Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vi hukar oss som en flaggstång på Sergels torg

I stället för att se den svenska flaggan som en symbol för en enad nation, kan man tänka sig att det finns en kraft i att även våga visa sig som det splittrade folk vi faktiskt är.

Det är onsdag kväll och jag skyndar över Sergels torg. Vid staketet vid trappan har någon knutit en stor, skrynklig svensk flagga. En handfull personer står bakom den och viftar ned mot flaggstången på torget. Den slokande stången.

De ser arga ut och rör sig ryckigt. Ditresta kanske, bara för att protestera mot det som av vissa har kallats för en hädelse. Med så stora ord är det inte konstigt att människor rycker ut i strid för nationen.

När jag passerar gruppen har det precis börjat regna. En kvinna utbrister ilsket: ”Hur kan de få göra så här?” och syftar på den blågula flaggan som vajar, liksom uppochned. Sedan tittar hon upp mot den mörka himlen, suckar och fortsätter med en mjukare röst: ”Nej, vad säger ni, ska vi inte gå och ta en burgare? Vi kan komma tillbaka om en liten stund."

Kanske handlar det inte så mycket om hur vi uppfattas utifrån – som om hur vi uppfattar oss själva.

Det finns nog ingen mer känsloladdad symbol för nationen än flaggan. Den stormiga debatten om en flaggstång på ett torg i Stockholm är väl bevis nog. Men om man bortser från den rent principiella frågan om vad flaggan representerar och hur den ska användas, finns det en djupare diskussion som borde få ta mer plats: Den svenska självbilden.

”Är det så vi vill marknadsföra vårt land?”, skrev gruppledaren Erik Slottner (KD) i ett Facebookinlägg. Han, och fler med honom, oroar sig för hur flaggan på Sergels torg ska uppfattas av besökare. Men kanske handlar det inte så mycket om hur vi uppfattas utifrån – som hur vi uppfattar oss själva.

Vi lever i en tid då de flesta kan slänga ett öga på den hukande stången och dra samma sentimentala slutsats: Sverige förfaller. Vårt land är inte vad det var. Medan vissa skulle skylla det på stängda gränser, debattklimat och nazister på gatorna så skulle andra peka på invandring, människor som nekas vård och system som vacklar.

Man kan nöja sig med den analysen, nicka lite uppgivet åt den symboliska flaggstången och skynda vidare. Men det finns något mer, något hoppfullt – om än kanske naivt – i hur konstnären Mattias Norström resonerar. Hans förhoppning är att antagonister från vänster till höger ska kunna närma sig varandra. ”Stången kämpar för att resa sig igen”, säger han (Aktuellt 30/8).

I stället för att vifta med den svenska flaggan som en symbol för en enad nation, kan man tänka sig att det finns en kraft i att även våga visa sig som det splittrade folk vi faktiskt är.

Vi hukar nu, men förhoppningsvis kan vi snart räta på oss.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.