Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Mark Weiner: Bannon och Trump är det öppna samhällets fiender

KOLUMNEN. Mark Weiner är amerikansk rättshistoriker och författare till boken ”Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat” (2015).

Även efter att Bannon lämnat uppdraget som Trumps chefsstrateg finns tankarna som förenat dem kvar. Deras syn på samhället och historien är väsensskild från den hållning som utgör grunden för det liberala, öppna samhället.

Steve Bannon må vara borta, men dra för den skull inte någon lättnadens suck. Liberaler kan frestas att bibehålla den strategiska kurs som man valde under presidentkampanjen, när man kritiserade Trump främst för hans temperament, inte för hans tankegods, och underförstått därigenom karakteriserade hans anhängare enligt samma synsätt. Sådan kritik är begriplig men till sist kontraproduktiv, eftersom den undergräver själva grunden för det liberala, öppna samhälle som Karl Popper så förtjänstfullt har definierat: kritiskt, vetenskapligt engagemang på begreppsnivå.

Dessutom: om vi inte ser det som Bannon kallade för ”det Trumpska presidentskap som vi kämpade för och vann” som en filosofisk rörelse, kommer vi att missa ett tillfälle att utveckla liberalismens kärnvärden.

Det är därför avgörande att vi nu begrundar Bannons syn på världen – särskilt hans historiefilosofi. Åtskilliga vittnesbörd om Bannons syn på historisk förändring hittar man i hans dokumentärfilm ”Generation zero” (2010), som så här i efterhand ter sig som en vägkarta för det som skulle komma.

I filmen hävdas att 2008 års finanskris orsakades av liberaliseringen av de amerikanska moraliska värderingarna på 1960-talet, när narcissismen hos babyboomgenerationen ledde till en kultur av politisk bestickning och ekonomisk girighet, understödd av äktenskapet mellan staten och kapitalet. Dessa eliter drev en politik som skickade 40-talisternas skulder vidare till kommande generationer, vilket ledde till ekonomisk massaker och förlorad tilltro till offentliga institutioner. Från detta bottenläge, förklarar Bannon, kommer USA att antingen förgöras eller återuppstå på nytt.

Filmens narrativa struktur, särskilt dess drivande rörelse mot kataklysm och återfödelse, är hämtad från William Strauss och Neil Howes ”The fourth turning” (1997). Detta bästsäljande sociologiska verk förenar jungska psykologiska arketyper med synsättet – hämtat från historiker som Arnold Toynbee – att historien följer förutsägbara, återkommande mönster. Enligt Strauss och Howe karakteriserar en begränsad uppsättning mytiska arketyper inte bara individerna utan även de generationer som de tillhör. Deras skiftande kvaliteter utgör motorn för mellangenerationskonflikter och historisk förändring.

Precis som det finns fyra skeden i den enskilde individens liv finns det fyra skeden inom en hundraårig era. En ”hjälte”-generation, såsom den som utkämpade andra världskriget, följs oundvikligen av en ”konstnärs”-generation, som med nödvändighet ger upphov till en moralistisk ”profet”-generation, som bereder vägen för en ”nomad”-generation – vilken i sin tur framföder en ny generation hjältar.

Balansen och interaktionen mellan dessa generationer leder med tiden till att ett samhälle genomgår en förutsägbar serie ”förvandlingar”, från en optimistisk ”höjdpunkt” till ett rebelliskt ”uppvaknande”, och därifrån genom en nedbrytande ”söndring” som leder till en spänd ”kris”, vilken slutar med en ny ”höjdpunkt”.

För Strauss och Howe är historien cyklisk, dess innehåll är mytiskt, och dess studium leder till profetior. Detta perspektiv, hävdar de, erbjuder ett antal påtagliga personliga fördelar, förutsatt att läsarna kan lära om och vänja sig av med det som den linjära historien lär ut. Framför allt erbjuder det läsarna ”en mer personlig förbindelse med det förflutna och framtiden” och känslan av att vara ”aktiva deltagare i ett öde som är både positivt och plausibelt”. Det erbjuder läsarna en känsla av kontroll.

Popper hade ett namn på sådant historiskt tänkande som utmynnar i bestämda förutsägelser om hur framtiden ska gestalta sig. Han kallade det ”historicism”. Hans grundläggande bidrag till den moderna liberalismen, "Det öppna samhället och dess fiender" (1945), är en analys av historicismens rötter.

Med andra ord härrör dagens användning av själva termen ”öppet samhälle” från en nedgörande kritik av den historiefilosofi som Bannon omfattar.

Popper såg Hegel som den främsta källan till historicismen i modern tid. Men han spårar den historicistiska inställningen ända till Platon, vars antidemokratiska lära om permanent social hierarki Popper tolkar som en reaktion på den grekiska tribalismens sammanbrott – ett försök att återvinna förlorad visshet.

För Popper representerar den profetiska historien en missriktad filosofisk reaktion mot frihet, förändring och individualism. Han erbjöd ett alternativ till historicismens neo-tribalism: vetenskapen och den rationalistiska filosofin, eller ”traditionen att utmana teorier och myter och att diskutera dem kritiskt”. Och han gav oss en bild av historisk förändring som förkastar tanken att något skulle vara oundvikligt.

Poppers analys är lika viktig i dag som på hans tid. Det värsta som liberaler skulle kunna göra efter Bannons avgång vore att ignorera de drivande principerna bakom Trumpismen – för genom att göra det kommer de att undergräva sina egna.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.