Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Det är lättare att vinna om konkurrenterna är döda

På Björn Borgs tid tyckte vi svenskar fortfarande att vi var bäst. Det talades mindre om det försprång vi fått genom att ducka undan vårt moraliska ansvar. 

Björn Borg is in trouble! Trouble in Sweden!

Kommentatorn under Wimbledonfinalen 1980 talar om det lilla dramat men sammanfattar den stora berättelsen.

För det fanns en tid när vår nations öde vävdes samman med några få människor, organisationer och företeelser. Namn som Olof Palme, Volvo och Abba måste förstås nämnas. Men idrotten var fundamental. Vi var så... bra!

Okej att Ingemar Stenmark sopade backen med konkurrensen, i snösport var det givet att Sverige skulle dominera. Men på 1970-talet fanns större triumfer, i större idrotter. Sverige kom femma i fotbolls-VM 1974. Vi hade friidrottare som Ricky Bruch, Linda Haglund och Anders Gärderud.

Och vi briljerade i både tennis och formel 1.

Två sensommarfilmer ställer klockan på just dessa 1970-talsår. Denna tid då det var lycka att leva men himmelrike att vara ung och springa runt med tennisracket och svartgul leksaksracerbil.

"Superswede – En film om Ronnie Peterson" är en dokumentär, "Borg" (premiär i fredags) en spelfilm med dokumentära drag. Och båda är tidsmaskiner till den era då nationen Sverige i mångas ögon ännu stod på topp och där två blonda, långhåriga, coola män personifierade allt som var bra med föregångslandet Sverige. Teknik och nordisk kyla i klinisk kombination. Ur vägen moskoviter, bugen barceloner!

Men det finns en detalj som tenderar att falla bort när man talar om Sveriges glansperiod.

Under visningarna av "Superswede" och "Borg" får jag lust att ropa "Hallå Sverige, lugna ner dig".

Björn Borg föddes, som så många andra svenska idrottshjältar, 1956. Ronnie Peterson 1944. Deras föräldrar tillhörde generationer som i resten av Europa förmodligen hade slukats av krig. Papporna skulle, om de fötts i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen, med stor sannolikhet ha skickats till någon front. Deras släktingar hade varit döda. Det är möjligt att de själva inte alls hade fötts. Eller att de hade fått tillbringa sina första år i svårt armod.

Man kan gå så långt som att säga att många av Borgs, Petersons, Stenmarks och Haglunds konkurrenter var döda. Ofödda.

En sak till. Våra svenska idrottare hade, liksom resten av samhället, förmånen att få njuta frukterna av en obombad industri och av en sönderskjuten omvärld som skrek efter svenska produkter. Pengar som i Tyskland lades på krigsskadestånd, i Storbritannien på att administrera den efter kriget fortsatta matransoneringen och överallt till återuppbyggnad kunde vi använda till fler tennishallar och semesterveckor.

Får detta faktum stjärnornas prestationer att blekna? Nej, det är svårt att klandra någon som är bäst för att den bara mött levande motstånd. Däremot får jag under visningarna av "Superswede" och "Borg" lust att ropa "Hallå Sverige, lugna ner dig".

Jag minns hur den här tiden marinerades av en svällande nationalstolthet där "idrottsundret" spelade en nyckelroll. Däremot minns jag inte att det särskilt ofta ifrågasattes om framgångarna verkligen var välförtjänta. Sverige hade inte bekämpat Hitler, vi hade inte ens vågat ta ställning mot honom förrän dagarna var räknade i hans "tusenårsrike". Det är lite dystert att i dag se filmerna om den tidens hjältar och tänka på att det som var vår stora stolthet egentligen var en restprodukt av vår stora skam.

Det finns gott om debattörer som vill att Sverige ska fortsätta att stå utanför denna världens konflikter. Till och med om våra närmaste vänner angrips ska vi vara "neutrala". Visst skulle det kunna ge framtida Wimbledonguld och champagnefläckade formel 1-pokaler. Men det finns en eftersmak också.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.