Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Två små barn pekades ut som mördare – nu ifrågasätts utredningen av mordet på Kevin

Den fyraåriga Kevin hittas på en lastpall i vassen i Glafsfjorden. Polisen misstänker först en drunkningsolycka, men skador på Kevins kropp visar senare att han kvävts till döds.
Den fyraåriga Kevin hittas på en lastpall i vassen i Glafsfjorden. Polisen misstänker först en drunkningsolycka, men skador på Kevins kropp visar senare att han kvävts till döds. Foto: Eva Tedesjö

Fyraårige Kevin hittades död i vassen utanför Arvika 1998. Två bröder, fem och sju år gamla, pekades ut som hans mördare.

DN har nu närstuderat fallet. Granskningen visar att barnen pressades vid 31 förhör, utan juridiskt biträde. När erkännandena till slut kom spelades de aldrig in.

I kulisserna stod polisens rådgivare – psykologiprofessor Sven Å Christianson – som också spelade en central roll när seriemördaren Thomas Quick skapades. Nu ifrågasätts tillförlitligheten även i detta rättsfall.

Vid halv tio på kvällen den 16 augusti 1998 hittas en fyraårig pojke död i utkanten av Arvika i Värmland.

Fyraåringen ligger på en lastpall i vassen i Dottevik, ett socialt belastat bostadsområde vid sjön Glafsfjorden.

Den döda pojken heter Kevin.

Läs mer: Pojkarna hade aldrig behandlats så illa om de varit vuxna

Kevin tycks ha levt ett utsatt liv. Hans tänder är märkta av kraftiga kariesangrepp. En polisrapport liknar honom vid en lösdrivande hundvalp. En skrivelse från Rikskriminalen beskriver honom som livlig och full av upptåg. Han driver som vind för våg i Dottevik, men är rädd för vatten, enligt Rikskriminalen. Pappan minns honom som glad. Det dröjer över fyra timmar, till halv nio på kvällen, innan någon i Dottevik saknar den fyraårige pojken.

•••

Först misstänker polisen att Kevins död är en drunkningsolycka.

Men rodnader på Kevins hals och flera stora blåmärken kring hans penis väcker misstankar om sexuellt våld; en preliminär rättsmedicinsk rapport slår fast att Kevin har kvävts och sannolikt utnyttjats sexuellt.

Polisen koncentrerar sig då på misstänkta sexualförbrytare i Dottevik.

Men när polisens tekniker inte kan styrka rättsläkarens rapport om sexuellt våld – spår av sperma kan i själva verket vara termometersalva som rättsläkaren använt för att bestämma tidpunkten för Kevins död – byter man fokus.

I Rikskriminalens rapport framgår att kvävningen varit ineffektiv och långsam. Det skulle kunna tyda på att gärningsmannen är en person som inte är särskilt stark.

Ett barn?

Sex dagar efter Kevins död kommer två pojkar till polisstationen i Arvika tillsammans med sin pappa. Pojkarna är fem och sju år gamla. Enligt pappan har femåringen berättat att han sett Kevin dödas.

•••

Det var polisen Rolf Sandberg, ansvarig för Värmlandspolisens då nyinrättade organisation för grova brott, som först formulerade det så kallade ”barnspåret”.

Att så små barn skulle ha mördat var unikt i Sverige. Värmlandspolisen hittade inga liknande fall.

Sven Å Christianson, psykolog och då biträdande professor i psykologi vid Stockholms universitet, uppmuntrade tidigt Rolf Sandbergs misstanke om barn som förövare.

Under mitten och slutet av 1990-talet är Sven Å Christianson en stigande akademisk stjärna.

Christianson har publicerat sig tillsammans med den amerikanska professorn Elizabeth Loftus, en av världens mest respekterade och inflytelserika psykologer, i en vetenskaplig tidskrift. Christianson spelar även en central roll i de förundersökningar som fällt och ska fälla seriemördaren Thomas Quick för flera sensationella mord. För rättsväsendet är Sven Å Christianson en åtråvärd konsult, en man som kan förlösa brottsutredningar.

I början av september 1998, omkring två veckor efter mordet, kontaktar Rolf Sandberg Sven Å Christianson. Efter att ha tagit del av de inledande polisförhören med pojkarna anser Christianson att bröderna har ”mer att berätta om själva gärningen” och att det är ”högst troligt att de på något sätt medverkat i själva brottet”. Det framgår i rapporten ”Kevin-fallet. En redovisning av polisens förundersökning i Arvika hösten 1998”, skriven av journalisten Nina Hjelmgren i samarbete med Arvikapolisen, samt av förundersökningen, som DN har tagit del av.

•••

Stämningen i Dottevik är spänd efter mordet.

Området består av låga hyreslängor placerade runt en skola med en fotbollsplan intill. Polisens inledande misstanke om ett sexualmord skapar djup oro i ett kvarter där barnen ofta springer fritt. Många minderåriga dras in i utredningen, över 100 barn förhörs av polisen under månaderna efter mordet.

Foto: Eva TedesjöOmrådet Dottevik i Arvika består av låga hyreslängor placerade runt en skola. Det dröjer fyra timmar innan någon i Dottevik saknar fyraårige Kevin. Foto: Eva Tedesjö

Pedofilspåret väcker också mediernas intresse, vilket i sin tur väcker regeringens uppmärksamhet. Justitiedepartementet i Stockholm ringer varje dag till Arvikapolisen, enligt rapporten ”Kevin-fallet”.

Det drar ihop sig till riksdagsval den 20 september och den socialdemokratiska regeringen vill ha fallet löst också för att minska risken för att mordet används som politiskt tillhygge av oppositionen.

Av flera skäl vill polisen snabbt identifiera en gärningsman.

•••

Under denna tid, sensommaren 1998, arbetar professor Sven Å Christianson med teorier om seriemördare. Sedan fyra år, från och med sommaren 1994, intervjuar han ofta Thomas Quick på Säters sjukhus. Samtalen används i den populärvetenskapliga bok han publicerar 2010, ”I huvudet på en seriemördare”.

När Christianson börjar analysera förhören med de misstänkta pojkarna i Arvika är han präglad av sina studier av patologiska seriemördare.

Det säger Sven Å Christianson själv i en ovanlig intervju med Dagens Nyheter den 4 april i år.

Christianson ställer nästan aldrig upp på intervjuer efter Thomas Quick-skandalen, där Christianson utpekas som en av huvudpersonerna. Under mordrekonstruktioner hjälpte Christianson Thomas Quick/Sture Bergwall att minnas mord som han inte hade begått. Det slog Bergwallkommissionens slututredning fast 2015.

Sven Å Christianson är förbittrad på såväl mediesamhället som akademikerkollegor som kritiserat honom offentligt.

Men han tar emot DN i sitt vackra tjänsterum på psykologiska institutionen vid Brunnsviken redan dagen efter att vi ringer.

Foto: Rolf CarlssonDen 2 november 1998 håller Rolf Sandberg en presskonferens. Utredningen är avslutad och bröderna är skäligen misstänkta – den lägre misstankegraden – för mord. Men av förundersökningen framgår att polisen är tveksam till att pojkarna ensamma orkade lyfta Kevins kropp. Foto: Rolf Carlsson

Han berättar om Kevinfallet:

– Rolf Sandberg (förundersökningsledaren) var väldigt positivt inställd till psykologin, säger Sven Å Christianson. Det fanns andra fall som jag arbetat med där man helt enkelt uteslutit barn som förövare, alltså tanken på att barn kan ha dödat barn. Där sannolikheten var väldigt stor men där man liksom inte har kunnat ta till sig det.

– Jag hade ju även läst in mig på det där med Mary Bell och börjat titta på gärningsmän till dödligt våld.

Mary Bell var en engelsk flicka som dödade två barn i Newcastle som elvaåring 1968. Den kända journalisten Gitta Serenys bok om Mary Bell publicerades i svensk översättning 1995.

– En av mina ansatser i ”I huvudet på en seriemördare” är hur tidigt sådana här idéer börjar formeras hos barn, säger Sven Å Christianson. Och det är betydligt tidigare än vad vi velat ta till oss. Att skada andra för en inre positiv tillfredsställelse. Man omvandlar sin egen vanmakt till någonting positivt. Våldet blir sekundärt till att skapa en lustupplevelse.

Sven Å Christianson ger polisen i Arvika en psykologisk ”mikroteori som verkar centralt begripliggörande och vägledande för arbetet med utredningen”.

Det framgår i en rapport om mordutredningen sammanställd vid Karlstad universitet (”11 veckor av oro och kraftsamling”).

Delvis är det Sven Å Christiansons psykologiska teori som driver polisen att hålla förhör och förhörsliknande samtal vid minst 31 tillfällen med de båda bröderna. Det strider mot de dåvarande reglerna i Förundersökningskungörelsen, där det då står att barn endast ska höras vid ett tillfälle.

Christiansons föreställning om mordet får starkt genomslag i polisens förståelse av händelsen.

”Det är ingen lek som spårar ut. Det finns ett slags mental förberedelse för att utagera det här”, säger Christianson om pojkarnas motiv i rapporten från Karlstad universitet.

Polisen Rolf Sandberg får 2001 sommarprata i P1 om utredningen. Han säger då nästan ordagrant samma sak: ”Det var ingen lek som urartade. De ville att han skulle dö. Och de visste hur de skulle göra för att kväva honom”.

När vi träffar Sven Å Christianson jämför han bröderna med Sture Bergwall, som 1970 som 20-åring dömdes till sluten psykiatrisk vård. Bergwall hade då förgripit sig på pojkar vid flera tillfällen.

Pojkarna i Arvika beskrivs som delvis våldsamma i polisutredningen. Det händer att den äldre pojken tar strypgrepp på sin yngre bror, enligt uppgifter som förmedlas till polisen av pojkarnas styvmamma. Uppgifter som Christianson fäster stor vikt vid. Styvmamman hade lånat böcker på biblioteket för att peka på riskerna med att ta stryptag.

Så det finns en väldigt tydlig och handgriplig parallell med Quick i det här fallet?

– Ja, alltså, inte dra det för långt åt det hållet va, men det är ett beteende att se upp med.

Sven Å Christianson säger om Sture Bergwall:

– På skoltoaletten från elva års ålder. Han börjar ju så. Tar stryptag vid pissrännorna och så vidare. Ett beteende som kommer väldigt tidigt. Sen om han är seriemördare eller inte – det låter jag vara… men han börjar ju våldta i alla fall, vid 19 års ålder.

– Alltså: vad kan ett barn göra, vad är ett barn kapabel till? Det här utdragna våldet som vi egentligen inte vill se. Psykiatrin har en blind fläck för att barn i tidiga åldrar kan utöva instrumentellt våld.

I förundersökningen hittar vi det första telefonsamtal som förs mellan Arvikapolisens förhörsledare och psykologiprofessor Sven Å Christianson.

Han sitter på ett tåg vid tillfället men ställer sig i korridoren och säger till förhörsledaren att den äldre pojken är ”en mycket stark kandidat till det här”.

Sven Å Christianson föreslår en mycket kontroversiell metod för att sätta i gång ett erkännande från den äldre pojken: han uppmanar förhörsledaren att säga till den äldre brodern att hans yngre bror pekat ut honom som mördare.

Förhörsledaren frågar Sven Å Christianson:

”Så du vill att vi rakt skall konfrontera honom med att [den yngre brodern] sagt det?

Han bekräftar:

”Ja, först kanske hypotetiskt. Jag menar att någonstans så måste vi lätta upp så att säga detta va. Kanske även att man ger något motsvarande till [den yngre brodern], det är inte fel. Det är ett hypotetiskt resonemang.”

Sara Landström, expert på barnförhör och docent vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, granskar förhören och Sven Å Christiansons rekommendationer för DN:s räkning.

– Det är väldigt svårt för barn att hålla isär källorna till olika minnen – vad man hört av andra, sett på tv, drömt. Barn vill dessutom vara auktoriteter till lags, varför det är enormt riskabelt att föra hypotetiska resonemang i förhör, säger hon.

•••

Thomas Quick-affären är en av Sveriges största rättsskandaler någonsin.

I sju rättegångar hållna mellan 1994 och 2001 döms Sture Bergwall felaktigt för åtta mord. Affärens uppklarande avtäcker ett intimt samarbete mellan psykologi och rättsväsende.

Sven Å Christianson spelar en avgörande roll.

I Quick-affären fungerar Christianson dels som konsult åt åklagare och polis i förundersökningarna, dels som domstolssakkunnig under påföljande rättegångar.

Sven Å Christiansons funktion i Quick-affären granskas först i journalisten Hannes Råstams SVT-dokumentärer ”Så skapas en seriemördare” (2008) och reportagebok ”Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare” (2012). Bilden av Christiansons inblandning fördjupas i journalisten Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick” från 2013.

Men Christiansons betydelse bekräftas också i Bergwallkommissionens slutrapport, SOU 2015:52, ledd av Daniel Tarschys, professor emeritus i statsvetenskap.

Rapporten konstaterar att Sven Å Christianson deltog och interagerade med Sture Bergwall under de vallningar och mordrekonstruktioner som ersatte teknisk bevisning i förundersökningarna.

Vallningarna och rekonstruktionerna hjälpte Sture Bergwall att minnas de mord han nu tagit tillbaka och fått resning för. Information förmedlad av Sven Å Christianson gav Sture Bergwall möjlighet att fabulera på ett mer trovärdigt sätt.

Bergwallkommissionen konstaterar att Sven Å Christiansons råd innebar att förundersökningarna ”frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner ska genomföras”.

Avslöjandena har fått konsekvenser för Sven Å Christianson.

I november 2013 meddelade institutionsstyrelsen för psykologiska institutionen på Stockholms universitet – Christiansons egen arbetsplats – att man skulle dra in hans bok ”I huvudet på en seriemördare” som kurslitteratur, då en av seriemördarna som intervjuas i boken, Thomas Quick, inte längre betraktas som seriemördare av rättsväsendet. Christianson har återtagit bokrättigheterna från förlaget Norstedts och säger till DN att han skriver om boken i grunden.

Däremot är Sven Å Christianson fortfarande ansvarig för psykologiska institutionens kurser i rättspsykologi vid Stockholms universitet. Han leder också, enligt universitetets hemsida, institutionens forskargrupp i rättspsykologi, alltså nästa generations akademiska experter inom bland annat förhörsmetodik. Samma dag som vi träffar Christianson ska han leda ett mediekritiskt kvällsseminarium på institutionen utifrån ett avsnitt av SVT-programmet ”Uppdrag granskning”.

Foto: Eva TedesjöFotbollsplanen vid Dotteviksskolan, i bakgrunden Glafsfjorden. I förhören säger bröderna att de ska ha släpat Kevins kropp. Men polisens tekniker hittar aldrig några släpspår, varken i marken eller på Kevins kropp. Foto: Eva Tedesjö

I tjänsterummet på universitet slår Sven Å Christianson ifrån sig uppgifterna om att ha hjälpt Bergwall på traven.

Märkbart upprörd säger han om journalister:

– Ni är ute efter blod, blod, blod. Man vill ju försöka komma åt mig här på universitetet, det har inte funkat, jag sköter mina uppgifter, jag gör det jag ska. Du frågade ju hur det här har påverkat min gärning – har mina uppdrag minskat? Och det är självklart att de gjort. Men inte när det gäller föreläsningar i de juridiska sammanhangen.

– I Råstams bok står det ju att Quick säger att Christianson springer först och visar hur långt han ska springa. Det är ju som om jag vore dum i huvudet eller lobotomerad. Skulle jag sitta här då? Det är ju fullständigt absurt, säger Sven Å Christianson och syftar sannolikt på sin position som psykologiprofessor vid Stockholms universitet.

Men funktionen som beskrivs i Hannes Råstams bok bekräftas också i Bergwallkommissionens slutrapport.

Ett exempel från granskningen av förundersökningen kring Charles Zelmanovits, som försvann från en skoldans i Piteå i november 1976. Bergwall tog på sig mordet 1993, när kroppen återfunnits och tidningarna började skriva om Zelmanovits.

Bergwallkommissionen skriver att Sven Å Christianson ”interagerade … mycket aktivt med Sture Bergwall” under vallningen och rekonstruktionen. ”Av videofilmen och utskriften från ljudupptagningen framgår att han förmådde Sture Bergwall att placera sig på ett visst sätt vid fyndplatsen, något som fick betydelse för den efterföljande rekonstruktionen av förloppet.”

Bergwallkommissionen skriver att Sven Å Christiansons agerande ”därmed påverkat resultatet på ett avgörande sätt”.

I tjänsterummet slår Christianson ifrån sig och pekar på sin digra meritlista.

Delar av den fyller rummets höga bokhyllor.

– Typ 200 sexualbrottsutredningar, 80 mordutredningar. Det är rätt bra att sätta i gång att granska… Det får ni gärna göra. Jag säger ju samma saker. Jag kan ju inte stå och vara sakkunnig och säga en sak och sedan skriva en annan sak. Jag säger samma sak – jag är ingen hired gun. Sen går det alltid att vinkla…

•••

Vi tar Sven Å Christianson på orden och fortsätter att granska förundersökningen som pekade ut två pojkar som skyldiga till Kevinmordet hösten 1998.

En förundersökning där Sven Å Christianson anlitades som konsult men ”indirekt fick en operativ funktion”, enligt rapporten från Karlstad universitet.

När man gick till platsen där detta hade skett så fanns Christianson hörsnäcka så att han kunde ge direkta kommentarer och på det sättet kan man säga att han var operativ.

En av författarna, Bengt G Eriksson, tidigare professor i socialt arbete vid Karlstad universitet, sammanfattar Sven Å Christiansons roll:

– Han fick förhören sig tillsända, både på video och i skrift, säger Bengt G Eriksson. Och kunde ge direkt feedback inför nästa förhör. Och när man gick till platsen där detta hade skett så fanns Christianson online i hörsnäcka så att han kunde ge direkta kommentarer och på det sättet kan man säga att han var operativ om än på avstånd.

När docent Sara Landström granskar materialet säger hon om de många övertrampen från förhörspraxis:

– Jag har aldrig sett något liknande, jag vet inte ens var jag ska börja.

•••

Kanske ska man börja i de vallningar av pojkarna vid mordplatsen som barnpsykologen i Arvika varnade för men som Sven Å Christianson starkt pläderade för.

Förundersökningsledaren Rolf Sandberg hörsammade Christianson.

DN tittar på filmen där den äldre pojken vallas tillsammans med en docka i Kevins storlek.

Det är en blåsig oktoberdag 1998. Vallningen vid vassen i Dottevik pågår i omkring en och en halv timme. Men under nästan en timme sitter den sjuårige pojken tyst på en brygga, till synes innesluten i sig själv.

Pojken, liksom den utpekade familjen i stort, saknar juridiskt biträde under hela utredningsprocessen.

En förhörsledare försöker gång på gång få pojken att berätta om hur han slog och sedan ströp Kevin till döds. Pojken säger:

– Jag vill hem.

Sven Å Christianson, som betraktar pojken på bryggan från land, har en ljusare minnesbild av vallningen.

Foto: Eva Tedesjö

Den första gången Dagens Nyheter berättar om Kevin­fallet är i en notis från TT tisdagen den 18 augusti 1998.

– Barnen har ju redan varit med om det här, säger Sven Å Christianson till DN. Medan vi vuxna målar upp en bild av hur fruktansvärt det är. Vi tänker oss det som så som barnet skulle göra men vi förlorar ett steg: att barnet redan har varit med om det.

– Och det som var anmärkningsvärt i den här situationen var att barnpsykologen som var med kunde konstatera: jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att barnen skulle reagera så här lättsamt när de kommer till platsen. För det är vad som händer här. Medan det var ganska tungt och liksom svårkommunicerat i förhören, så är det inte så här. Barnen har ju mött händelsen tidigare.

I rapporten från Karlstad universitet, där förhörsledaren intervjuas, framkommer en helt annan bild än den som Sven Å Christianson vill förmedla till oss.

Förhörsledaren tvekade inför att genomföra vallningen men vågade med hjälp av professor Christiansons närvaro.

– Men bara som polis hade jag aldrig i världen…, säger förhörsledaren i rapporten. För mig personligen var det på gränsen alltså om man skall ta till det. Utifrån att jag fick se hur barnet blev…

Polisen säger i rapporten att den äldre pojken mådde ”så fruktansvärt dåligt” under vallningen:

– Ibland så funderade jag, uja mejen, vad håller jag på med? Fördärvar jag de här barnen fullständigt?

•••

Polisens metoder under vallningar och förhör i Kevinfallet strider mot riktlinjerna för barnförhör, enligt flera experter som DN talar med.

För att inte äventyra barns minnesbilder och därmed tillförlitligheten i deras vittnesmål bör polisen sträva efter att hålla få och korta förhör. Barn under tio förhörs normalt sett inte längre än 30 minuter åt gången.

Frågorna bör vara ”öppna”, formuleras på ett sätt som uppmuntrar barnet att själv berätta. Barn riskerar annars att anpassa berättelsen efter vad de tror att förhörsledaren eller någon annan närvarande auktoritet vill höra. Att uppmuntra med godis – och, som i Arvika, med ”monsterläsk” – eller bekräfta detaljer i berättelsen med beröm anses därför riskabelt.

Eftersom barnens uppgifter i förhören är så motstridiga är det oklart vad som skett. Det finns en risk att barn börjar tro på sådant som inte hänt.

DN:s granskning av förundersökningsprotokollet från 1998 visar att polisen håller sammanlagt 31 förhör med de två pojkarna, varav flera är över en timme långa.

Docent Sara Landström säger till DN att förhören på punkt efter punkt bryter mot forskningens rekommendationer om tillförlitlig förhörsteknik.

Hon är djupt kritisk.

– Framför allt saknar förhörsledarna genomgående ett barnperspektiv, säger hon.

– Jag förstår faktiskt inte ens varför de fortsatt att förhöra barnen över huvud taget. En femåring som förhörs så många gånger är villig att säga vad som helst. I slutet svarar femåringen bara ”ja” och ”nej” på påståenden. Ibland ger förhörsledaren honom rätt, ibland fel. Eftersom frågorna är så ledande och förhören är så långa är det fullt möjligt att pojkarna svarar endast för att få gå därifrån.

Sara Landström listar följande övertramp:

• Förhören är anmärkningsvärt många och tidsmässigt alldeles för långa.

• Frågorna är slutna och ledande.

• Polisen för in ny information som barnet inte nämnt tidigare, som uppgifter om hur Kevins kropp hittades och detaljer om hans skador.

• Polisen ställer upprepade gånger brödernas berättelser mot varandra.

• Barnens svar ifrågasätts eller rättas efter polisens teori om händelseförloppet.

• Barnen får hot om att de inte får åka hem förrän de svarat på frågor.

• Barnen får beröm när de berättat om en specifik händelse eller detalj.

• Barnen pressas hårt att svara på frågor som de inte säger sig vilja eller kunna svara på.

– Jag har ingen aning om hur Kevin dog efter att ha tagit del av de här förhören. Det är omöjligt att avgöra genom pojkarnas berättelser, säger Sara Landström till DN.

•••

I polisens rapport ”Kevinfallet” resonerar förhörsledaren Ingrid Harrysson om vikten av många förhör. En av Sven Å Christiansons allra första rekommendationer till Arvikapolisen är att förhören ska få ta avsevärd tid, ett erkännande från pojkarna kan dröja två tre månader, säger Christianson.

När vi i dag ställer frågor om de många förhören till Sven Å Christianson ser han först förvånad ut, men håller sedan fast vid samma linje som för 19 år sedan.

– Alltså, de måste få tid på sig att närma sig det här, säger han. Och det här är inte så enkelt att reglera bara genom juridik, utan vi människor är ju just mänskligt material. Vi behöver tid på oss.

Förhörsledare ska ta hänsyn till barnets bästa och inte hålla fler förhör än nödvändigt, enligt Förundersökningskungörelsen. Samtidigt säger en handbok från åklagarmyndigheten att det ofta finns skäl att hålla fler än ett förhör eftersom bland annat ”traumatiska minnen kan vara svåråtkomliga”. Totalt 31 förhör med två små barn anses dock extremt många. Det är samtliga experter som DN talar med ense om.

Anna Kaldal, docent i processrätt vid Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, väcker frågan om polisutredningen i sin jakt på svar kan ha förbisett rättssäkerheten.

– Att förhöra barn så många gånger och dessutom valla dem på brottsplatsen skulle man varit otroligt försiktig med, säger hon. Jag kan knappt föreställa mig att det skulle kunna hända i dag. Just eftersom man normalt sett är så rädd för den som påverkan det skulle kunna innebära och för att berättelsen då inte skulle kunna tillmätas ett högt bevisvärde.

Anna Kaldal drar kopplingar till Quickfallet.

– Förundersökningen i Quickfallet byggde på upprepade förhör och vallningar och där sätter man stor tillförlitlighet till sakkunniga. Den polisutredningen skadades ordentligt, vi riskerar att aldrig få reda på sanningen där. Detta är något liknande.

Såväl Anna Kaldal som Kerstin Nordlöf, professor i straffrätt vid Örebro universitet, är kritiska till att pojkarna saknade juridiskt biträde, även om barnpsykologer och familjeterapeuter ibland satt med under förhör.

– Hade det här hänt i dag så hade de haft ett juridiskt biträde. Vi har andra regler och rutiner nu. Lagstiftningen är annorlunda och synen på rättssäkerhet är strängare i dag, säger Anna Kaldal.

•••

Arvikapolisen var övertygad om att den hittat Kevins mördare i pojkarna.

I en intervju i Dagens Nyheter i november 1998 säger chefsåklagaren i fallet, Anders Manholm, att det är ställt utom allt tvivel att pojkarna är skyldiga till mordet.

Men någon teknisk bevisning som kan binda bröderna till mordet presenteras aldrig. Inte heller några vittnen som sett pojkarna utföra mordet. Ändå kan man förstå varför Arvikapolisen riktar in sig på bröderna: de lekte med Kevin kring tidpunkten för mordet. I förhören förändras berättelserna från att de först har sett Kevin cykla ner mot stranden i Dottevik till att de lekt med honom i området, till att de sett någon annan döda Kevin, till att de själva varit delaktiga i misshandeln, till att de själva placerat kroppen på lastpallen i vassen.

Av förundersökningen förstår man inte vid vilken tidpunkt som bröderna delges misstanke om mordet.

Brödernas vittnesmål stämmer sällan överens. Först pekar de båda ut en namngiven pojke som de hävdar är mördaren. Men Sven Å Christianson är inte övertygad.

I ett telefonsamtal med en av förhörsledarna säger psykologiprofessorn att utredarna ska sluta ställa frågor om den tredje pojken.

”Den ska ni släppa helt enkelt. /.../ ”Jag vet ju att ni försöker få honom att inse att det inte finns någon annan pojke, men så länge ni ställer frågor om det va så finns han kvar”.

Docent Sara Landström ställer sig frågande till instruktionerna.

– Det är mycket vanskligt att han ger polisen råd om vilka spår de ska släppa.

•••

Slutsatsen i Bergwallkommissionen att förundersökningen ”frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner ska genomföras” tycks giltig även för Kevinutredningen.

Att den äldre pojken tystnar och försvinner in i sig själv under vallningen tar Sven Å Christianson som intäkt för att han har mer att berätta.

Sven Å Christianson börjar bearbeta den misstänktes pappa, vilket tyder på Christianson har direkt tillgång till fler personer i förundersökningen än de poliser som han formellt är konsulterad att rådgiva.

Inte heller pappan är skyddad av juridiskt biträde.

Sven Å Christianson säger till DN:

– Pojken sluter sig. Då frågar jag pappan: vad tror du han tänker nu? Och så börjar vi prata om hans liv, hans bakgrund. Jag tror det är bara dagar senare, någon vecka, så börjar de (barnen) att berätta.

Det kan vara en avgörande sak?

– Jag tror det.

Hur kommer det sig att du befinner dig i den situationen? Var det på ditt eget initiativ?

– Det kommer jag inte ihåg, men det är nog möjligt. Alltså, de (föräldrarna) är en väldigt viktig part. Som mottagare av en berättelse. Vilka relaterar barnen till i den åldern i första hand? Ja, till sina föräldrar.

Sven Å Christianson drar själv paralleller mellan Kevin- och Quickutredningen.

Finns det paralleller?

– Ja, samma sak.

Alltså i fråga om vallningarna.

– Vallningar, alltså, så fort som möjligt.

•••

I slutet av oktober 1998 erkänner de två bröderna att de mördat Kevin.

Men till skillnad från alla andra förhör och vallningar på brottsplatsen spelas just detta förhör inte in, varken med bandspelare eller filmkamera. Det tycks också vara det enda tillfälle där de båda bröderna förhörs tillsammans.

Det sker på förundersökningsledaren Rolf Sandbergs kontorsrum där även barnens mamma och styvmamma befinner sig. Sjuåringen och femåringen ska ha sagt att de kvävt Kevin till döds med hjälp av en pinne, enligt utredningen.

När förhörsledarna senare försöker få barnen att upprepa sina erkännanden med bandspelaren i gång är berättelserna återigen röriga och motstridiga.

I videoupptagningen av slutförhöret syns sjuåringen svårt pressad. Han trycker sig mot sin mammas famn och pillar på knapparna i hennes kofta.

I slutskedet bekräftar han förhörsledarens förslag: ”Kan man säga att ni gjorde det här tillsammans?”

– Mmm, svarar pojken.

•••

Den 2 november 1998 kallar Rolf Sandberg till presskonferens i Arvikas polishus.

Utredningen är avslutad, bröderna skäligen misstänkta – den lägre misstankegraden – för mord.

I ett pressmeddelande skriver Rolf Sandberg om en lek som slog över i allvar. Aftonbladet frågar Sandberg om pojkarna ångrar sig. Han svarar nej.

I pressinformationen beskriver kriminalkommissarien om hur bröderna har hjälpts åt att lyfta och bära den döda kroppen ett trettiotal meter för att sedan lämna den på lastpallen i vassen i Glafsfjorden.

Men av förundersökningen framgår samtidigt att polisen är tveksam till huruvida pojkarna verkligen ensamma orkade lyfta Kevins kropp.

I förhören säger pojkarna att de ska ha släpat kroppen. Men polisens tekniker hittar aldrig några släpspår, varken i marken eller på Kevins kropp. Bröderna tvingas aldrig utföra något prov som kan utröna huruvida de kan bära en 18 kilo tung fyraåring.

•••

Mordutredningen avslutas och pojkarna överlämnas till socialtjänsten.

Att pröva skuldfrågan juridiskt hade varit möjligt om åklagaren väckt en så kallad bevistalan.

Åklagaren i fallet, Anders Manholm, i dag 83 år gammal, avfärdar direkt tanken på en bevistalan.

Foto: Eva Tedesjö”Kevin 98” och ett litet hjärta är inristat i stammen på en björk vid platsen där Kevin hittades död. Foto: Eva Tedesjö

– Det var så klart att de här pojkarna var skyldiga så det var aldrig ens på tal, säger han till DN.

Manholm dömdes själv senare till böter för att ha beordrat telefonavlyssning av minderåriga under utredningen.

Professor Kerstin Nordlöf är kritisk till att polisen pekar ut bröderna som skyldiga till mord när de i juridisk mening enbart är skäligen misstänkta.

– Det är fullständigt orimligt, så får det inte gå till, säger Kerstin Nordlöf.

Eftersom frågorna är så ledande och förhören är så långa är det fullt möjligt att pojkarna svarar endast för att få gå därifrån.

Även Anna Kaldal är kritisk till polisens agerande.

– Fallet är 19 år gammalt och mycket har förändrats. Det finns tydligare regler som skyddar brottsmisstänkta barn i dag, exempelvis är rätten till juridiskt biträde reglerad. Vi tänker också mer på rättssäkerhetsgarantier i dag jämfört med då. Men det här fallet säger mycket om hur vi ser på barn: Om barnen är brottsoffer ska de skyddas, men när de är misstänkta för brott kan vi vara tuffare mot dem än vad vi är mot vuxna misstänkta. Alla skyddsaspekter som gäller ett barn försvinner och de får inte heller samma skydd som en vuxen. De hamnar mellan stolarna.

Docent Sara Landström säger att just upprepade förhör och vallningar kan riskera tillförligheten i barns berättelser.

– Eftersom barnens uppgifter i förhören är så motstridiga är det oklart vad som skett. Det finns en risk att barn börjar tro på sådant som inte hänt. Det vet vi inget om. Nu är barnen vuxna och det kan hända att de i dag vet vad som hände. Eller så kan det vara så att deras bild av vad som hände är så färgad av vad som framkom i förhören – att de i värsta fall tror på saker som inte har hänt i verkligheten. Det finns alltid en risk när man pressas i förhör.

•••

I Dottevik lever minnet av Kevin. På en björkstam vid Glafsfjorden, där hans kropp hittades på sommarlovets sista dag för snart 19 år sedan, har någon ristat ”Kevin 98” och ett litet hjärta.

Vid vattnet sitter en skylt uppspikad. Det gulnade pappret påminner om att bryggor beträdes på egen risk.

Fotnot: DN har under flera veckor sökt Rolf Sandberg och andra poliser som arbetade med utredningen. En av de få som fortfarande jobbar kvar vill inte prata med DN. En chef på Arvikapolisen berättar att han är ”besviken på media”. DN har flera gånger sökt bröderna, som i dag är vuxna. De har inte velat låta sig intervjuas.

Artikeln i korthet.

Fyraårige Kevin hittades död den 16 augusti 1998.

Två bröder, fem och sju år gamla, pekades ut som gärningsmän. Förundersökningsledaren Rolf Sandberg kontaktade tidigt psykologiprofessor Sven Å Christianson som då också var sakkunnig i utredningen kring Thomas Quick.

Christianson lanserade tidigt teorin om att de båda bröderna kunde vara med än vittnen till mordet och under elva veckor hördes barnen vid sammanlagt 31 tillfällen, inklusive tre vallningar på brottsplatsen och tre “samtal i skog och mark”.

DN:s granskning visar att bröderna pressades med ledande frågor under timslånga förhör. Experter säger att metoden på punkt efter punkt strider mot hur barnförhör bör utformas.

Elva veckor efter mordet kallade Arvikapolisen till presskonferens där bröderna pekades ut som mördare. De var då endast skäligen misstänkta, alltså den lägre misstankegraden.

Så gjordes jobbet.

DN har granskat förundersökningsprotokollet från utredningen av mordet på Kevin i Arvika 1998. Vi har också studerat en stor mängd forskning och litteratur, intervjuat sakkunniga och inblandade. Artikeln tar inte ställning i skuldfrågan.

Alexandra Urisman Otto började på DN som praktikant 2016. Hon är journalist och jurist.

Josefin Sköld har arbetat med grävande journalistik på DN sedan 2014.

Björn af Kleen är reporter på DN och har prisats för sina porträtt och reportage.

Eva Tedesjö är fotograf på DN.

Morgan Finnsiö har bidragit med research.

Sven Å ­Christianson.
Sven Å Christianson.

Sven Å Christianson, född 1954, är psykolog och professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Han disputerade vid Umeå universitet 1984.

På sin hemsida kallar sig Christianson “en av landets ledande experter på människans minnesfunktion, brott och trauma samt intervjumetodik”. Han har implementerat forskning om minne och intervjuteknik vid bland annat Polismyndigheten i Stockholms län, Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och Kriminalvårdsanstalten i Norrtälje.

Han har medverkat som sakkunnig i flera av Sveriges mest uppmärksammade rättegångar, däribland Arbogafallet och Alexandramannen.

Sven Å Christianson spelade en central roll i Thomas Quick-affären, där han fungerade som konsult åt polisen och åklagaren och som domstolssakkunnig. I Bergwallkommissionens slutrapport från 2015, som utreder vården och rättsväsendets agerande i Quickaffären, tillskrivs Sven Å Christianson stor betydelse. Christianson interagerade med Sture Bergwall under vallningar och rekonstruktioner och underlättade för honom att minnas mord han tagit tillbaka och fått resning för. Själv tillbakavisar Sven Å Christianson anklagelserna.

Detta har hänt.

16 augusti. Kevin hittades död på en lastpall i vassen vid området Dottevik utanför Arvika. Polisen trodde först att det rörde sig om en drunkningsolycka.

18 augusti. Rättsläkaren konstaterade att skadorna på Kevins kropp talade starkt för att dödsorsaken var strypning. Polisen riktade in sig på tre huvudspår i jakten på gärningspersoner: barnspåret, pedofilspåret och anhörigspåret.

19 augusti. Rolf Sandberg begärde handräckning från Rikskriminalpolisen.

Foto: Stefan Hyttfors ExpressenPolis vid mordplatsen. Foto: Stefan Hyttfors/Expressen

22 augusti. Bröderna förhördes första gången efter att femåringen berättat för sin pappa att han sett vem som mördade Kevin. Han vittnade bland annat om hur han sett när Kevin mördades av en “man med kniv”.

23 augusti. Femåringen vallades på brottsplatsen i Dottevik första gången och berättade bland annat om att en fjärde, namngiven person, fanns med vid stranden när Kevin dödades.

9 september. Förundersökningsledare Rolf Sandberg kontaktade psykologiprofessor Sven Å Christianson för att be om råd.

23 september. Chefsåklagare Anders Manholm tog över huvudansvaret för förundersökningen då två pojkar, 13 och 14 år gamla, misstänktes för mordet på Kevin. I och med det övergick förundersökningen till att också bli en utredning enligt lagen om unga lagöverträdare, LUL.

14 oktober. Rolf Sandberg redogjorde för sin personal om hur han börjat planera för hur ärendet ska avslutas eftersom han såg att en lösning på brottet var nära.

19-20 oktober. Bröderna vallades på brottsplatsen igen. Sven Å Christianson var närvarande.

26 oktober. De båda bröderna erkände tillsammans mordet på Kevin under ett samtal på kriminalkommissarie Rolf Sandbergs kontor. Förhöret spelas dock aldrig in.

26-27 oktober. Avslutande förhör.

2 november. Fallet avslutades för polisens del och Rolf Sandberg anordnade en presskonferens på polishuset i Arvika. Bröderna var då skäligen misstänkta för mordet. I en DN-intervju konstaterade chefsåklagare Anders Manholm att det var ställt utom allt tvivel att pojkarna var skyldiga till mordet.

Totalt hölls 1 300 förhör med 482 personer, en tredjedel av dem var barn.

Källor.

”11 veckor av oro och kraftsamling. Fallstudie av ett lokalsamhälles reaktioner på dödligt våld mellan barn” (IKU-rapport 2009:3) av Per Folkesson, Bengt G Eriksson och Marit Grönberg Eskel

“Kevin-fallet – en redovisning av polisens förundersökning i Arvika hösten 1998” av Nina Hjelmgren

“Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick” av Dan Josefsson

“Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare” av Hannes Råstam

“Rapport från Bergwallkommissionen”, SOU: 2015:52, utredare Daniel Tarschys

“I huvudet på en seriemördare” av Sven Å Christianson

Förundersökningsprotokoll, Kevinmordet, Arvikapolisen

“Sommar i P1” med Rolf Sandberg 2 juli 2001

“I skuggan av ett barnamord”, SVT 2000.

“Mordet på Kevin”, P3 Dokumentär 2015.

“Ondska”, TV 8 2009.

Ett stort antal pressklipp från hösten 1998 och framåt.

Ett stort antal bakgrundssamtal mot källskydd.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.