Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ska den arga högern sänka ett 40-årigt äktenskap?

Anna Kinberg Batra har lett ett parti som börjat byta skepnad utan att hon själv kontrollerat förändringen, skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.
Anna Kinberg Batra har lett ett parti som börjat byta skepnad utan att hon själv kontrollerat förändringen, skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Foto: Roger Turesson

Det börjar med Anna Kinberg Batras avgång. Men veckans fråga är: var slutar det?

För att förstå den kris som Moderaterna hamnat i, måste man förstå den kris som svensk borgerlighet befinner sig i. Det är en kris som plågat allianspartierna sedan maktskiftet 2014 och som förvärrats det senaste året.

Den har splittrat tidigare allierade, den har sått ilska och fiendskap mellan långväga politiska vänner och den har börjat lösa upp det klister som i decennier hållit samman fyra partier, som har skilda bakgrunder och historiska utgångspunkter.

Läs mer: Moderaterna tyngs av patriarkerna

Vad handlar konflikten om? Länge var svaret: inställningen till Sverigedemokraterna och synen på regeringsfrågan. Men efter hand har splittringen blivit större än så och rör numera djupare värderingsfrågor. Den handlar inte längre bara om vilka majoriteter som bör bildas i riksdagen. Den väcker också svårare frågor om vad det är för sorts idéer som ska styra allianspartierna i en tid då högerpopulistiska vindar blåser över västvärlden.

Moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har varit ytterst måna om att vårda samarbetet, i praktiken Moderaternas enda chans att nå regeringsmakten.

Det är lätt att glömma varför de borgerliga hållit ihop under de senaste 40 åren. Framförallt är det lätt att glömma hur svårt partierna hade att samarbeta före det historiska maktskiftet 1976.

Det var ingen självklarhet innan dess – inför valet 1976 blev det stor uppståndelse när Folkpartiets Per Ahlmark och Centerns Thorbjörn Fälldin till slut ställde upp på en gemensam bild tillsammans med Moderaternas Gösta Bohman. Inom FP och C fanns fortfarande en utbredd skepsis mot M, det gamla högerpartiet som under 1900-talets början motvilligt hade accepterat allmän och lika rösträtt i Sverige. C och FP kunde tänka sig att samarbeta med varandra, det var inte alls naturligt att göra detsamma med ett konservativt parti.

Flera saker bidrog till att det ändå blev en borgerlig trepartiregering 1976.

För det första frustrationen över Socialdemokraternas 44-åriga maktinnehav – det fanns en stark känsla av att S hade monopoliserat makten.

För det andra vreden över förslaget om löntagarfonder, den mest långtgående socialiseringsidén i modern svensk historia. Hotet mot marknadsekonomin uppfattades som reellt.

För det tredje reformerade Moderaternas ledare Gösta Bohman sitt parti, och gjorde det betydligt mer liberalt än tidigare. Moderniseringen var på riktigt, avståndet till C och FP minskade. Samtidigt piskade 1970-talets vänstervåg upp fientliga stämningar mot näringslivet, vilket gjorde det enklare för de icke-socialistiska partierna att hitta till varandra.

Alla dessa faktorer har under årens lopp i olika grad fungerat som kitt för de borgerliga. Moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har varit ytterst måna om att vårda samarbetet, i praktiken Moderaternas enda chans att nå regeringsmakten. I valet 2006, när Fredrik Reinfeldt blev statsminister, blev motståndet mot den maktbärande socialdemokratin åter ett mycket starkt klister.

Reinfeldts förflyttning av Moderaterna mot mitten bidrog till att ytterligare stärka samarbetet. Och inte bara det. Det gjorde det möjligt för Moderaterna att periodvis passera 30 procent i opinionsmätningarna. Det gick när partiet hade breddats och vunnit förtroende hos personer som aldrig tidigare röstat på M, bland annat genom att Reinfeldt gjorde populär socialdemokratisk politik till sin.

I sociala medier har en ny arg höger gjort sig gällande, vars vrede mer brukar rikta sig mot liberaler och socialdemokrater än mot högernationalister.

Det som hänt sedan dess är historia. Moderaterna har tagit avstånd både från Fredrik Reinfeldt och från skapelsen ”de nya moderaterna” – i valresultat räknat det mest framgångsrika projektet i partiets historia. Under den gångna mandatperioden har den tidigare framtidsoptimismen och nyfikenheten på världen, som inkarnerade Carl Bildts moderater, ersatts av ett slags bitterhet, ilska och tillbakablickande mot ett Sverige som inte längre finns.

Anna Kinberg Batra har lett ett parti som börjat byta skepnad utan att hon själv kontrollerat förändringen. I sociala medier har en ny arg höger gjort sig gällande, vars vrede mer brukar rikta sig mot liberaler och socialdemokrater än mot högernationalister.

Läs mer: Så gick kuppen mot Anna Kinberg Batra till

Det var denna opinion som piskade fram en serie positionsförflyttningar och ”signaler” som till sist ledde fram till öppningen mot Sverigedemokraterna. Det senare beslutet utlöste M:s fortsatta ras i opinionen och utflödet av väljare till Centern, tydligast symboliserat av Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf.

De usla opinionsmätningarna efter sommaren beseglade till sist Anna Kinberg Batras öde.

Kvar står Moderaterna utan ledare. Men värre för partiet än så – man är inte överens med Centern och Liberalerna om vägen framåt. Klyftan i synen på SD är vidöppen, senast bekräftat i DN:s stora intervju med Jan Björklund i lördags. I inställningen till högernationalismen har C och L mer gemensamt med S. Gamla historiska konfliktlinjer återkommer. Och kanske inte bara i den frågan.

I veckan visade en uppmärksammad mätning från DN/Ipsos att endast 6 procent av väljarna vill se Anna Kinberg Batra som statsminister. Men barometern sade också något intressant om väljarnas betyg på de olika regeringsalternativen – i förhållande till nuvarande ministär.

Anna Kinberg Batras avgång blev ofrånkomlig. Men frågan är om den är början på en större förändring i svensk politik.

Den konstellation som flest svenskar tror skulle göra ett bättre jobb är inte alliansen. Det är i stället en regering med partier från båda de traditionella blocken (balansmått +19). Störst stöd för en sådan lösning finns för övrigt bland C:s och L:s väljare, men betyget är även högt bland dem som röstar på S, M och MP.

Det alternativ som har lägst popularitet (balansmått –27) är talande nog en koalition i vilken Sverigedemokraterna ingår samt ytterligare något eller några partier. Orsaken? Även om SD som parti ligger nära 20 procent i opinionen är partiet djupt impopulärt hos de flesta svenskar.

Anna Kinberg Batras avgång blev ofrånkomlig. Men frågan är om den är början på en större förändring i svensk politik, bort från den klassiska blockuppdelningen.

Inställningen till Sverigedemokraterna har inte bara orsakat en moderat kris. Det krävs en mycket skicklig ny M-ledare för att hindra de borgerligas sömngång mot en historisk skilsmässa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.