Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Fruktlöst försök att frysa historien

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Statyers bäst före-datum går snabbt ut. Men att riva ned dem är att göra våld på historien. Den kan inte göras ogjord även om den inte precis är vacker.

Vad har en amerikansk sydstatsgeneral som Robert E Lee gemensamt med Pippi Långstrumps pappa?

En hel del.

Båda har väckt eftervärldens ogillande och fått finna sig i att bestraffas – att rivas ner från sin sockel och att suddas ut av censuren. Båda har dock tämligen oförtjänt råkat illa ut. Lee hade en kluven inställning till slaveriet, ville inte att Södern skulle lämna unionen, och var senare en ledande förkämpe för försoning och ansträngningarna att lappa ihop den igen. Och Pippis pappa var visserligen en så kallad negerkung någonstans i Söderhavet, men som det verkar fridsam och godmodig, inte heller som åtskilliga av kollegorna kannibal.

Åtminstone står därom ingenting i Astrid Lindgrens böcker.

Både generalen och negerkungen får nog därför anses ha blivit omilt behandlade. Men vad man i båda fallen vill åt i efterhand är inte så mycket en person i sig som själva tidsandan (Zeitgeist), detta svävande och gäckande som är så svårt att ge gestalt. Ändå lockas vi ideligen därtill och reser statyer föreställande bemärkta män och i mer försumbar utsträckning kvinnor, personer av kött och blod som bevisligen existerat (fast inte alltid ens det).

På dem hänger vi upp Historien som vi vill att den ska se ut. Ändå är de i första hand tidsmarkörer; i all sin konkretion främst symboler för en tid vi i brons och marmor vill fixera för att så övervinna just Tidens gång.

Men att frysa Historien är ett lika gammalt som fruktlöst mänskligt företag. Bäst före-datum för statyer brukar därför snart vara överskridet. Som ögonvittne till kommunismens fall i Europa fick jag vara med om en hyperinflation av störtade statyer, allt från Marx, Stalin och Lenin bort till någon stiliserad hjälte med fyrkantig haka och hammare eller skära i näven. I Tirana revs Enver Hoxhas förgyllda jättestaty; den visade sig vara ihålig, av tunnaste metall, en diktator som skramlade tomt när mobben med lastbil släpade honom över Tiranas största boulevard.

I Korca i södra Albanien tog revolutionen längre tid på sig. På stadens torg bevakades statyn av någon lokal partipamp av en ensam, orörlig soldat, som om också han hade gjutits för evigheten. Här verkade allt ännu i sin ordning. Men plötsligt blinkade soldaten till mig, en blinkning lik en ironisk brasklapp mitt uppe i allt det beordrat oföränderliga, ett ögonblick av hemligt samförstånd i förgänglighetens tecken. Jag lämnade Korca, klar över att revolutionen segrat också där.

Om förekomsten av statyer och monument kan sägas att de verkar stå i direkt förhållande till landets storlek och stabilitet. Små och instabila länder reser och river dem titt som tätt, medan stora och stabila brukar lämna dem som redan finns i fred och avstå från nya. Just därför är vad som hänt general Lee på senare tid ett tecken på kris som rimmar illa med Donald Trumps make America great again.

Geografiskt är vurmen för statyer vanligare i öst än i väst, dessutom i den del av världen där hästen fortfarande är ett viktigt djur. Ty ryttarstatyn är den förnämsta av alla statyer; nya sådana har under senare år dykt upp både här och där i Östeuropa, i Makedoniens huvudstad Skopje till och med förgyllda och ihåliga statyer av hjältar om vilka inte stort mer är bekant än att de just ingenting har med dagens makedoniska nation att göra. Men återigen handlar det om att lägga det förflutna – även ett helt imaginärt – till rätta för att få det att bättre passa det nuvarande.

Fast insikten att en nedriven staty trots allt är ett fysiskt-drastiskt försök att göra våld på Historien leder ibland till dåligt samvete: det är ju ändå vår historia som i efterhand inte kan göras ogjord, även om den inte precis är vacker. Ingen väljer sina föräldrar, men heller inte sin nation och vad den haft för sig.

I stället för att förstöras kan statyer då hamna i depåer där de blir lagrade som ett nationens gemensamma minne, fast ofta så kaotiskt att inte heller en sådan påminnelse gör Historien riktig rättvisa. Men kanske är det bättre än ingenting.

Helt säkert är åtminstone att det är långt svårare att skydda vad som en gång verkligen hänt, gjorts eller inte gjorts från samtida politiskt korrekt historierevision när det förflutna manifesterar sig i ord på papper. Ty skört papper är ändå lättare att ge sig på än gips, brons och marmor. Vatikanen satte på index, världsliga regimer censurerade och förbjöd, nazisterna brände böcker på bål.

Tyvärr med en hel del framgång.

Också i våra dagar suddas, svärtas och skrivs om. Den stora Sovjetencyklopedin (1950–1958) som i femtio band med dogmatisk auktoritet i stort som smått slog fast precis allting, skickade efter att Lavrentij Berija arkebuserats den 23 december 1953 en helt ny sida till sina subskribenter. Den innehöll en lång artikel om Berings hav som var tänkt att ersätta sidan med den mördade polis- och spionchefens biografi. Den gamla sidan skulle rivas ur och kastas. Den nya klistras in.

Av nödtvång byggde operationen på frivillig medverkan och en förmodad, gemensam historiesyn.

Kanske vore det något att fundera på även för Pippis förläggare?

richard.swartz@chello.at


Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.