Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ge polisen verktyg mot terrorn

Other: Magnus Hallgren

DN 18/7 2017. Med tanke på den förhöjda hotbilden mot Sverige, terrordådet på Drottninggatan i april och de senaste årens attacker i Europa, finns det ingen ursäkt för riksdagen att inte tillåta fler övervakningskameror.

Inte minst eftersom förslaget nu senast kommer från rikspolischef Dan Eliasson och Mats Löfving, chef för Nationella operativa avdelningen (DN Debatt, 17/7).

För det räcker inte med pengar, fler poliser och effektiviseringar. Polisen måste även ha befogenhet att agera och tillstånd att samla in information. Och just övervakningskameror har visat sig vara ovärderliga vid terrordåd, som i regel bara tar några minuter att genomföra, varefter en ensam gärningsman har stora möjligheter att försvinna i tumultet.

Med hjälp av kamerabilder får polisen, om inte ett försprång, så en rimligare chans att följa flyktvägen, hitta eventuella medhjälpare, förhindra ytterligare dåd och koppla personen till gärningen. Efter attentatet på Drottninggatan var det exempelvis lokaltrafikens övervakningskameror som bidrog till att den misstänkte terroristen kunde gripas senare samma dag.

En stat som registrerar medborgarnas rörelsemönster och vilka de ringer luktar polisstat.

Men bara för att bilder snabbt kunde tas fram just den 7 april, kan polisen inte förlita sig på att andra konstant ska förse dem med bildmaterial. Dels för att ju fler aktörer som är inblandade, desto längre tid riskerar det att ta innan informationen når rätt person. Dels för att det på många håll är ganska glest mellan övervakningskamerorna och polisen mycket väl kan vilja övervaka andra platser än exempelvis Trafikverket och lokaltrafiken.

Därför måste den i sammanhanget lilla integritetskränkning som det innebär att bli filmad när man handlar eller fikar i centrum, omgiven av många människor, ställas mot allmänintresset att sätta dit brottslingar och förebygga kriminalitet.

I områden som mer eller mindre har tagits över av kriminella saknas till och med den intressekonflikten, eftersom det är en större integritetskränkning att inte kunna röra sig fritt och säkert i närområdet, än att bli filmad när man går ut.

Lika okontroversiellt borde det i princip vara med hemlig dataavläsning, som är en av de andra punkterna på Eliassons och Löfvings önskelista. Det ligger visserligen i sakens natur att lagstiftningen ofta befinner sig efter teknikutvecklingen, men när kriminella har växlat från fasta telefoner och fax till krypterad datatrafik, måste polisens befogenheter följa efter.

En stor del av brottsligheten och kommunikationen runt den sker digitalt och då behöver även telefonavlyssningen moderniseras.

Men – och det tål att understrykas – att syftet är gott betyder inte att det inte finns gränser för vilken övervakning och registrering en rättsstat kan utsätta sina medborgare för. Medan kameror på offentliga platser, som fångar skoshoppare på bild, är ett billigt pris, är det någonting helt annat om varje steg man tar i de nya skorna registreras.

Därför bör Eliassons och Löfvings förslag om datalagring behandlas med stor skepsis, då den sortens massövervakning innebär ett oacceptabelt intrång i våra privatliv. Det är en hållning som slogs fast av EU-domstolen så sent som i december, med motiveringen att en lag som tvingar fram en allomfattande övervakning av medborgarna inte kan "anses motiverad i ett demokratiskt samhälle”.

Frågan som behandlades då var kravet på att svenska teleoperatörer skulle spara uppgifter om hur kunderna rör sig och med vilka de kommunicerar. Sammantaget information som både kan brukas och missbrukas. En stat som registrerar medborgarnas rörelsemönster och vilka de ringer luktar polisstat.

Med samma rättspatos i bakhuvudet bör vi, både i retorik och i praktik, akta oss för att börja betrakta människor som har fått avslag på sin asylansökan som automatiska hot mot rikets säkerhet. De allra flesta terrordåd i Europa har utförts av europeiska medborgare och precis som vi inte sätter folk i allmänhet i fängelse ”för säkerhets skull” får förvarsplaceringar inte bli praxis i väntan på utvisning, om det inte finns särskilda skäl.

För lika viktigt som att Sverige agerar på det osäkrare läget, är att vi inte låter oron styra och väljer en instängd och i viss mån inbillad trygghet, på bekostnad av rättssäkerheten. Utmaningen är att hitta balansen, för att säkerställa friheten i en allt osäkrare tid.

Läs mer: Ni knäcker inte vår huvudstad

 

DN Ledare. 18 juli 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.