Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

”Att bli sjukskriven skulle jag aldrig ha råd med”

Den ensamstående tvåbarnsmamman Emma Färnström kämpade i flera år med att få ihop sitt tuffa livspussel. Jobba 80 procent som sjuksköterska på obekväma tider och samtidigt läsa vidare på halvfart. Hennes mål – att få jobba dagtid.

– Jag trodde jag att var stressresistent. Därför blev jag rätt överrumplad när symtomen började komma, säger Emma Färnström.

Plugga, lämna barn, jobba, hämta barn, tenta, vabba, jobba kvällspass. Så såg 36-åriga sjuksköterskan Emma Färnströms vardag ut under flera år. Det var också mycket på grund av de obekväma arbetstiderna på treskift som Emma valde att vidareutbilda sig. Som specialistsköterska skulle hon få möjlighet till en tjänst med regelbundna arbetstider på dagtid. Men vägen dit innebar att hon höll på att gå under på kuppen.

– Det enda som motiverade mig under de åren var att det fanns ett slutdatum på misären. Jag tänkte att om jag bara lyckas hålla näsan ovanför vattenytan och inte bränna ut mig får jag min treat, säger Emma, när vi ses på avdelning 23 op barnakuten på Karolinska institutet, där hon jobbar som utbildningssjuksköterska sedan några månader.

Nu lyckades hon hålla huvudet ovanför vattenytan. Emma brände inte ut sig. Vilket självklart var tur ur en hälsomässig synvinkel, men även ekonomiskt.

- Att bli sjukskriven skulle jag aldrig ha råd med.

Eftersom den två- och ett halvåriga vidareutbildningen på halvfart i princip inte gav någon inkomst, var alternativet att plugga och jobba halvtid omöjligt. Emmas ekonomiska lösning blev i stället att plugga på halvfart och jobba 80 procent under två och ett halvt år.

– Med min tioåriga bakgrund som akutsjuksköterska, där jag jobbat under extremt pressade förhållanden, trodde jag att jag var stressresistent. Att jag var en sådan som inte kunde bli utbränd. Därför blev jag rätt överrumplad när symtomen började komma.

Det handlade om irritation, tinnitus, nackspärr och allt tätare yrselattacker som ofta kom utanför arbetstid.

- En eftermiddag när jag gick upp för trappan till barnens förskola blev jag så yr att jag trodde att jag hade fått en stroke.

En eftermiddag när jag gick upp för trappan till barnens förskola blev jag så yr att jag trodde att jag hade fått en stroke.

På nätterna låg hon och vred och vände på sig i sängen - hon som tidigare alltid kunnat somna hur som helst och överallt. Ovanpå det hade hon sin PDMS, en allvarligare typ av premenstruellt syndrom, som förvärrades av stressen.

Ironiskt nog, kom det att ge henne hjälp i den pressade situationen. Utan medicineringen mot syndromet, ett läkemedel som innehåller samma substanser som vissa antidepressiva preparat, hade hon definitivt gått under, säger Emma.

– Det kan låta konstigt, men att jag tagit mig igenom depressioner tidigare i livet gav också en viss styrka. Jag visste att det gick att ta sig igenom sådana här jobbiga livssituationer.

Emmas strategi för att genomleva stressen byggde delvis på metoder hon lärt sig genom ACT, Acceptance and Commitment Therapy, en terapiform som blivit vanligare inom behandling av stress och psykisk ohälsa.

Teorin bygger på att patienten tränas på att identifiera och ta steg mot sådant som de tycker är viktigt i livet. Men att i det även finna ett accepterande förhållningssätt till svårigheter och motgångar. Men trots att terapeutiska metoder som ACT hjälpte, var Emmas främsta strategi praktisk.

Att noggrant schemalägga varje moment i den stressade tillvaron blev nödvändig för att lyckas ta sig igenom den. Att skriva upp allt som absolut måste hinnas med, tydliggjorde även vad det inte fanns plats för just då. En ibland skoningslös hårdprioritering blev nödvändig för att få ihop vardagspusslet.

– Jag slutade exempelvis att träna yoga. Mest för att jag inte hade tid att ta mig till någon studio, men även för att jag inte hade råd på lönen jag levde på då. Men yogan var ändå en lyxgrej. Värst var att behöva skära ner på livsnödvändiga grejer som att träffa vänner och avkoppling med skönlitteratur och tv-serier.

Sysslor som disk, tvätt och avancerad matlagning var annat som sattes i andra hand under de här åren.

– Den lilla lediga tid jag hade över fick jag fråga mig vad som verkligen betydde något. Att hinna dega med barnen en liten stund varje kväll kändes viktigare än att vika tvätten. Och att laga näringsrik mat från grunden fanns inte heller på kartan. Barnen fick nöja sig med halvfabrikat som fiskpinnar, falukorv och blodpudding.

Den lilla lediga tid jag hade över fick jag fråga mig vad som verkligen betydde något. Att hinna dega med barnen en liten stund varje kväll kändes viktigare än att vika tvätten.

Enklare måltider och stökigt hemma var dock lite i jämförelse med det dåliga samvete Emma stundom kände mot barnen. För visst, säger hon, påverkade hennes stress även dem.

– När jag var stressad och sur blev de också sura och stressade. Vilket ledde till att jag blev ännu surare och så vidare. Det blev som en ond cirkel, säger Emma och berättar om ett minne från barnens höstlov när stressen var som värst.

– Vi hade åkt upp till mina föräldrar i Norrland och jag satt uppe på nätterna och pluggade till en sluttenta. Jag minns att jag tänkte att tar jag inte den här tentan så skiter jag i allt. Det hade varit så mycket det året och jag kände att den här tentan var det absolut sista jag skulle palla med just då.

Efter avslutad vidareutbildning jobbar Emma nu ”bara” heltid och livspusslet känns någorlunda balanserat. Men åren hon kämpade med att hålla sig ovanför vattenytan har satt sina spår. ”Stressresistent”, som hon tidigare såg sig själv som, kommer hon aldrig att bli. Tvärtom, tycker hon att hon stressar upp sig lättare i dag. Att checka av läget med sig själv och att säga nej övar hon sig på dagligen.

– Sedan har man kanske fattat vad som är värdefullt i livet. Och att vissa saker faktiskt kan vänta. Vad är det man har så bråttom till hela tiden, frågar sig Emma och checkar av stegräknaren i fickan.

Under våren pågår en stegräkningstävling på avdelningen med målet att kollegorna tillsammans ska gå till Mount Everest. Vilket ju var bra - Emma har ännu inte kommit i gång med någon träning.

– Jag gillar ändå inte att träna. Det är tur att vi springer runt så mycket på jobbet, säger Emma och kränger på sig jackan i omklädningsrummet.

Dags för hämtning.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.