Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

”Jag har alltid vänt mig till hästar för att hämta kraft”

Hon har gjutit hästbajs i guld och mockat skit på Manhattan. Nu har den hästbitna fotografen Sophie Mörner curerat en utställning på sitt favorittema.

Trots att Sophie Mörner själv plåtat hundratals hästar genom åren är inte ett av de över 140 verken på väggarna hennes. Att ta med egen konst i en utställning man curerar passar sig inte riktigt, säger hon när vi ses i en ännu rätt rörig sal på Fotografiska dagen innan utställningens öppning. Fast ett verk är ju faktiskt hennes, lägger hon till och pekar på något på avstånd aningen diffust och glimmande på golvet strax innanför entrén.

– Det är hästskit i guld. Jag tog med en bajshög från stallet, göt av den och förgyllde den.

Sophie bor i New York sedan 19 år, men är i sin gamla hemstad för att lägga sista handen vid utställningen som hon jobbat med det senaste året.

Hästbiten kan man minst sagt kalla galleristen och fotografen som levt med hästar i hela sitt liv. Uppvuxen på en hästgård i Upplands Väsby – en gård som hennes föräldrar fortfarande bor på – började Sophie rida som femåring. Hon bodde sedan i princip i stallet under hela sin barndom.

– Min mamma satte upp en regel om att jag inte fick vara i stallet före klockan sex på morgonen. Vilket var nödvändigt, jag hade sovit där annars, säger Sophie när vi tar en rundtur bland verken.

Naturfolk och hästar, hästar som hoppar från hopptorn, hästar som bråkar, hästar med masker, hästar med hollywoodlockar, hästar med Angelina Jolie och så vidare. Den röda tråden i ”Like a horse”, utställningen som springer ur ”High Tails”, en bok med hästfotografier som Sophie Mörner gav ut 2014, är hästen i relation till människan – som ju alltid med på ett hörn i verken.

Jag tog med en bajshög från stallet, göt av den och förgyllde den.

– Min egen relation till hästar har präglat mitt liv jättemycket. Att som barn bli uppslängd på hästryggen utan sadel och att få sela på stora travhingstar gav ett mod och självförtroende som jag haft med mig i livet. Jag hade en mörk tonårstid, ogillade mig själv och min kropp rätt mycket, men i stallet kände jag mig stark. Och att jag klarade allt. Jag har alltid vänt mig till hästar för att hämta kraft.

Foto: Beatrice Lundborg

(Foto: Beatrice Lundborg)

Flytten till New York 1998 kunde man tro skulle innebära en tillvaro med färre hästar. Men inte för Sophie som snart hittade ett stall på Manhattan.

– Mina kompisar jobbade extra i barer, jag mockade, ryktade och sopade ett stallgolv i Chelsea. Tyvärr finns det stallet inte kvar längre. Men rider gör jag ändå. Idag har jag två egna hästar i ett stall en och halv timme utanför stan.

Att man i Sverige inte sällan talar om hästverksamhet som något svårttillgängligt och överklassaktigt, tycker Sophie är en förminskande bild av något mycket mer mångdimensionellt. Hästar, menar hon, används trots allt i stora delar av världen till transport och arbete. Och att de enbart engagerar förmögna håller hon inte heller helt med om.

– Visst kostar det att rida, men ser man till alla ridskolor och ridverksamheter som finns i Stockholmsområdet är det en jätteskillnad mot i New York. I Sverige har ridning som hobby slagit både större och bredare än i USA där det i högsta grad är en sport förunnat en vit överklass.

Efter en konstrunda i turbofart där Sophie har en historia att berätta om varje verk, stannar vi till vid ett bord med tolv glaskupor.

Installationen Doftorgel av kemiprofessorn Jonas Bergquist innehåller lukter associerade till stall och vi sniffar bland annat på dofter av fuktig jord och nyslaget hö.

– Och det här är ju bekant. Hästurin!, säger Sophie med näsan i en kåpa.

Vilket är ditt eget favoritverk på utställningen?

– Å, det går inte att säga, det varierar från dag till dag. Men titta på den där, säger Sophie och pekar med sin hästskotatuerade handled mot ett videoverk som visas på en vägg. I filmen har konstnären Kathleen Herbert låtit hästar stryka omkring bland valven i katedralen i Gloucester under en natt.

– Det är så vackert. Verket försätter mig i det där lugnande, nästan meditativa tillståndet som jag ofta upplever när jag är tillsammans med hästar.

Fakta. Sophie Mörner

Bor: New York

Gör: Gallerist och fotograf

Aktuell: Som curator av ”Like a horse”, en utställning om hästar och människor som öppnar på Fotografiska i dag som öppnar 19 maj och pågår till 3 september. Bland de medverkande fotograferna finns ary Ellen Mark, Herb Ritts, David LaChapelle, Charlotte Gyllenhammar och Erika Larsen.

Foto:

”Shire mare, Stanley House Duchess and her foal Stanley Housse” är ett av verken som ingår i utställningen. (Foto: Yann Arthus-Bertrand)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.