Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tolerans borde normaliseras

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

En ideologisk förskjutning har skett när tolerans blivit skällsord, och formella friheter är för dem att upprätthålla som inte är så nogräknade med de utsattas lidande.

Sveriges television borde inte sända Oliver Stones Putin-film, den legitimerar Vladimir Putin. Polisen borde inte ge nationalsocialister demonstrationstillstånd, det legitimerar nazismen. Bokmässan i Göteborg borde inte låta Nya Tider ha en monter, det normaliserar dem.

Ett nytt tankemönster har etablerats i vårt offentliga samtal: det som förut hette tolerans, och var positivt, kallas nu legitimering, och är negativt.

Och med det omintetgörs demokratins livsviktiga zon av brokigt vardagsliv, där det inte är obligatoriskt att vara politisk, där alla inte ropar slagord under fanorna men stödjer frihetens idéer genom att leva dem, leva ett fredligt liv i ett fritt samhälle med fri tillgång till information. Att leva bortom Kampen är på intet sätt, oavsett vad som brukar antydas, att vara naiv eller likgiltig inför ofrihetens ideologier.

Tvärtom är det att säga: denna frihet är oss så kär att vi begagnar den hela tiden genom att hålla på med vårt, leva efter eget huvud och låta andra göra samma sak. Att orka avstå från att starta upplopp när nazister utövar sin rätt att marschera kan vara den främsta bland anti-nazistiska handlingar.

I ett tillåtande samhälle finns alltid ambivalens och oenighet om vilka perspektiv som är intressanta och giltiga i stället för den iver att stänga till, rensa, hindra och ta bort, som är vår tids ledstjärna. Där finns en nyfikenhet på hur andra tänker utan att det tros innebära stöd för hur de tänker. Även en meningsmotståndare kan då och då ge ett korn av insikt och kunskap, ja faktiskt. Åsiktsfriheten är inte till bara för den som yttrar sig, utan för den som tar del av åsikterna. I ett sådant samhälle är allt inte tillrättalagt i varje enskilt ögonblick och vetskapen om att vi inte besitter all kunskap är central. Ett visst mått av stoicism genomsyrar människorna i det tillåtande samhället.

Det är i diktaturer som Kampen mellan ont och gott pågår så ljudligt och oavbrutet att ingen ska missa den; allt står på spel hela tiden, samhällsnerverna är på helspänn och kommissarierna ser till att alla rättar in sig i ledet. Det är där den som tittar bort när det goda visar upp sig anses ha avfärdat det, medan den som inte skanderar högt när det onda delar ut sin tidning, utan rent av läser den för att se vad fienden säger, anses ha sagt att det onda är gott.

I det tillåtande samhället där toleransen inte har bytt namn, kan den ryska presidenten framträda i en konstnärs film på ett sätt som inte visats förut utan att vi genast förmodas falla i hans armar. Kanske händer det till och med att vi får syn på något annat genom den skenbart okritiska gestaltningen. Kritiken är nämligen verksam hos tittaren, ifall tittaren äger förnuft, vilket vanligen är fallet.

Vad vi behöver i det tillåtande samhället är inte hängslen, livrem, hjälm, flytväst och ideologiska skyddsombud, utan ett inre immunförsvar mot ofrihetens nit och lidelse, den mentalitet där Kampen är normaltillstånd och intoleransen rättesnöre. I Kampen suddas nyanserna ut och diskussionen med dem som hyser andra värderingar misstänkliggörs; den riskerar ju att legitimera dem.

Föreställningen att man legitimerar och normaliserar allt man inte bojkottar eller manifesterar mot håller på att ödelägga det rationella samtalet. Känslor, subjektiva erfarenheter och solidariteten med andras upplevelser är spillrorna som återstår av argumentation.

Sakligt sett legitimerar man ingenting genom att ta del av vad en annan människa har att säga, att bete sig hyggligt och befinna sig i samma lokal. Så om vad handlar då vårt kulturlivs bedövande konsensus kring att Nya Tider borde bort från Bokmässan, aldrig skulle ha fått tillträde och åtminstone måste försvinna från och med nästa år?

Antingen handlar det om att kulturlivet misstänker att människor utanför det upplystas sfärer egentligen önskar se Nya Tiders ideologi genomförd, den måste bara förlora sitt sociala stigma först och informationen om den nå ut till svenska folket.

Eller så tror man inte att de vinner särskilt mycket mark genom att människor tar del av dessa värderingar, med Bokmässan som språngbräda, utan talet om normalisering och legitimering har ett annat och mer självupptaget syfte. Det fungerar som rituell tvagning, en kollektiv bortstötning av det onda, en symbolisk rening av den egna själen. Man tvår sina händer genom att klandra Bokmässeledningen för att inte förstå vad den gör.

Hur det än är med den saken är det sannerligen inte riskfritt att ersätta idén om tolerans med idén om legitimering. För om tolerans är så stötande och nersmutsande att man måste rena sig symboliskt hela tiden, på vilka grunder kan då vi ha en stat som oförblommerat legitimerar och normaliserar varenda tänkbar värdering genom att tillåta den på lika grunder som alla andra?

Varför ska vi underkasta oss ett statligt normaliseringshelvete av sådant som vi vet är dåligt? Ifall man legitimerar någon genom att tillåta demonstrationer och någon annan genom att de får sprida sina ord på en mässa, hur enorm är inte legitimeringen som rättsstaten skänker det skadliga. Kan vi verkligen ha det så?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.