns att jag var mycket upprörd när Reagan blev omvald 1984. Men jag har svårt att se det här som ett led i den vanliga utvecklingen, där vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka. Det här känns som att vi är på väg in i mörkret. När vi lägger till klimatkrisen så handlar det om att vi är på väg att utplånas. Vi har helt enkelt inte tid. Vissa i vänstern säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Det har jag aldrig trott på. Jag tror att när saker blir sämre så blir folk livrädda och går och gömmer sig. Men jag hoppas att jag har fel.

Hon sätter visst hopp till journalistyrket. Den seriösa journalistiken i dag utmanas visserligen som aldrig förr, dels av ekonomiska faktorer, men även av ett kaotiskt informationslandskap där folk stänger in sig i ideologiska bubblor, påpekar hon. Samtidigt kommer det så gott som varje vecka tunga avslöjanden om Trumps administration, som trots allt sätter sin prägel på den amerikanska folkopinionen. Ingen annan president har haft så låga förtroendesiffror så här tidigt i sin första mandatperiod.

– Vad har vi för alternativ som journalister, annat än att fortsätta? För mig är det på ett märkligt sätt lugnande att påminnas om historien och hur vi överlevde mörka tider. Min främsta förhoppning är att Trump är en så uppenbar bedragare, så inkompetent och okontrollerad att han till slut kollapsar, att republikanerna själva inser att de har skapat ett monster som måste stoppas. Det är ett område där journalistiken är väldigt viktig och effektiv. Ju mer som avslöjas om honom desto större är chansen att han faller till slut.

Läs mer:

Susan Faludis artikel  i DN efter valet: Feministerna släppte fram Trump.

DN mötte Susan Faludi före valkampanjen: ”Feminismen har blivit ett projekt för ett fåtal”

Fakta. Susan Faludi

”Magnifikt reportage”.

Susan Faludis (född 1959) senaste bok, ”Mörkrummet” (i översättning av Emeli André, Leopard förlag), handlar om hennes far som genomgick en könskorrigering och flyttade tillbaka till sitt födelseland Ungern.

DN:s Malena Rydell recenserade boken när den kom ut i USA 2016: ”Det är ett reportage av den mest magnifika sort, om vad identitet innebär för människor, på vilka olika vis begreppet tolkas, av såväl fascistiska partier som av frihetslängtande personer, full av plågsamma påminnelser i en tid då idéerna om det mångkulturella, kosmopolitiska Europa förkastas.

Faludis stora genombrott som journalist och författare var med boken ”Backlash” 1991, om feminismens backlash under 1980-talet. 1999 kom ”Ställd”, som handlar om vita manliga arbetarmän och deras svårigheter att finna en plats i en ny ekonomi. 2012 kom ”Den amerikanska mardrömmen”, om hur terrorattackerna 11/9 2001 väckte reaktionära rörelser till liv på nytt.

Sommaren 1995 bodde Susan Faludi i Stockholm, inbjuden av Maria Schottenius, som då var kulturchef på Expressen, för att skriva om feminism i Sverige.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.