Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En motbild till vikingaschablonen

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Minst hundra år "för tidigt" uppfördes en kyrka delvis i sten i Västergötland. Pionjären bakom bygget – en kvinna vid namn Kata – påminner om att historien inte består av rader av stelnade fakta.

I sommarkvällens släpljus av milda sneda solstrålar böljar Västergötland förbi när vi kör genom Sverige. Slätter öppnas, höjder framträder: Kinnekulle, Billingen. Bergen är platta som bord eller tårtor med upptravade bergarter: sandsten, kalksten, alunskiffer.

Vi svänger av från vägen mot Skövde och ser invid Billingen den gamla klosterkyrkan i Varnhem ligga mitt i kvällssolen. Portaler och rosettfönster är inramade av ett fint murverk av kalksten. Platsen är gammal och nästan förtrollad.

En medeltida krönika berättar att klostret grundades år 1150. Bygget var möjligt därför att en egensinnig fru Sigrid gav bort all bördig jord och hela det stora godset i Varnhem till munkarna. Det beslutet gjorde samtidigt hennes mäktiga, kungliga släktingar både arvlösa och ursinniga. Nu visar det sig att Sigrid hade en föregångare, en förmoder i Varnhem. En kvinna som nog var en inspirationskälla när det gällde att göra modiga, ovanliga vägval.

Kata bröt mot dessa gamla tabun. Föreställningar som sade att allt måste byggas i trä.

Bakom klosterruinen och kyrkan i Varnhem ligger en kulle där arkeologiska utgrävningar har bedrivits under flera somrar. Det är där den intressanta förhistorien kommit fram. En kristen gravplats har undersökts, där de döda begravts på kristet vis redan år 900.

Det är minst hundra år ”för tidigt”. Undersökningarna har alltså visat att kristendomen kom betydligt tidigare till Västergötland än vad man förut vetat. Mitt bland gravarna fann arkeologerna även en av Sveriges äldsta kyrkor. Den var byggd i trä till en början men fick senare en underjordisk del med stenmurar. Denna privata gårdskyrka med stenkrypta byggdes några decennier in på 1000-talet, alltså på vikingatiden. I dag går den utgrävda kyrkan att besöka. Den kan vara Sveriges äldsta bevarade rum.

I hagar i närheten syns gravhögar och rösen från förkristen tid. Förändringen är tydlig. På 900-talet bränner man inte längre de döda på bål i Varnhem, och ger dem inga gravgåvor, sådant man förut trodde behövdes i dödsriket. I stället jordas de obrända i öst-västlig riktning utan offergåvor. För nu har man en ny tanke om vad som väntar på den andra sidan. Den kristna gravplatsen med tusentals gravar är som ett samhälle i miniatyr. Fattigt folk i utkanten enkelt nedgrävda (sådana som enligt gammal sed kanske inte skulle fått någon grav alls). Bättre bemedlade ligger i träkistor närmare kyrkan. Medan de mest förnäma placerats närmast kyrkan i kistor murade av kalkstenshällar. Män på södra sidan och kvinnor på den norra.

I norr fann arkeologerna den finaste graven. En kvinna i 30-årsåldern hade begravts där, och hon verkar ha haft en särskild relation till kyrkan. När stenbyggnaden ännu var rätt ny, i mitten av 1000-talet, hade hon lagts i en omsorgsfullt murad kista av kalkstenshällar intill kyrkväggen. Regndroppar skulle på så sätt rinna över kyrktaket och falla ner på hennes grav som helgat vatten.

Över graven låg en runristad häll med en text som gav hennes namn: Kata. Inskriften gjordes med ett stort inhugget kors och den lyfter fram henne som en betydelsefull person, med två män vid sin sida. Det står: Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster.

Förmodligen var det Kata som, tillsammans med sin make, lät göra om den privata träkyrkan till en byggnad delvis i sten. Detta hände i en värld där man aldrig förut byggt annat än i trä, ris och lera och bara använt lösa stenbumlingar i grunden. Så det var ett steg så stort att det är svårt att föreställa sig. Själva materialet, stenen, hade visserligen alltid funnits där i berget bakom dem. Och murbrukets fantastiska, sammanhållande krafter hade nordbor i århundraden kunnat se med egna ögon – i katedraler, palats och akvedukter – när de gjort sina långa resor. Men av någon outgrundlig anledning hade de inte tagit med stenbyggnadskonsten hem.

Kata bröt mot dessa gamla tabun. Föreställningar som sade att allt måste byggas i trä, befinna sig i långsamt förfall av röta underifrån, och i behov av ständig ombyggnad. Hon tog dit utländska byggmästare och bad dem leta på Billingens sluttningar efter rätt plats att öppna ett stenbrott. Oxdragna vagnar fick sedan gå i skytteltrafik med sand och kalk till byggarbetsplatsen.

Smattret av stenhuggarnas oförtrutna knackande måste ha hörts lång väg. Receptet på murbruk hade de väl med sig. En hemlighet flitigt använd sedan antiken. Kalkstensbitar upphettade, brända, släcktes med vatten så de föll isär till pulver och blandades med sand, lite lera och vatten. Detta var murbruket som höll samman en mur. Andades evig varaktighet, makt, nyordning. Något verkligt bestående.

Den verkliga upptäckten är väl personen Kata. En kyrkbyggare och introduktör av ny teknik. Hon påminner en om att historien inte består av rader av stelnade fakta. Utan att den med stora insatser också förvandlas på ett märkligt sätt.

Nu finns hennes person rekonstruerad till utseendet och i dräktens minsta detaljer på Västergötlands museum. Hon är en viktig pusselbit i en ny historia. En motbild till den gamla vikingaschablonen om urhem och äktnordisk isolering. Den nya historien förbiser inte de fascinerande politiska och kulturella förbindelser som verkligen fanns mellan Norden och omvärlden.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.