Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Hanna Hellquist: Det handar om retroaktiv mobbning

En av mina bästa vänner har nyligen gått ned jättemycket i vikt. Tillsammans har vi genom åren konsumerat ett otal kebabpizzor, vinkvällar, fettisdagar och videokvällar med chips och dipp.

Precis före sommaren kom min kompis till en punkt där hon kände att nu får det vara stopp. Så hon signade upp sig på en hård diet, hon gick på alla möten, tränade fyra gånger i veckan, åt rätt och nådde till slut sin målvikt.

Det är ju skönt för henne naturligtvis, hon är piggare och trivs i sin nya kropp. Hon har lagt om sitt liv ganska radikalt och upptäcker att hon mår så himla mycket bättre nu. Bra! Grattis! Eller ”starkt jobbat”! Sådana saker tycker hon är helt okej att man säger till henne och det gör folk också, ofta. Hon får dagligen kommentarer om sitt utseende, vilket är något helt nytt för henne. När hon var kraftigare var det ingen som sa någonting alls.

Det har varit enorm uppståndelse kring hennes viktras, och hon har försökt att ta det mesta med ro. Men när hon träffar på en avlägsen bekant som ogenerat skriker över Hötorget att ”Herregud, man känner ju inte igen dig längre, halva du är borta! Du är ju SNYGG!”, då passeras hennes gräns för vanligt hederligt hyfs med stora klumpiga sjumilakliv.
Folk är så jävla tanklösa. Förstår de inte vad de säger? Tror de att de är snälla? Uppmuntrande? Vad vill de uppnå? Fick de aldrig lära sig att det är fult att peka och skratta?

Det är retroaktiv mobbning. Ni vet sådan där riktig skolgårdsmobbning, sådan som man blev inkallad till läraren för om man hade gjort sig skyldig till, och läraren skickade hem lappar till föräldrarna och man fick sig en uppläxning som man aldrig glömde. Till och med riktigt små barn vet att man inte får peka på en överviktig och kalla den tjock. Ajabaja. Så gör man bara inte.

Men med vår tids uppsjö av snabba viktminskningsmetoder; fem-två, åtta-sexton, LCHF, GI och så vidare i all oändlighet, så är det nästan som om det inte längre finns någon riktig ursäkt att vara tjock. Och då har det plötsligt blivit helt okej att peka ut tjockisen som nu har blivit botad, och säga vad man verkligen tyckte om den. ”Herregud, du såg ju verkligen för jävlig ut förut!”

Eftersom det är bra att vara smal ser omgivningen inga som helst problem med att hela tiden kommentera hennes utseende, tvärtom!

Det är som en sådan där klyschig collegefilm, där den töntiga tjejen plötsligt släpper ut håret och skaffar sig linser och alla bara ”gud, hon är ju snygg, nu går det att ligga med henne!” och hon blir ihop med den populära killen på skolan och sedan blir hon vald till balens drottning.

Tidningarnas alla före- och efter-bilder skriver den här historien om och om igen, historien som slutar lyckligt eftersom någon har tappat trettio kilo. Och alla är glada och lätta på sin efter-bild och ger förnumstiga intervjuer, och det är helt okej att håna personen på före-bilden och tycka att hon är en äcklig och lat och korkad och fet kossa. För det gick ju ändå att ändra och då kan det inte ha varit så svårt.

Det är bara att hålla tummarna för att min kompis inte lägger på sig allt igen, nu när hon vet vad alla egentligen tyckte men inte sa till henne. Då. 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.