Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Söderns förrädiska kvicksand

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Krigets förlorare i sydstaterna har något sympatiskt över sig, de är fria från odräglig optimism. Men inte gillar de svarta alla gånger.

För snart femton år sedan bodde jag ett år i Lexington, Virginia, och gick dagligen in och ut på stadens universitet Washington and Lee, uppkallat efter två berömda amerikaner med mycket litet gemensamt.

Trots sitt namn hade både universitet och stad mer med Robert E Lee att göra, sydstatsgeneralen som förlorade inbördeskriget och vars statyer här och där nu avlägsnas. Hans sista bostad och grav fanns på universitetets campus och även hans trogna Traveller var begravd där; ständigt färska och röda äpplen på graven fick mig att misstänka att hästen var populärare än generalen. Också Stonewall Jackson bodde och begravdes i Lexington som kunde likna ett vitt marmorskimrande mausoleum över några av Historiens stora förlorare.

Men mest av allt var Lexington en liten och ytterst välmående, kompakt vit stad i landsorten. Universitet hade få svarta lärare och studenter. De vita brukade förstulet klaga över ett faktum som på sikt bäddade för problem. Den ende svarte jag regelbundet träffade var min filosofiske frisör vars kunder var andra svarta och white trash, på det ena eller andra sättet utslagna vita.

I Sams salong klipptes kort och gavs ingen dricks.

Snart kom jag på mig med att gilla sydstaten Virginia mer än de amerikanska nordstaterna. Länge förstod jag inte varför. Mycket var ju här närmast avskräckande: den tryckande hettan, den slagrörda långsamheten och allt våld tätt under vardagens yta, den Faulknerska stämningen av blodskam och alkoholism i dunkla rum bakom igenbommade fönsterluckor. Men så kom jag på det. De – vita – i Södern är de enda amerikaner som vet något om hur det är att förlora, som inte är uppfyllda av den där lika äkta som bullrigt påfrestande amerikanska optimismen. De liknar oss européer; provisoriska människor, melankoliska och cyniska existenser. I Virginia kände jag mig som hemma på min egen kontinent.

Var de också rasister?

Knappast i Lexington, dominerat av universitetet och Virginias militärhögskola, den äldsta i sitt slag i USA. Till oss kom vänner från Boston eller Washington för att traska omkring på inbördeskrigets slagfält som för oss ”inhemska” var tämligen likgiltiga. Likaså generalen Lee. Men vår stad var bara en isolerad akademisk ö i ett hav av landsbygd där man snarare än professorernas böcker hade militärens skjutvapen gemensamma med oss stadsbor.

Universitetsfolket föraktade och fruktade dem. Om dessa rednecks visste vi inte mycket mer än att de var långt fler än vi; sällan kom de längre än till stadens utkanter för att handla på någon stormarknad, överviktiga karlar i snickarbyxor och keps som talade släpigt och fåordigt och lastade sina pickups fulla med grillkol, gaskanistrar och storförpackningar med hundmat innan de åkte hem igen, alltid långsamt, som vore vår gemensamma highway deras. Sydstatsflaggan vajade från en mast på bilen. En automatkarbin eller ett gevär brukade finnas på sätet bredvid den som körde.

Jag var nyfiken på dem och funderade på att gå med i National Rifle Association för att umgås med dem på skjutbanan och över ölen. Mina akademiska vänner avrådde mig bestämt. Säkert skulle jag tas emot med öppna armar, men kom man på mig med att vara där mer i studiesyfte än av övertygelse kunde det sluta riktigt illa. Jag trodde de överdrev. Men efter att med en amerikansk vän en gång kört vilse och hamnat på en privat väg som ledde upp till en ensam gård blev jag tvungen att tänka om.

På verandan kom en karl i stort skägg ut med ett gevär tryckt mot bröstet. Jag ville köra ända fram och fråga om vägen. Min vän beordrade mig att omedelbart backa därifrån; i dag vet jag att han hade rätt.

Den senaste tiden har jag i Europa kunnat se dessa Virginiabor på tv från Charlottesville dit jag ibland åkte för att gå på en så kallad italiensk restaurang när den så kallade amerikanska maten stod mig upp i halsen. De skrålar mot judar, men menar svarta. En jude har de sällan eller aldrig träffat.

Om general Lee, vars staty de vill ha kvar, vet de inte stort mer än att han förlorade det inbördeskrig han borde ha vunnit. Men eftersom de själva ser sig som förlorare ska ingen bråka med honom.

Södern är mångbottnat och vad man tror är fast botten ofta förrädisk kvicksand. Min granne Bette var änka sedan många år, en mycket elegant äldre dam som i sin Cadillac ideligen var på väg till eller från hårfrisörskan för att byta något stålblått mot silvergrått och som varje gång vi sågs hälsade mig med sitt hi, honey! innan hon på höga klackar steg in med egen ginflaska i en brun påse under armen. Jag var betrodd bara med isen.

Bette var old money och så fin man i Virginia kan bli. Tillsammans brukade vi mot dagens slut dricka en dry martini eller två.

En gång frågade jag varför ingen järnväg fanns i Lexington. Bette rodnade. Det hade jag aldrig sett förut och trodde inte hon kunde. Hon tömde sitt glas och sade att hennes farfar och hans vänner kring förra sekelskiftet bestämt allt här i Lexington och beslutat att ingen järnväg skulle få finnas. Med den kunde ju vem som helst komma hit.

Vilka som avsågs behövde hon förstås inte säga.

richard.swartz@chello.at

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.